Det finns drömmar som hör till tonåren. Att ta körkort, gå ut skolan, träffa vänner, bli kär och fundera över vad framtiden har att erbjuda. För de flesta är det självklara delar av livet, sådant som man tar för givet utan att behöva tänka särskilt mycket på det. Men för 17-åriga Linn von Hage blev framtiden något helt annat. Medan andra ungdomar planerade inför gymnasiet och drömde om vuxenlivet tvingades hon förbereda sig på något som ingen människa i hennes ålder borde behöva tänka på: sin egen begravning.
Linn var en livlig, envis och självständig tjej som älskade att göra saker på sitt eget sätt. Hon hade energi, humor och en stark vilja. Innan sjukdomen förändrade hennes liv tyckte hon om att spela fotboll, åka vattenskoter, träffa kompisar och gå på fester. Hon var en helt vanlig tonåring med planer och förväntningar på livet.
Familjen bodde i Svenljunga och hade en vardag som kretsade kring barnen, skolan och allt det som hör till ett familjeliv. Mamma Jenny hade svårt att föreställa sig att något så fruktansvärt skulle kunna drabba hennes dotter. Men sommaren 2024 började något förändras.
Linn hade nyligen konfirmerats och skulle börja nian efter sommarlovet. Familjen åkte bland annat till Köpenhamn, men under resan märkte de att hon inte längre var sig själv. Hon blev ovanligt trött, orkade inte lika mycket som tidigare och hade huvudvärk som inte ville försvinna.
Till en början var det svårt att förstå vad som låg bakom symtomen. När hösten kom började Linn skolan, men hon fick ofta gå hem eftersom hon inte orkade stanna hela dagen. Hennes mamma blev orolig och ville förstå varför dottern mådde så dåligt.
Ett besök på vårdcentralen gav emellertid inte de svar familjen hoppades på. Besvären kopplades till stress och Linn hänvisades vidare till rehabilitering. Men väntetiden var lång, och Jenny kände allt starkare att det inte handlade om vanlig trötthet eller skolstress.
Hon kände sin dotter. Hon visste hur Linn brukade vara och kunde inte få ihop den bilden med det som nu hände.
Familjen försökte hitta hjälp på olika sätt. Linn fick behandling för smärtorna i nacke och axlar, men ingenting verkade hjälpa. Tvärtom blev hon allt sämre. Huvudvärken fortsatte, hon började kräkas och smärtorna i kroppen blev svårare att hantera.
Vid flera tillfällen sökte familjen vård, men upplevde fortfarande att de inte fick något tydligt svar. Linn själv började också ana att något allvarligt var fel. Hon frågade läkarna om hon kunde ha cancer, men fick då beskedet att det inte verkade vara så.
Mamma Jenny beskriver i intervjun hur hon under den här perioden hade en stark känsla av att inte ge upp. Det var som om någon hela tiden påminde henne om att fortsätta kämpa för dottern och söka hjälp, även när det kändes som att ingen riktigt förstod hur allvarligt läget var.
Till slut kom den dag då familjen inte längre kunde vänta.
När de återvände till akuten var Linn så svag att hon knappt kunde stå på egna ben. Hon hade gått ner sex kilo, vägde bara 44 kilo och hade börjat få svårt att tala ordentligt. Hon behövde stöd av sin mamma för att kunna ta sig fram.
Det var en äldre man i väntrummet som uppmärksammade hur dåligt hon mådde. Trots att han själv väntade på sin tur erbjöd han familjen sin nummerlapp eftersom han såg att Linn behövde hjälp mer akut.
Efter undersökningarna kom beskedet som förändrade allt.
Linn hade pineoblastom, en mycket ovanlig och aggressiv form av hjärntumör. Sjukdomen hade redan spridit sig längs ryggraden och klassificerades som grad fyra, den högsta graden.
Familjens liv förändrades från en dag till en annan. Det som tidigare hade handlat om skola, fritidsaktiviteter och framtidsplaner ersattes av sjukhusbesök, undersökningar och behandlingar.
Linn genomgick omfattande behandling på Sahlgrenska sjukhuset. Hon fick strålbehandling vid 20 tillfällen och behandlades även med cytostatika. Behandlingarna var tunga och medförde flera biverkningar. Hon förlorade sitt långa ljusa hår och bestämde sig för att raka av det.
Men mitt i allt det svåra fanns fortfarande hennes personlighet kvar. Linn ville inte låta sjukdomen bestämma allt. Hon försökte behålla sin humor, sin envishet och sin positiva inställning, även under dagar då kroppen inte längre orkade.
Hon lyckades dessutom avsluta årskurs nio med godkända betyg och blev behörig till gymnasiet. Det var en prestation som betydde mycket, inte minst eftersom hon kämpade med en sjukdom som tog allt mer av hennes krafter.
Men trots behandlingarna blev situationen allt svårare. Sjukdomen spred sig vidare och i februari 2026 fick Linn palliativ vård i hemmet. Hoppet om att hon skulle bli frisk hade försvunnit.
Familjen ville nu framför allt se till att hon fick vara hemma, omgiven av människor som älskade henne, och att hon skulle slippa ha ont. Mamma Jenny tog ett stort ansvar för vården tillsammans med hjälp från vårdpersonal.
Linn blev förlamad från midjan och nedåt och behövde använda permobil för att ta sig fram. Hon kunde fortfarande röra armarna och huvudet, men var beroende av hjälp i många situationer som tidigare varit självklara.
Det svåraste var inte bara sjukdomen i sig. Det var också allt hon riskerade att aldrig få uppleva. Hon drömde om att bli äldre, gifta sig och få egna barn. Hon ville få leva ett långt liv, precis som andra ungdomar.
Samtidigt försökte hon ta vara på de dagar hon hade. Hon ville träffa sina vänner, åka till Göteborg, promenera i Slottsskogen och äta glass. Hon försökte också följa sina yngre syskons vardag och ville gärna vara med när lillasystern spelade fotboll.
Linn hade sex syskon och tänkte mycket på hur de skulle klara sig när hon inte längre fanns där. Hon oroade sig för sin familj och ville att syskonen skulle hålla ihop, ta hand om varandra och inte låta småsaker skapa konflikter.
Mamma Jenny beskrev dottern som en person med en anmärkningsvärd mental styrka. Visst fanns det dagar då Linn grät och frågade varför just hon hade drabbats. Men hon försökte samtidigt möta varje ny dag med tacksamhet.
Det var också under den här perioden som Linn började fatta ett beslut som för många kan vara svårt att ens föreställa sig. Hon ville själv planera sin begravning.
Hon hade redan funderat på vilka som skulle vara där, vilka kläder de skulle bära och vilken musik som skulle spelas. Hon ville att familjen och de närmaste vännerna skulle samlas, klädda i svart. Musiken skulle bland annat innehålla låtar av Oasis, Coldplay och Håkan Hellström.
Hon hade även valt kista, blommor och urna. Men det var en särskild detalj som betydde allra mest för henne: gravstenen.
Linn hade hittat en sten där ett hjärta omfamnas av en ängel. Den symbolen hade en djup betydelse för henne. Men stenen var dyr, och hon ville inte att hennes mamma skulle behöva ta lån för att bekosta begravningen.
Därför gjorde hon något som till och med överraskade familjen. Utan att berätta för dem startade hon en egen insamling på sociala medier och bad människor bidra med valfri summa till gravstenen. Pengarna skulle vara öronmärkta för just detta ändamål.
När mamma Jenny upptäckte insamlingen blev hon överraskad. Linn var däremot stolt över att människor hade valt att hjälpa till. Hon ville själv ta ansvar för kostnaden och inte lägga ytterligare en ekonomisk börda på familjen.
Det fanns ytterligare en mening som Linn ville att hennes närmaste skulle bära med sig. Hon brukade säga att hon skulle finnas hos dem även när de inte längre kunde se henne. Hon ville bli den ängel som knackade sin mamma på axeln och påminde henne om att hon aldrig var ensam.
Den 7 november 2026 kom det besked som familjen fruktat. Linn somnade in, omgiven av sina nära och kära. Hon blev bara 17 år gammal.
Hennes mamma Jenny berättade om dotterns bortgång i en intervju med Expressen, och den tidigare berättelsen om Linn uppdaterades därefter av Allas.
Kvar finns minnena av en ung tjej som ville leva, som älskade sina vänner och sin familj och som trots en ofattbart svår situation försökte ta vara på varje dag.
Och kanske är det just hennes önskan om en ängel på gravstenen som säger allra mest om Linn. Hon ville inte att familjen skulle minnas henne enbart genom sjukdomen och sorgen. Hon ville fortsätta vara nära dem, på sitt eget sätt.
Hon fick aldrig möjlighet att uppleva allt det som en 17-åring borde få drömma om. Men hennes sista önskan var att kärleken till familjen skulle leva vidare, även när hon själv inte längre kunde vara där.