Efter svåra personliga kriser började hjärtat slå larm – nu berättar Lena Philipsson för första gången om problemen hon burit på i flera år

Bakom den glittrande scenen, de älskade låtarna och det självklada leendet fanns en verklighet som publiken aldrig riktigt fick se. Under många år har Lena Philipsson varit en av Sveriges mest välkända och uppskattade artister. Hon har stått på stora scener, medverkat i populära tv-program och sjungit låtar som generationer av svenskar kan utantill. Men samtidigt som karriären fortsatte framåt kämpade hon med något som inte syntes utåt.

Nu väljer hon att berätta om en period i livet som var betydligt mörkare än många kanske kunnat föreställa sig. I sin nya självbiografi, I händelse av min död, öppnar hon dörren till personliga erfarenheter som hon länge hållit för sig själv. Det handlar inte bara om kärlek, separationer och pressen från offentligheten. Hon beskriver också hur kroppen till slut började reagera på allt hon hade gått igenom.

För Lena har det alltid varit viktigt att behålla en del av sitt privatliv utanför offentlighetens blickar. Hon har varit försiktig med vad hon berättat om sina känslor och sitt personliga liv. Därför blir det särskilt uppmärksammat när hon nu väljer att dela med sig av sådant som tidigare bara funnits i hennes egna tankar och minnen.

Självbiografin är inte enbart en berättelse om en lång och framgångsrik artistkarriär. Den ger också en mer personlig bild av kvinnan bakom artistnamnet. Läsaren får följa hennes tankar, tvivel och erfarenheter, även under de perioder då livet inte alls blev som hon hade tänkt sig.

En av de svåraste perioderna började efter en mycket uppmärksammad privat kris. År 2012 hade Lena redan planer på att skriva en självbiografi. Men arbetet fick skjutas upp. Anledningen var den smärtsamma skilsmässan från Per Holknekt, som kom att bli en mycket påfrestande period i hennes liv.

Det var en tid då hennes privatliv plötsligt blev föremål för stor uppmärksamhet. Rubrikerna avlöste varandra och det fanns inte mycket utrymme att bara få vara människa, bearbeta känslor och återhämta sig i lugn och ro. När en personlig kris dessutom utspelar sig inför hela landets blickar kan det vara svårt att hitta en plats där man får vara ifred.

Lena beskriver hur sorgen och stressen påverkade henne. Hon berättar om ett år präglat av ångest, sömnbrist och ständiga adrenalinkickar. Det var som om kroppen aldrig riktigt fick möjlighet att slappna av. Samtidigt fortsatte livet utåt, med arbete, förväntningar och den offentliga uppmärksamhet som följde med hennes kändisskap.

Men det som hände året därpå skulle bli ännu mer oroande.

År 2013 började hon uppleva fysiska besvär. Till en början kanske det inte var självklart hur allvarligt det skulle komma att kännas. Men problemen återkom och började påverka situationer där hon tidigare känt sig hemma och trygg.

Det var inte minst besvärande eftersom hennes arbete som artist innebar att hon ofta befann sig i situationer fyllda av nervositet, förväntningar och starka känslor. Att stå på scen inför tusentals människor kräver både koncentration och energi. För publiken är det en stund av underhållning, men för artisten kan det innebära ett kraftigt adrenalinpåslag.

Lena hade under sin karriär vant sig vid att hantera sådana situationer. Men nu började kroppen reagera på ett sätt som hon inte kunde ignorera.

Hon fortsatte att arbeta och möta publiken, samtidigt som oron växte. Det måste ha varit en märklig känsla att stå mitt i ett sammanhang där alla förväntade sig att hon skulle vara stark, glad och professionell, medan hon själv försökte förstå vad som hände inuti kroppen.

Det fanns också en annan sida av situationen som gjorde allt ännu svårare: rädslan för att något skulle hända inför kamerorna.

När man är en välkänd person är det sällan möjligt att bara försvinna ur offentlighetens blickar. Ett ögonblick kan fångas av en mobilkamera och bli en nyhet innan man ens hunnit förstå vad som hänt. För Lena blev den tanken en ytterligare belastning.

Hon beskriver hur hon inte bara oroade sig för själva besvären, utan också för konsekvenserna om hon skulle falla ihop inför publik eller under en tv-inspelning. Det handlade om att bli fotograferad, att bilderna skulle spridas och att ännu fler rubriker skulle följa.

Samtidigt fortsatte hennes professionella liv att vara intensivt. Hon hade under årtionden byggt upp en karriär som få svenska artister kan jämföra sig med. Men bakom framgången fanns en människa som också kunde känna sig otillräcklig, utmattad och ensam med sina tankar.

I boken beskriver hon dessutom hur mörka tankar kunde ta över under vissa perioder. Trots alla framgångar kunde hon känna att hon inte hade åstadkommit något tillräckligt bra. Det är en kontrast som många läsare kanske inte hade väntat sig: en artist med en lång rad framgångar som samtidigt kunde tvivla på sitt eget värde och sin prestation.

Det är just denna kontrast som gör berättelsen så personlig. För den som ser henne på scen är det lätt att tänka att framgång och uppskattning automatiskt innebär ett lyckligt liv. Men hennes berättelse visar att det inte alltid är så enkelt.

Under åren har Lena Philipsson gett svenska folket musik som blivit en del av landets populärkultur. Låtar som Dansa i neon och Det gör ont har bidragit till hennes starka position inom svensk underhållning. Hon har arbetat i över tre decennier och hunnit uppleva både stora framgångar och svåra motgångar.

Lena Philipsson om dalen i ekonomin och kärleken

När hon nu berättar om sitt liv vill hon också visa sådant som inte ryms i en vanlig artistpresentation. Hon har själv beskrivit boken som ett sätt att dra undan förlåten och låta läsarna komma närmare hennes tankar och personlighet.

Det är alltså inte bara en berättelse om vad som har hänt henne, utan också om hur hon har upplevt det som hänt.