”Jag vill ha en ängel på min gravsten” – 17-åriga Linn visste att tiden var knapp och planerade sin egen begravning, hennes sista ord berörde alla

Hon borde ha tänkt på körkortet, gymnasiet, framtida resor och allt det som brukar fylla tankarna hos en 17-årig flicka. Hon borde ha drömt om kärlek, vänner, ett eget hem och om vad hon ville bli när hon blev vuxen. Men Linn von Hage befann sig i en situation som ingen tonåring borde behöva uppleva. Medan jämnåriga planerade sina framtidsdrömmar tvingades hon förbereda sig på att livet kunde ta slut när som helst.

Det mest hjärtskärande var kanske att hon fortfarande ville leva. Hon ville träffa sina vänner, åka till Göteborg, äta glass och få uppleva sådant som andra ungdomar ofta tar för givet. Men en aggressiv och obotlig hjärntumör hade förändrat hela hennes tillvaro. Läkarna hade gett familjen ett besked som ingen förälder någonsin vill höra.

Linn var bara 17 år.

När Allas träffade henne hemma hos familjen i Svenljunga sommaren 2026 var hon omgiven av sin mamma Jenny och sina syskon. Hon var fortfarande samma envisa och livsglada tjej som tidigare. Hon ville bestämma själv, göra saker på sitt eget sätt och försöka leva så normalt som möjligt, trots att sjukdomen tog allt större plats.

Men orken räckte inte alltid till. Mamma Jenny fick ofta hjälpa till att berätta, eftersom Linn inte längre orkade prata särskilt länge. Ändå fanns hennes personlighet kvar. Hon ville fortfarande göra sig fin, sminka sig och känna sig som den tonåring hon var.

Det var en stark kontrast till hur livet hade sett ut bara några år tidigare.

Före sjukdomen var Linn en aktiv och sprallig tjej. Hon älskade att vara ute, åka jetski, spela fotboll, gå på fester och träffa kompisar. Våren 2024 hade hon konfirmerats och såg fram emot att börja nian efter sommarlovet.

Men familjen började snart märka att något inte stämde.

Under en semesterresa till Köpenhamn blev Linn ovanligt trött. Hon orkade inte göra lika mycket som tidigare och fick huvudvärk som inte ville försvinna. Hon sov allt mer och verkade inte ha samma energi som vanligt.

När hösten kom började problemen påverka skolan. Linn orkade inte vara kvar hela dagarna och behövde ofta gå hem. Till en början trodde hennes mamma att dottern kanske inte ville gå till skolan. För att få klarhet i situationen bokades därför ett besök på vårdcentralen.

Där fick familjen höra att symtomen kunde bero på stress. Linn hänvisades vidare till rehabilitering, men väntetiden var tre månader.

För Jenny kändes det helt fel. Hon kände sin dotter och var övertygad om att det var något annat som låg bakom tröttheten och smärtan. Hon hade en stark känsla av att hon inte fick ge upp.

Det var som om något inom henne hela tiden uppmanade henne att fortsätta kämpa, ringa igen och söka hjälp på nytt.

Senare beskrev Jenny den känslan som att en skyddsängel knackade henne på axeln och gav henne kraft att inte släppa taget.

Linn blev emellertid allt sämre. Huvudvärken fortsatte, smärtan i nacke och rygg ökade och hon började kräkas. Familjen åkte till akuten i Borås, men även där fick de först höra att problemen kunde bero på stress.

Linn själv började misstänka att det kunde vara cancer. Hon frågade läkarna rakt ut om hon hade en tumör. Svaret hon fick var nej.

Men hennes mamma var inte övertygad.

Familjen fortsatte att söka hjälp. De ringde sjukvårdsrådgivningen och återvände till akuten flera gånger. Till slut krävde de att Linn skulle undersökas med röntgen.

Vid det laget var hennes tillstånd mycket allvarligt. Hon hade gått ner sex kilo och vägde bara 44 kilo. Hon hade svårt att stå själv, talet hade påverkats och hon sluddrade när hon försökte prata.

När familjen kom till akuten ännu en gång fick de först beskedet att ta en nummerlapp och vänta. En äldre man som såg hur dåligt Linn mådde valde då att lämna över sin egen nummerlapp till familjen.

Det blev ett litet ögonblick av mänsklighet mitt i en situation som redan var outhärdligt svår.

Efter röntgen kom till slut beskedet som förändrade allt.

Linn hade drabbats av pinealoblastom, en mycket sällsynt och aggressiv hjärntumör. Sjukdomen hade redan spridit sig längs ryggraden. Tumören klassades som grad fyra, den allvarligaste graden.

Nu började en lång och brutal behandling. Linn genomgick strålbehandling vid Sahlgrenska sjukhuset och fick cytostatika. Det blev många sjukhusvistelser, undersökningar och svåra biverkningar. Hennes immunförsvar var kraftigt försvagat och familjen fick leva med en ständig oro för vad som skulle hända härnäst.

När behandlingen dessutom gjorde att hon förlorade sitt långa blonda hår bestämde hon sig för att raka av allt.

Det var ett beslut som visade hennes vilja att själv bestämma över åtminstone något i en situation där så mycket hade tagits ifrån henne.

Men trots behandlingarna gick sjukdomen inte att stoppa.

I februari 2026 hade cancern spridit sig vidare till hjärnhinnorna och lillhjärnan. Läkarna kunde inte längre erbjuda något hopp om att hon skulle bli frisk. Linn fick palliativ vård hemma, och familjens viktigaste uppgift blev att se till att hon hade så lite smärta som möjligt och kunde tillbringa tiden med dem hon älskade.

Hon hade blivit förlamad från midjan och neråt och använde en permobil för att ta sig fram. Trots allt lyckades hon avsluta årskurs nio med godkända betyg och blev behörig till gymnasiet.

Det var en prestation som säger mycket om hennes envishet och vilja.

Hon försökte fortfarande träffa sina vänner och gå till skolan när orken räckte. Ibland kunde hon vara ganska pigg, andra dagar tog medicinerna och sjukdomen all energi. Hon försökte ändå hålla fast vid sin positiva inställning.

”I dag ska jag vara glad och tacksam för att jag får leva”, var en tanke hon ofta återkom till.

Det fanns emellertid en sorg som hon hade svårt att komma ifrån. Linn tänkte inte främst på sig själv, utan på familjen som skulle bli kvar. Hon hade sex syskon och oroade sig för hur de skulle klara livet när hon inte längre fanns där.

Hon bad dem att hålla ihop, att inte bråka om småsaker och att ta hand om varandra.

Hon sörjde också allt hon aldrig skulle få uppleva. Hon ville bli kär, gifta sig och få egna barn. Hon ville bli gammal och grå, precis som andra människor drömmer om.

Men en av de allra svåraste sakerna för henne var att hon hade förlorat förmågan att gå. Hon hade svårt att acceptera att vara beroende av rullstol och hjälp från andra.

Samtidigt försökte hon leva så mycket som möjligt i nuet. Hon ville åka till Göteborg, besöka Slottsskogen och äta glass tillsammans med sina vänner. Hon ville se sin lillasyster spela fotboll och vara nära familjen.

Och mitt i allt detta började hon förbereda sin egen begravning.

Linn ville att ceremonin skulle hållas i svart klädsel, med familjen och de närmaste vännerna närvarande. Eftersom familjen ursprungligen kom från Göteborg var det självklart för henne att hon skulle begravas på Västra kyrkogården.

Hon hade redan valt musik. Oasis, Coldplay och Håkan Hellström skulle finnas med under ceremonin. Hon hade också valt kista, blommor och urna.

Men det var gravstenen som betydde allra mest för henne.

Hon hade hittat en sten utformad som ett hjärta som omsluts av en ängel. Den var dock dyr, och Linn ville inte att hennes mamma skulle behöva ta ett lån för att bekosta begravningen.

Därför tog hon ett eget initiativ. Utan att först berätta för familjen startade hon en insamling på sociala medier och bad människor om frivilliga bidrag till gravstenen.

När Jenny upptäckte insamlingen blev hon överraskad. Linn hade redan lyckats samla in en hel del pengar och var stolt över att själv kunna bidra till att förverkliga sin önskan.

Det var en märklig och smärtsam situation för en mamma: att se sin 17-åriga dotter planera sin egen begravning och samtidigt försöka skydda familjen från ekonomiska bekymmer.

Men Linn hade en sista tanke som hon ville att de närmaste skulle bära med sig.

Hon ville inte att familjen skulle känna att hon försvann helt. Hon ville att de skulle fortsätta hålla ihop och komma ihåg henne med kärlek. Hon sa att hon skulle finnas med dem även när de inte längre kunde se henne.

Hon beskrev sig själv som ängeln som skulle knacka mamma Jenny på axeln – precis som hon tidigare hade känt att någon knackade på mammans axel och gav henne styrka att kämpa vidare.

Den 7 november 2026 somnade Linn in, omgiven av sina nära och kära. Hennes mamma berättade om dödsfallet i en intervju med Expressen dagen därpå.

Hon blev bara 17 år.

Kvar finns familjen, syskonen, vännerna och alla de minnen som ingen sjukdom kan ta ifrån dem. Och kanske är det just hennes egna ord om ängeln som kommer att leva kvar allra starkast – orden från en ung flicka som, trots att hon visste att tiden var begränsad, ville ge sin familj något att hålla fast vid även efter avskedet.