Det fanns en tid då Anna Holmlund var en av Sveriges starkaste och mest framgångsrika vinteridrottare. Hon var känd för sin enorma tävlingsinstinkt, sitt mod och sin förmåga att kämpa sig tillbaka även när motgångarna verkade omöjliga att övervinna. Hon hade stått på prispallar runt om i världen, vunnit stora tävlingar och tagit en olympisk medalj. Men plötsligt förändrades allting. En enda olycka i de italienska Alperna skulle komma att vända upp och ner på hela hennes tillvaro.
Det som tidigare handlat om träning, tävlingar och nya medaljdrömmar ersattes av en helt annan kamp. Nu handlade det inte längre om att vara snabbast i skidbacken. Det handlade om att återfå förmågan att röra sig, att lära sig sådant som tidigare varit självklart och att försöka hitta tillbaka till ett liv som aldrig skulle bli riktigt detsamma.
När Anna till slut började göra framsteg efter den svåra hjärnskadan var det många som följde hennes rehabilitering med stor uppmärksamhet. Familjen, vännerna och människor runt om i Sverige hoppades på förbättringar. Men vägen framåt var lång, och varje litet steg krävde en enorm ansträngning.
Det var den 19 december 2016 som olyckan inträffade. Anna Holmlund befann sig i italienska Innichen för ett träningspass när hon kraschade mycket allvarligt. Hon slog i huvudet och skadades så svårt att hon behövde akut sjukhusvård och en operation.
Skadorna var livshotande. Anna försattes i medicinskt framkallad koma och låg nedsövd under en längre period. För familjen och alla som älskade henne började en tid fylld av oro och ovisshet. Ingen kunde enkelt säga hur framtiden skulle se ut eller hur mycket av hennes tidigare förmågor hon skulle kunna få tillbaka.
Anna hade före olyckan varit en idrottare som levde för rörelse. Hon hade en kropp som tränats för att klara enorma påfrestningar och ett psyke som var vant vid att aldrig ge upp. Nu behövde hon kämpa på ett sätt som var helt annorlunda än allt hon tidigare upplevt.
Efter en lång period av vård och rehabilitering på Danderyds sjukhus i Stockholm kunde hon i maj 2017 flytta hem till Sundsvall. Det var ett viktigt steg. Hon fick återvända till sin hemstad och till en miljö där familjen kunde finnas nära.

Men att komma hem betydde inte att allt plötsligt blev enkelt. Anna var fortfarande rullstolsburen och behövde omfattande hjälp i vardagen. Många saker som tidigare gått automatiskt krävde nu stöd från andra människor.
Hennes pojkvän Victor Öhling Norberg fanns vid hennes sida under den här svåra perioden. Han berättade öppet om hur rehabiliteringen gick och hur familjen försökte ta en dag i taget. Det fanns små framsteg, men också stunder då det var svårt att se hur lång vägen tillbaka egentligen skulle bli.
Victor beskrev hur Anna kunde stå upp om någon hjälpte henne och hur de började träna på att ta steg. Det gick långsamt, men det gick framåt.
Det som särskilt imponerade på honom var att hennes personlighet fortfarande fanns där. Hon var fortfarande envis, rastlös och full av vilja. Den tävlingsmänniska som tidigare hade kämpat sig till segrar i världscupen hade inte försvunnit.
Samtidigt var situationen känslomässigt mycket krävande. Annas minne hade påverkats av skadan. Hon kunde förstå och prata om framtiden i ett ögonblick, men behövde ibland få samma information förklarad igen några timmar senare eller nästa dag.
För de närmaste var det smärtsamt att se skillnaden mellan personen de kände före olyckan och den nya verkligheten. Victor berättade att han fortfarande älskade Anna lika mycket, men att ingen kunde veta exakt hur deras relation skulle utvecklas under den långa rehabiliteringen.
Trots allt detta fanns det något som fortsatte att driva Anna framåt: viljan att bli bättre.
Hon ville inte bara kunna stå eller gå igen. Hon drömde om att återvända till skidåkningen. Nära Södra Berget i Sundsvall, där hon själv hade börjat åka skidor som ung, ville hon en dag kunna röra sig på skidor igen.
Det var därför hon tränade så hårt. För henne handlade rehabiliteringen inte bara om att återfå vardagliga funktioner. Det handlade också om att försöka komma närmare det liv hon älskade.
Och så kom orden som skulle beröra så många människor.
I oktober 2017 satte Anna upp ett mycket tydligt mål för sig själv. När hon fick frågan om vad hon ville kunna göra innan året var slut kom svaret utan tvekan:
På julafton skulle hon kunna gå.
Det var ett modigt mål, särskilt med tanke på hur allvarliga skadorna hade varit och hur mycket hjälp hon fortfarande behövde. Men Anna var inte någon som gärna satte låga mål. Hennes inställning var densamma som under idrottskarriären: det fanns något att kämpa för, och då skulle hon göra sitt bästa.
Vid den här tiden gjorde hon också sitt första större offentliga framträdande sedan olyckan. Tillsammans med längdskidstjärnan Charlotte Kalla skulle hon inviga en ny handikappanpassad rullskidanläggning på Alnö utanför Sundsvall.
Det var ett betydelsefullt ögonblick. För första gången efter den dramatiska olyckan mötte Anna en större publik igen. Många ville se henne och visa sitt stöd.
Charlotte Kalla hade dessutom ett särskilt budskap till sin vän. Hon beskrev Anna som en riktig fighter och betonade hur starkt hennes kämpaglöd gjorde intryck. För Kalla var Annas vilja att komma tillbaka en påminnelse om hur mycket livet faktiskt kan förändras och hur viktigt det är att inte ta något för givet.
Men bakom de uppmuntrande orden fanns också en vardag som krävde mycket av familjen.
Annas mamma Margaretha berättade att dottern behövde hjälp med nästan allt. För att få vardagen att fungera behövdes assistenter, och familjen hade kämpat för att Anna skulle få tillräckligt med stöd. Försäkringskassans beslut om utökad assistans innebar därför en stor lättnad.
Rehabiliteringen bestod inte bara av fysisk träning. Anna arbetade också med att förbättra sin kognitiva förmåga. Hon tränade på att prata, skriva, minnas, räkna och sjunga. Varje övning var en del av försöket att återta så mycket som möjligt av det hon hade förlorat.
Hennes föräldrar försökte samtidigt hålla fast vid en viktig inställning: att inte tänka alltför långt framåt. Läkarna ville inte ge några säkra prognoser, och familjen lärde sig att uppskatta de små framstegen i stället för att hela tiden kräva stora förändringar.
Det fanns också ekonomiska frågor och en oro för hur rehabiliteringen skulle kunna finansieras på längre sikt. Försäkringar och stöd hade begränsningar, medan Annas behov av hjälp inte skulle försvinna efter några månader.
Men trots alla svårigheter fanns det stunder av glädje. Familjen kunde fortfarande skratta tillsammans, och Anna kunde bjuda på sig själv. Hennes personlighet och envishet gav de närmaste kraft att fortsätta.
Det kanske mest gripande i hela berättelsen är kontrasten mellan hennes tidigare liv och den nya verkligheten. Kvinnan som hade vunnit världscupen tre gånger och tagit OS-brons i Sotji 2014 behövde nu kämpa för att klara sådant som många människor aldrig ens tänker på.
Men Anna hade fortfarande samma vinnarskalle.
Och när hon satte upp målet att kunna gå på julafton visade hon att hon inte tänkte låta olyckan bestämma hela hennes framtid. För henne var det inte bara ett datum i kalendern. Det var en symbol för hoppet, viljan och drömmen om att återfå en del av det liv som plötsligt hade ryckts ifrån henne.
Hennes ord blev en stark påminnelse för hela Sverige om att de största segrarna ibland inte handlar om medaljer eller prispallar. Ibland handlar de om att orka försöka en gång till, trots att vägen framåt känns oändligt lång.