Det finns människor som lyckas bli älskade av publiken utan att någonsin försöka vara några stora stjärnor. De vinner inte människors hjärtan genom glamour, perfekta leenden eller ett liv fyllt av röda mattor. I stället är det deras personlighet, humor och sätt att vara som gör att tittarna känner igen sig i dem. Maritta Söderström är en sådan person. Efter sin medverkan i det populära tv-programmet Ullared blev hon ett välkänt och uppskattat ansikte för många svenska tittare. Men bakom den välbekanta personligheten finns en kvinna som nu går igenom en betydligt svårare period än vad många kanske kunnat föreställa sig.
Maritta har under lång tid varit en person som publiken gärna följt. Hennes medverkan i tv tillsammans med systern Gunnel Hyvönen skapade många minnesvärda stunder. De två systrarna hade en särskild närvaro framför kameran och deras personligheter gjorde intryck på tittarna. För många blev de nästan som bekanta ansikten som man gärna återvände till när programmet sändes.
Men livet har också förändrat mycket för Maritta. I oktober 2023 drabbades hon av en stor personlig förlust när systern Gunnel gick bort. Att förlora en nära familjemedlem är något som kan lämna ett tomrum som är svårt att beskriva. För Maritta innebar det också att en viktig del av hennes gemensamma historia med systern inte längre fanns där på samma sätt.
Samtidigt har hennes egen vardag blivit alltmer utmanande. Den kvinna som tittarna minns från tv berättar nu öppet om hur hälsan påverkar hennes liv och hur även sådant som tidigare varit självklart har blivit svårt.
Maritta, som är 82 år, bor ensam i en tvårumslägenhet i Katrineholm. Att kunna sköta sitt eget hem och leva självständigt har varit viktigt för henne. Men den senaste tidens hälsoproblem har gjort att vardagen inte längre fungerar som tidigare. Det handlar inte bara om att behöva ta det lite lugnare eller välja bort vissa aktiviteter. Hon beskriver en situation där till och med de enklaste rörelserna i hemmet kan kännas övermäktiga.
Det är en förändring som kan vara svår att förstå för den som inte själv befunnit sig i en liknande situation. Ett hem som tidigare varit en trygg plats kan plötsligt kännas som en utmaning när kroppen inte längre samarbetar. Små vardagliga sysslor kan kräva krafter som helt enkelt inte finns där.
I en intervju med Hänt berättar Maritta utan omsvep hur hon känner sig. Hon beskriver att hon knappt orkar någonting och att det är svårt att ens röra sig runt i lägenheten. Hennes ord visar hur allvarligt hon upplever situationen.
Det är inte svårt att förstå att en sådan förändring också påverkar tankarna om framtiden. När kroppen inte längre klarar det man tidigare tog för givet blir frågan om hur man ska bo och vem som kan hjälpa till allt viktigare.
Lyckligtvis finns det en person som har blivit särskilt betydelsefull i hennes liv under den här perioden. Det handlar om Lars Westerlund, mannen som stått vid hennes sida under de senaste sex åren.
Deras historia började på ett sätt som nästan skulle kunna vara hämtat ur ett tv-program. De träffades nämligen på varuhuset i Ullared. Senare bjöd Maritta ut Lars i programmet Hemlig beundrare, och sedan dess har deras relation fortsatt att utvecklas.
I dag lever de som särbo, vilket innebär att de har sina egna bostäder men samtidigt delar ett kärleksfullt förhållande. För Maritta har Lars blivit ett viktigt stöd, inte minst när hälsan sviktar och vardagen känns tung.
Han finns där och kan hjälpa henne när hon behöver det. Att ha någon nära som man kan lita på kan betyda oerhört mycket när livet plötsligt förändras. Men även om kärleken och stödet finns där är det inte självklart för Maritta att förändra hela sitt liv.
Hon har funderat på möjligheten att flytta hem till Lars. Det skulle kunna innebära mer hjälp och sällskap i vardagen, men samtidigt finns det något annat som hon inte vill ge upp. Hennes egen lägenhet betyder fortfarande mycket för henne.
Att ha ett eget hem handlar inte bara om fyra väggar och ett tak. Det handlar också om självständighet, vanor och känslan av att fortfarande bestämma över sitt eget liv. För den som under många år har bott på egen hand kan tanken på att lämna den tryggheten vara känslomässigt svår.
Därför verkar Maritta vilja hitta en lösning där hon kan få mer hjälp utan att behöva släppa taget om allt som varit hennes eget. Hon berättar att hon förmodligen kommer att tillbringa mycket tid hos Lars, men att hon ändå vill behålla sin lägenhet.
Det är ett beslut som säger mycket om hennes önskan att behålla sin självständighet, trots att kroppen inte längre ger henne samma möjligheter som tidigare.
Men det finns ytterligare en fråga som familjen har börjat diskutera. En fråga som många äldre och deras anhöriga förr eller senare kan ställas inför: är det dags att överväga ett äldreboende?
För Maritta är det ingen enkel tanke. Att flytta till ett äldreboende skulle kunna innebära att hon får tillgång till mer hjälp och stöd i vardagen. Samtidigt skulle det innebära en stor förändring av hennes liv och den frihet hon fortfarande vill behålla.
Familjen har alltså börjat prata om möjligheten, men något slutgiltigt beslut verkar ännu inte vara fattat. Maritta vill låta tiden gå och se hur situationen utvecklas innan hon bestämmer sig för vad som ska hända.
Ekonomin spelar också en roll i hennes funderingar. Hon konstaterar att ett äldreboende kan bli dyrt och jämför det med möjligheten att i stället bo hos Lars. Det visar att beslutet inte bara handlar om känslor och hälsa, utan också om praktiska förutsättningar.
Samtidigt finns det fortfarande något som Maritta ser fram emot. Trots de svåra hälsoproblemen har hon en resa till Kanarieöarna planerad till hösten. Tanken på att komma bort från vardagen och få uppleva något annat verkar fortfarande lockande.
Men även den resan väcker oro. Kommer kroppen att orka? Kommer hon att klara allt som följer med en resa? För någon som tidigare kanske inte behövde fundera särskilt mycket över sådana saker har frågorna nu blivit en del av planeringen.
Maritta hoppas ändå att det ska gå. Hon vill inte helt ge upp tanken på att resa och få uppleva nya saker, även om hon själv inser att hälsan sätter gränser.
Det är kanske just den kontrasten som gör hennes berättelse så berörande. Å ena sidan finns önskan att fortsätta leva så självständigt som möjligt, behålla sitt hem och kunna resa. Å andra sidan finns en kropp som inte längre orkar som förr och en framtid som kräver svåra överväganden.
När Maritta till slut beskriver hur hon ser på sin egen situation kommer orden som verkligen visar hur tungt hon har det. Hon säger att hon får se om hon orkar genomföra resan och tillägger att hon nog gör det – om hon lever.
Sedan kommer hennes kanske mest smärtsamma formulering. Maritta säger: ”Jag tror jag sjunger på sista versen.”
Det är ord som väcker eftertanke. Bakom dem finns en 82-årig kvinna som försöker förhålla sig till en vardag som blivit allt svårare, men som fortfarande har kärlek, planer och människor omkring sig.
Hennes berättelse handlar inte bara om sjukdom och åldrande. Den handlar också om rätten att få behålla sin självständighet, om kärlekens betydelse när livet blir tungt och om de svåra beslut som kan vänta när kroppen inte längre orkar.
För Maritta återstår nu att se hur den närmaste tiden utvecklar sig. En sak är tydlig: hon vill fortfarande hålla fast vid sitt eget liv, samtidigt som hon vet att hon kan behöva mer hjälp framöver.