När Sveriges statsminister Ulf Kristersson försökte närma sig Turkiet handlade det om betydligt mer än diplomatiska leenden och artiga möten. Bakom kontakterna med president Recep Tayyip Erdoğan fanns en fråga som hade stor betydelse för Sveriges framtida säkerhet: landets ansökan om medlemskap i Nato. För att förstå varför relationen mellan Stockholm och Ankara blev så komplicerad behöver man se närmare på vad de båda länderna ville uppnå – och varför deras intressen inte alltid sammanföll.
Det som från början kunde framstå som en fråga om internationellt samarbete utvecklades till en utdragen politisk process. Sverige ville få garantier för sin säkerhet, medan Turkiet hade egna krav och förväntningar. Kristersson behövde därför försöka bygga en fungerande relation med en ledare vars beslut hade stor betydelse för Sveriges väg in i försvarsalliansen.
Men hur långt kan en regering gå för att få en viktig överenskommelse på plats? Och vad händer när diplomatiska löften väcker frågor på hemmaplan?
Ett medlemskap som förändrade Sveriges utrikespolitik
När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förändrades den säkerhetspolitiska situationen i Europa. Sverige, som länge hade byggt sin säkerhetspolitik på militär alliansfrihet, ansökte tillsammans med Finland om medlemskap i Nato i maj samma år.
För Sverige innebar beslutet en historisk förändring. Ett medlemskap skulle placera landet i en militär allians där de övriga medlemmarna förbinder sig att bistå varandra vid ett väpnat angrepp, enligt fördragets villkor.
Men ansökan kunde inte godkännas enbart genom ett beslut i Stockholm. Alla Natos medlemsländer behövde ratificera anslutningen. Turkiet blev därmed en central aktör i en process som Sverige hade starka skäl att vilja slutföra så snabbt som möjligt.
President Recep Tayyip Erdoğan och den turkiska regeringen hade emellertid invändningar. Ankara krävde bland annat åtgärder mot personer och organisationer som Turkiet betraktade som säkerhetshot. Frågor om terrorism, rättsliga åtgärder och svensk lagstiftning kom därför att stå i centrum för förhandlingarna.
För Kristerssons regering blev uppgiften att försöka övertyga den turkiska ledningen om att Sverige tog landets säkerhetsinvändningar på allvar, samtidigt som den svenska regeringen behövde förhålla sig till sina egna lagar och politiska principer.
Erdoğan hade också egna mål
Det är lätt att beskriva processen som om Sverige bara behövde vänta på ett ja från Ankara. Men för Turkiet var förhandlingarna också ett tillfälle att driva frågor som var viktiga för landets egna intressen.
Ett av de mest uppmärksammade ämnena var Turkiets önskan att köpa amerikanska F-16-stridsflygplan. Ankara ville modernisera sitt flygvapen och hade länge haft en komplicerad relation till Washington i frågor som rörde försvarsmateriel.
Samtidigt behövde Turkiet förhålla sig till relationerna med USA, Europa och andra regionala aktörer. Landets strategiska position gav Erdoğan möjlighet att föra samtal med flera parter och försöka få gehör för turkiska prioriteringar.
Det innebar att Sveriges Natoansökan inte existerade i ett vakuum. Den ingick i ett större internationellt sammanhang där försvar, handel, säkerhet och diplomatiska relationer kunde påverka varandra.
För Sverige blev det därför viktigt att förstå att ett turkiskt godkännande inte enbart handlade om hur Ankara bedömde den svenska säkerhetspolitiken. Det handlade också om hur Turkiet såg på sin egen roll i Nato och på relationen till USA.
Kristerssons balansgång
Ulf Kristersson stod inför en svår diplomatisk uppgift. Han behövde hålla kontakten med Erdoğan och samtidigt hantera frågor som kunde skapa debatt i Sverige.
Att försöka upprätthålla goda relationer med ett annat land innebär inte automatiskt att man delar dess politiska prioriteringar. Diplomati handlar ofta om att kunna samarbeta även när länder har olika uppfattningar.
Men i Sveriges fall blev situationen särskilt känslig eftersom Turkiets ställning i Nato-processen gav landet ett konkret inflytande över ett mål som den svenska regeringen betraktade som mycket viktigt.
Kristersson behövde därför visa att Sverige var berett att föra en seriös dialog. Samtidigt väckte förhandlingarna frågor om hur svenska intressen skulle vägas mot turkiska krav och vilka utfästelser regeringen kunde göra utan att gå längre än dess politiska mandat tillät.
Det var denna balansgång som gjorde relationen politiskt laddad. Varje uttalande kunde tolkas både som ett försök att skapa förtroende och som en eftergift till en regering vars prioriteringar inte alltid sammanföll med Sveriges.
Löftet som väckte debatt i Sverige
En särskilt omdiskuterad del av överenskommelsen mellan Sverige och Turkiet kom vid Natos toppmöte i Vilnius i juli 2023. Där åtog sig Sverige att aktivt stödja arbetet med att återuppliva Turkiets EU-anslutningsprocess.
Det var ett diplomatiskt åtagande som väckte frågor hemma i Sverige. Turkiets eventuella EU-medlemskap är en separat fråga från landets medlemskap i Nato, och de två processerna har olika krav och beslutsvägar.
EU-medlemskap förutsätter bland annat att ett kandidatland uppfyller unionens krav på demokrati, rättsstatlighet och mänskliga rättigheter. Förhandlingarna mellan EU och Turkiet hade redan under flera år präglats av allvarliga hinder och politiska motsättningar.
En opinionsundersökning från Ipsos, genomförd på uppdrag av Dagens Nyheter i augusti 2023, visade att 59 procent av de tillfrågade ansåg att det var dåligt att regeringen hade lovat att hjälpa Turkiet närmare EU-medlemskap. Endast sju procent ansåg att Kristersson hade gjort rätt i den delen av förhandlingarna.
Resultatet visade att det fanns ett betydande avstånd mellan regeringens diplomatiska strategi och uppfattningarna hos många av de personer som deltog i undersökningen.
Samtidigt måste resultaten förstås i sitt sammanhang. Undersökningen beskrev de tillfrågades åsikter vid en viss tidpunkt och avgjorde inte i sig om regeringens beslut var rätt eller fel. Den visade däremot att frågan hade blivit politiskt känslig.
När diplomati möter inrikespolitik
Internationella förhandlingar förs ofta bakom stängda dörrar, men deras konsekvenser diskuteras öppet hemma. Det blev tydligt under Sveriges Nato-process.
Regeringen behövde visa framsteg i kontakterna med Turkiet, samtidigt som svenska väljare kunde ifrågasätta vilka åtaganden som gjordes för att nå målet. Det skapade ett dilemma: en kompromiss som underlättade förhandlingarna kunde samtidigt väcka kritik i den svenska debatten.
För Erdoğan fanns också en inrikespolitisk dimension. Turkiets ledning hade egna säkerhetspolitiska prioriteringar och behövde förhålla sig till den turkiska opinionen. Förhandlingarna blev därmed en del av ett bredare politiskt spel där båda sidor behövde förklara sina beslut för sina respektive befolkningar.
Det är dock viktigt att inte dra slutsatsen att varje turkiskt krav enbart handlade om att pressa Sverige eller att varje svenskt åtagande var en eftergift. De två länderna hade olika utgångspunkter, och förhandlingarna omfattade flera frågor som behövde hanteras parallellt.
Det som stod klart var att ett medlemskap i Nato krävde både tålamod och kompromisser.
Hur slutade den utdragna processen?
Efter många månaders förhandlingar ratificerade Turkiets parlament Sveriges Natoansökan den 23 januari 2024. President Erdoğan undertecknade därefter den nödvändiga ratificeringen, och Sverige blev Natos 32 medlemsland den 7 mars 2024.
Därmed nådde Kristerssons regering det centrala mål som hade präglat den svenska utrikespolitiken sedan ansökan lämnades in.
Men medlemskapet innebar inte att alla frågor mellan Sverige och Turkiet försvann. Säkerhetssamarbete, terrorismbekämpning, försvarspolitik och relationerna till EU fortsatte att vara delar av den bredare dialogen mellan länderna.
Det är också här som den ursprungliga frågan får sin verkliga betydelse. Varför försökte Kristersson vara Turkiets vän? Därför att Sverige behövde få en avgörande partner att acceptera landets Natoansökan, och därför att diplomatiska relationer kan få stor betydelse när ett lands säkerhetspolitiska vägval kräver andra staters godkännande.
Det betyder inte att Sverige och Turkiet måste vara överens om allt. Det betyder att båda länderna behövde hitta former för samarbete trots olika intressen och politiska förutsättningar.
Den viktigaste slutsatsen är därför inte att Kristersson och Erdoğan blev personliga vänner, utan att relationen mellan dem blev ett verktyg i en förhandling med historiska konsekvenser för Sverige. Bakom de diplomatiska mötena och löftena fanns en större fråga: hur långt är en regering beredd att gå för att uppnå ett centralt säkerhetspolitiskt mål – och hur förklarar den kompromisserna för sina egna medborgare?
Det är den frågan som gör Sveriges och Turkiets relation så intressant även efter att Natoanslutningen blivit verklighet.