”Varje dag kände jag att jag inte ville leva” – OS-hjälten Ludmila Engquist berättar om cancern, ensamheten och smärtan hon burit på i många år

Hon var en av Sveriges största idrottsstjärnor. Hennes namn förknippades med guldmedaljer, historiska segrar och en karriär som gjorde henne till en av landets mest uppmärksammade idrottskvinnor. Ludmila Engquist stod högst upp på prispallen och hyllades som en nationalhjälte. Men bakom framgångarna fanns en människa som under många år bar på en helt annan verklighet.

Efter mer än två decennier i anonymitet valde hon att återvända till offentligheten. I september 2024 medverkade hon i en tv-intervju med TV4 – den första på över 20 år. Där berättade hon öppet om sjukdom, skilsmässa, ensamhet, skam och händelser från barndomen som hon tidigare aldrig hade vågat tala om.

Men det var framför allt orden om hennes psykiska mående som väckte starka känslor.

Ludmila berättade att hon efter skilsmässan hade hamnat i en mycket svår period. För första gången i livet blev hon verkligen ensam. Sonen flyttade till Barcelona och hon blev kvar hemma utan den närhet och det stöd som hon tidigare hade varit van vid.

Hon beskrev hur varje dag kunde kännas outhärdlig.

– Varje dag kände jag att jag inte ville leva, berättade hon i intervjun.

Det var ett smärtsamt erkännande från en kvinna som många fortfarande mindes som symbolen för styrka, beslutsamhet och framgång. Men hennes historia handlade inte bara om kampen mot sjukdom. Den handlade också om vad som kan hända när ett liv som utifrån ser framgångsrikt ut förändras fullständigt bakom stängda dörrar.

Ett cancerbesked som kom tillbaka – för tredje gången

Ludmila Engquist berättade också att hon drabbats av cancer för tredje gången. Sjukdomen hade funnits med henne under en lång period, och hon beskrev hur den andra gången inte upptäcktes i tid. Då hade cancern redan hunnit sprida sig till lungorna och skelettet.

Hon förklarade att hon hade en cancerform som växte långsamt och att hon deltog i olika grupper där läkemedel testades. Trots den allvarliga sjukdomshistorien sa hon att hon hade levt med cancern så länge att den inte längre var det enda hon tänkte på.

Det som oroade henne mest just då var något annat: hennes eget psykiska mående.

– Problemet nu är inte cancer, utan jag är orolig för mig själv, att jag mår så dåligt att jag inte vill leva – och det beror inte på cancer, berättade hon.

Orden visade hur komplicerad hennes situation var. Den fysiska sjukdomen var en del av hennes liv, men samtidigt kämpade hon med en djup inre smärta som inte kunde förklaras enbart av diagnosen.

Från hyllad nationalhjälte till ett liv i Spanien

För många svenskar är Ludmila Engquist fortfarande förknippad med slutet av 1990-talet. Hon var en av landets största friidrottsstjärnor och vann både OS- och VM-guld. Framgångarna gjorde henne till en av Sveriges mest älskade idrottsprofiler, och hon utsågs även till Årets svensk.

Efter friidrottskarriären satsade hon på bob. Men år 2001 förändrades allt när hon testades positivt för dopning. Den nya karriären fick ett abrupt slut och hennes offentliga liv tog en helt annan riktning.

Under de följande åren levde hon till stor del utanför rampljuset i Spanien. Hon berättade senare att hon under omkring 20 år försökte hålla sig undan offentligheten.

Det var en period som präglades av sjukdomar, skilsmässa och skam. Hon berättade också om svårigheter i familjen, bland annat att sonen drabbades av anorexi och att dottern hade haft ett svårt liv.

När hon såg tillbaka på dessa år beskrev hon ensamheten och depressionerna som en stor del av sin tillvaro.

För människor som hade följt hennes idrottskarriär kunde det vara svårt att förena bilden av den självsäkra mästaren med berättelsen om en kvinna som under lång tid kämpade för att orka med vardagen.

Men i intervjun försökte hon inte längre dölja motsättningarna mellan de två delarna av sitt liv.

”Jag trodde att jag behövde prestera för att bli älskad”

I samband med tv-intervjun var hon också aktuell med boken Ludmila – svenskare kan ingen vara, som hon skrivit tillsammans med journalisterna Johar Bendjelloul och Henrik Johnson.

I boken berättar hon om sin uppväxt i det forna Sovjetunionen och om hur tidiga erfarenheter kom att påverka hennes syn på sig själv.

Hon beskrev en känsla som följt henne genom livet: att hon behövde prestera för att bli älskad.

– Jag trodde att jag behövde prestera för att bli älskad, särskilt för min ex-man, så att han kunde vara stolt över mig, berättade hon.

Det är en mening som ger en annan förståelse för den enorma press som kan följa med ett liv där framgång och prestation blir en så stor del av ens identitet.

För Ludmila hade idrotten inte bara varit en väg till medaljer och berömmelse. Den hade också blivit ett sätt att försöka bevisa sitt värde.

Men i boken öppnade hon även dörren till ännu mörkare delar av sin barndom.

Två smärtsamma hemligheter från barndomen

Ludmila berättade att familjen hade präglats av en stor sorg redan innan hon föddes. Hennes äldre bror dog när han bara var två år gammal. Tolv månader senare föddes Ludmila.

Hon beskrev hur hon under hela livet burit med sig känslan av att föräldrarna hade fått henne mitt i sin sorg efter sonens död.

– Mamma och pappa skaffade mig på grund av sin sorg. De var så fruktansvärt ledsna, berättade hon.

Det var en insikt som hon beskrev som betydelsefull för hur hon förstått sin egen uppväxt.

Men det fanns också en annan händelse som hon aldrig tidigare hade berättat offentligt om.

Hon avslöjade att hon utsattes för ett sexuellt övergrepp när hon var fem år gammal. Enligt hennes berättelse var det en pojke i grannskapet som utsatte henne. Hon förklarade att skammen hade gjort att hon under många år inte vågat berätta om det.

Det var ett mycket personligt och smärtsamt erkännande. Genom att tala om det ville hon inte längre låta tystnaden bestämma över hennes historia.

En annan sida av kvinnan bakom medaljerna

När Ludmila Engquist återvände till tv-rutan var det alltså inte för att återuppleva sina största idrottsögonblick eller enbart tala om medaljerna. Hon ville berätta om livet som kom efteråt – om åren då hon försvann från offentligheten och om erfarenheter som hon länge hade burit ensam.

Hennes historia visar hur lite människor ibland vet om vad som händer bakom en offentlig persons framgångar. Publiken såg en mästare som vann tävlingar och skrev svensk idrottshistoria. Men det fanns också en kvinna som kämpade med sjukdom, familjeproblem och svåra minnen.

I intervjun försökte hon inte ge en enkel förklaring till allt som hade hänt. Hon berättade snarare om flera olika erfarenheter som tillsammans hade påverkat hennes liv.

Cancerdiagnosen var fortfarande en del av hennes vardag, men hon ville samtidigt att människor skulle förstå att hennes psykiska lidande inte enbart handlade om sjukdomen.

Det var kanske det mest överraskande med hennes berättelse: efter alla år då hon varit känd för sin styrka på tävlingsbanan var det nu hennes sårbarhet som stod i centrum.

Och för första gången på över två decennier valde hon att låta svenska folket få se den sidan av henne.