”Kanske hade jag mest tur av alla” – Ingemar Stenmark berättar om berömmelsen, rädslan och sanningen bakom sin legendariska karriär

Det finns idrottare som vinner tävlingar, det finns mästare som skriver in sina namn i historien – och så finns det människor vars framgångar blir en del av ett helt lands gemensamma minne. Ingemar Stenmark tillhör utan tvekan den sista kategorin. Under många år var han inte bara Sveriges största skidstjärna. Han var en person som kunde få ett helt land att stanna upp framför tv-apparaterna, hålla andan och vänta på några få sekunder som kunde avgöra allt.

Men bakom medaljerna, segrarna och den nästan osannolika framgångssagan fanns en människa som inte alltid kände igen sig i den bild som omvärlden hade skapat av honom. En man som helst ville slippa uppmärksamheten, som inte tyckte om att bli betraktad överallt och som fortfarande, när han ser tillbaka på sina största prestationer, kan beskriva sin framgång på ett sätt som kanske överraskar många.

När Ingemar Stenmark nu blickar tillbaka på sin karriär, som förändrade svensk alpin skidåkning för alltid, finns det mycket mer att berätta än siffrorna i resultatlistorna.

Historien började långt från de stora arenorna, de fullsatta läktarna och de internationella rubrikerna. I Tärnaby växte en pojke upp med skidåkningen som en naturlig del av vardagen. Han behövde inga avancerade träningsanläggningar eller komplicerade träningsprogram för att hitta glädjen i sporten. Tillsammans med jämnåriga barn tillbringade han stora delar av sin tid i backarna.

Redan som fyraåring stod han på skidor, och några år senare kunde han och hans kompisar själva använda den lilla skidliften. Det var en helt annan tid än dagens organiserade barnidrott. De åkte när de ville, på de underlag som fanns och oavsett om vädret var perfekt eller inte.

Snö, is, lössnö och ojämna backar blev deras naturliga lekplats. Ibland kunde de till och med få extra polletter till liften. Enligt Ingemar var liftägaren generös och lät barnen åka så mycket de ville.

Det var kanske inte någon som då kunde föreställa sig vad den blyge pojken från Västerbotten en dag skulle åstadkomma.

Som åttaåring började han tävla. Redan året därpå deltog han i ett läger i Italien där han fick mäta sig med andra unga åkare som senare skulle bli stora namn inom den alpina skidvärlden. Framgångarna kom steg för steg. Han vann Kalle Anka-trofén 1965 och fortsatte att utvecklas tills han 1974 tog guld vid junior-EM.

Men det var i december samma år som allt förändrades.

Den 17 december 1974 tävlade den då 18-årige Ingemar i Madonna di Campiglio i Italien. Han hade redan visat att han kunde konkurrera med de bästa, men det som hände den dagen skulle bli början på en av de mest framgångsrika karriärerna i svensk idrottshistoria.

Efter det första åket låg han långt ner i resultatlistan. Han var på 22 plats och hade egentligen inte mycket att förlora. I stället för att försiktigt försöka rädda ett bra resultat bestämde han sig för att satsa.

Och det var precis vad han gjorde.

Åkare efter åkare misslyckades med att behålla sina ledningar när den unge svensken kom nerför backen. Till slut stod det klart att han hade vunnit. Segermarginalen blev 19 hundradelar.

Själv minns han märkligt nog inte särskilt mycket av själva åket. Han berättar att han var så koncentrerad på skidåkningen att han ibland inte ens hörde publiken. Det han kommer ihåg är snarare var han bodde och hur nära hotellet låg tävlingsbacken.

I Sverige blev reaktionerna däremot enorma. Plötsligt hade landet fått en ny idrottshjälte. När han kom hem möttes han av en uppmärksamhet som var svår att föreställa sig för någon som tidigare hade levt ett ganska stillsamt liv.

Människor ville se honom, prata med honom och komma nära. På flygplatser kunde han behöva ta sig ut genom bakvägar för att undvika folkmassorna. Det var inte heller enkelt att gå på restaurang eller promenera på stan utan att bli igenkänd.

Det som för många skulle ha varit en dröm blev för Ingemar ibland en belastning.

Han beskriver hur människor kunde samlas runt honom efter tävlingarna och hur det ibland blev svårt att ens ta sig fram till bilen. Säkerheten var inte organiserad på samma sätt som i dag. Det kunde vara trångt och obehagligt, och han var orolig för att någon skulle skadas i folkmassan.

Han hade aldrig varit särskilt intresserad av att bli känd. Det var skidåkningen som lockade honom, inte berömmelsen.

Under åren som följde fortsatte segrarna att komma. Han vann två OS-guld i Lake Placid 1980 och tre VM-guld. Han tog sammanlagt 86 världscupsegrar, en prestation som fortfarande gör honom till en av sportens allra största.

Mellan 1976 och 1978 vann han den totala världscupen tre år i rad. Hans överlägsenhet var så stor att det internationella skidförbundet ändrade reglerna för den totala världscupen. För många andra idrottare skulle en sådan situation ha varit svår att hantera, men Ingemar såg det på ett annat sätt.

Han betraktade det som ett bevis på hur starkt han hade dominerat sporten.

Det fanns också stunder då karriären kunde ha fått ett betydligt mörkare slut. I september 1979 råkade han ut för en allvarlig krasch under störtloppsträning i Schnalstal. Han förlorade medvetandet och fördes till sjukhus i Innsbruck, där han blev kvar i ungefär två veckor.

Än i dag säger han att han minns ganska lite av själva olyckan. Eftersom han hade varit medvetslös var det svårt att förstå hur allvarlig situationen kunde ha varit. Läkarna ville inte släppa honom direkt, bland annat eftersom en annan skidåkare tidigare hade avlidit efter en hjärnskakning.

Trots detta fortsatte Ingemar att tävla och utvecklas.

Men kanske är det inte medaljerna som bäst beskriver vem han är. Under intervjun berättar han också om hur han ser på talang och framgång. Han tycker inte själv att han har någon särskilt extraordinär talang. I stället menar han att han blir bra på sådant som verkligen intresserar honom.

När han börjar med något nytt vill han förstå hur det fungerar. Han ger sig inte förrän han har knäckt problemen, steg för steg. Det gäller även stavhopp, som han började ägna sig åt långt senare i livet.

Däremot finns det områden där framgångarna inte har varit lika självklara. Golf är ett exempel. Trots att han har spelat mycket tycker han själv att han är förvånansvärt dålig på sporten.

Han har också fått visa en helt annan sida av sig själv i tv. Han vann både Mästarnas mästare och Let’s Dance, trots att han själv skämtsamt påpekar att han fortfarande inte kan dansa. Han menar att en stor del av förklaringen var att han hade en bra danspartner.

Samtidigt har han genom åren fått leva med en offentlig bild som han inte alltid har känt sig bekväm med. Många såg honom som den tystlåtne, nästan ordknappe mästaren som aldrig avslöjade särskilt mycket om sig själv.

Men enligt Ingemar var den bilden inte hela sanningen. Han var framför allt försiktig med vad han sa till journalister. Han trodde att om han pratade mindre skulle det också bli färre stora rubriker. Kanske blev effekten den motsatta.

Han berättar också att han ibland kände att han förväntades leva upp till en personlighet som medierna hade skapat. När han senare tackade ja till att delta i Let’s Dance fanns det till och med personer som tyckte att han förstörde sin gamla image.

Men han ville inte längre begränsas av den bild andra hade av honom.

I dag ser han skidåkningen på ett annat sätt. Han tävlar inte längre för att bevisa något för världen. I stället uppskattar han upplevelserna, naturen och tiden tillsammans med familjen. Han åker fortfarande skidor, ofta tillsammans med sin yngsta dotter, och beskriver hur sporten har blivit något som för familjen närmare varandra.

När han får frågan om vad skidåkningen egentligen har gett honom handlar svaret inte i första hand om medaljer eller rekord. Han talar om människorna han har träffat, vänskaperna, resorna och allt han har fått uppleva.

Och kanske är det just när samtalet kommer in på hans egen storhet som den mest oväntade sidan av Ingemar Stenmark visar sig.

För hur tänker en människa som har vunnit nästan allt som går att vinna? Känner han sig som den bäste? Ser han tillbaka på sina triumfer och tänker att han var överlägsen alla andra?

Hans svar är betydligt mer ödmjukt än många skulle förvänta sig.

När han får frågan om känslan av att vakna efter en seger och veta att han är bäst i världen, kommer han med en kommentar som säger mycket om hans personlighet. Han menar att man lika gärna skulle kunna tänka att han kanske bara hade haft mest tur av alla.

Han förnekar inte att det var fantastiskt att vinna. Men han vet också att varje seger bara gäller för stunden. Några dagar senare väntar en ny tävling, och då måste man återigen visa vad man går för.

Han avslöjar dessutom att det med tiden förändrades vad som drev honom. I början handlade det framför allt om glädjen i att vinna. Senare blev rädslan för att förlora en allt större del av tävlandet.

Det är kanske den mest mänskliga bekännelsen från en man som så många under årtionden betraktade som nästan omöjlig att besegra.

Och när han får frågan om hur länge han skulle ha fortsatt om han bara hade varit näst bäst, är han ärlig: förmodligen hade han slutat tidigare.

Bakom de 86 världscupsegrarna fanns alltså inte bara en extraordinär vinnarskalle, utan också en person som kände pressen, tvivlade och förstod hur snabbt en framgång kunde följas av en ny utmaning.

Kanske är det därför hans historia fortfarande berör så många. Inte bara för att han vann så mycket, utan för att han trots allt detta aldrig tycks ha behövt se sig själv som en ouppnåelig legend.