”Jag trodde att allt var bra…” – jämställdhetsminister Nina Larsson berättar om bröstcancern, operationen och det svåraste samtalet med familjen

Det började med en helt vanlig undersökning. Inga tydliga symtom, ingen särskild oro och ingen anledning att tro att något allvarligt skulle upptäckas. Nina Larsson hade fullt upp med sitt arbete och andra viktiga saker i livet. Hon hade inte ens tänkt att det fanns någon anledning att vara rädd. Men ett brev som kom hem några veckor senare skulle förändra hennes tillvaro och tvinga henne att stanna upp inför en verklighet hon aldrig hade förväntat sig.

I dag väljer Sveriges jämställdhetsminister Nina Larsson att berätta öppet om sin sjukdom. I en personlig intervju delar hon med sig av hur hon fick beskedet, hur hon försökte hantera den första chocken och varför det svåraste inte var att själv höra ordet cancer – utan att behöva berätta det för sina barn och föräldrar.

Det är en berättelse om rädsla, familj, ovisshet och om att försöka fortsätta leva så normalt som möjligt när framtiden plötsligt inte längre känns lika självklar.

Allt började med en mammografi som hon hade bokat in veckan efter valet. Kallelsen hade egentligen kommit redan i augusti, men då befann sig Nina mitt i en intensiv valrörelse. Arbetet tog nästan all hennes tid, och hon valde därför att boka om undersökningen till ett lugnare tillfälle.

När hon till slut kom till undersökningen gick allting snabbt. Själva röntgen tog bara några minuter. Hon hade inga särskilda misstankar och räknade med att få ett vanligt besked om att allt såg bra ut.

Men efter ett par veckor kom ett brev hem. I stället för den bekräftelse hon hade väntat sig fick hon veta att läkarna ville göra ytterligare undersökningar.

Det var då oron började växa.

Nina hade inte känt någon knöl eller märkt några förändringar. Hon hade inte haft några tydliga tecken på att något var fel. Därför blev beskedet särskilt svårt att ta in.

Hon bestämde sig för att inte berätta någonting för familjen eller sina vänner ännu. Först ville hon veta mer. Hon behövde förstå vad läkarna hade sett och om det verkligen handlade om cancer.

Under den här perioden försökte hon behålla kontrollen genom att tänka praktiskt. Hon beskriver själv hur hon nästan gick in i en projektledarroll, där hon försökte ta reda på vilka steg som behövde genomföras och vad som skulle hända härnäst.

Hon tänkte att det hon inte kunde påverka fick hon försöka acceptera.

Samtidigt närmade sig en viktig personlig milstolpe. Nina skulle fylla 50 år och hade planerat ett stort firande tillsammans med familj och vänner. Trots ovissheten ville hon inte låta oron ta ifrån henne den dagen.

Hon ordnade en hel festdag med lunch, mingel, musik och dans. Det blev ett firande som hon själv beskriver som otroligt roligt.

Men kontrasten mellan fest och oro skulle snart bli ännu tydligare.

På måndagen efter födelsedagsfirandet återvände hon till sjukhuset för fler undersökningar. Läkarna tog vävnadsprover och gjorde även en ultraljudsundersökning. Nu behövde hon få veta vad som egentligen fanns i bröstet.

Det kommande beskedet skulle bli det som förändrade allt.

När Nina träffade cancerläkaren och kontaktsjuksköterskan fick hon till slut svaret. Proverna visade att hon hade bröstcancer.

Hon berättar att det var ett mycket tungt besked. Samtidigt fick hon veta att sjukdomen inte var ärftlig. Men det förändrade inte det faktum att diagnosen var verklig.

Att höra ordet cancer är något som kan väcka starka känslor även hos den som försöker vara rationell. Nina försökte hålla två tankar i huvudet samtidigt: sjukdomen är allvarlig, men hennes prognos är god.

Hon ville varken förminska situationen eller låta oron ta över hela tillvaron.

Efter läkarbesöket åkte hon faktiskt och tränade. Hon hade ännu inte berättat för någon och behövde få tid att själv förstå vad som hade hänt.

Först när hon kom hem kom tårarna.

Nina beskriver sig själv som en person som lätt börjar gråta och som aldrig har sett någon anledning att försöka dölja sina känslor. Hon behövde få reagera på sitt eget sätt innan hon kunde gå vidare.

Men snart väntade ett samtal som skulle bli betydligt svårare än själva läkarbesöket.

Det fanns två personer som hon visste att hon förr eller senare måste berätta för: sina döttrar.

Nina har två barn, som vid intervjun var 11 och 15 år gamla. Att behöva berätta för dem att deras mamma hade fått cancerdiagnosen blev enligt henne den allra tuffaste delen av hela situationen.

Hon fick hjälp från vården med hur samtalet kunde genomföras. Innan hon pratade med barnen berättade hon också för deras pappa och bad honom komma hem till henne så att de kunde vara tillsammans när beskedet skulle lämnas.

Barnen hade redan börjat ana att någonting var fel. När de såg att deras pappa också skulle vara med förstod de att det handlade om något viktigt.

Nina valde att förklara situationen så öppet som möjligt. Hon ville att döttrarna skulle förstå vad diagnosen innebar och att de skulle kunna ställa alla frågor de hade.

Hon beskriver dem som väldigt kloka och berättar att de tog beskedet bra. Men det betyder inte att samtalet var enkelt.

Även hennes egna föräldrar behövde få veta. De bor i Värmland och fick beskedet över telefon.

Nina förstår att de blev oroliga, även om hon tror att de försökte hålla känslorna tillbaka för att inte göra situationen ännu svårare för henne.

Det var just detta som gjorde sjukdomsbeskedet så känslomässigt komplicerat. Hon kunde själv försöka vara stark och fokusera på nästa steg, men när hon såg hur människor hon älskar påverkades blev allt annorlunda.

Samtidigt började behandlingen gå vidare i snabb takt.

När Femina träffade henne hade det bara gått fyra dagar sedan hon genomgått en operation. Läkarna hade opererat bort tumören, omkringliggande vävnad och så kallade portvaktskörtlar. Ingreppet gjordes under narkos och tog ungefär en och en halv timme.

Tumören var 14 millimeter stor, vilket hon hade förstått var relativt litet. Men det fanns fortfarande frågor som läkarna behövde undersöka innan de kunde ge ett fullständigt besked om den fortsatta behandlingen.

Hon visste att cancern inte var ärftlig och inte heller hormonpåverkad. Däremot var det ännu för tidigt att säga exakt hur det såg ut med eventuell spridning.

Det var alltså inte slutet på sjukdomsperioden. Efter operationen väntade ytterligare undersökningar och besked om nästa steg.

Strålbehandling skulle bli en del av den fortsatta planen, och Nina var medveten om att det kunde komma perioder då hon skulle bli mycket trött och behöva vila mer än vanligt.

Trots detta försökte hon behålla så mycket som möjligt av sitt vanliga liv.

Hon fortsatte arbeta med de frågor som var viktiga för henne och försökte träffa vänner och göra sådant som gav henne glädje. Eftersom hon inte kunde träna direkt efter operationen hade hon i stället plockat fram symaskinen och börjat arbeta med olika projekt hemma.

Hon menar att en normal vardag inte kan bota sjukdomen, men att den kan göra stor skillnad för hur man mår under en svår period.

Det är också därför hon väljer att berätta sin historia offentligt. Hon vill visa att en människa inte upphör att vara sig själv bara för att hon får en allvarlig diagnos. Man kan fortfarande ha planer, skratta, arbeta, träffa människor och se fram emot framtiden.

Men det finns ett budskap som hon särskilt gärna vill att andra kvinnor ska ta med sig från hennes berättelse.

Det var en vanlig mammografi, utan att hon själv hade märkt något misstänkt, som ledde till att sjukdomen upptäcktes. Därför vill hon påminna andra om hur viktigt det är att inte skjuta upp sina undersökningar.

Hennes uppmaning är enkel och tydlig: gå på mammografin och missa inte de tider ni blir kallade till.

För Nina Larsson har de senaste månaderna inneburit en verklighet hon aldrig hade planerat för. Från en undersökning som hon trodde skulle vara rutinmässig till cancerbeskedet, operationen och väntan på nästa behandlingsbesked.

Och när hon ser tillbaka på den första tiden är det inte själva operationen eller läkarbesöket hon lyfter fram som det allra svåraste.

Det var ögonblicket då hon behövde sätta sig ner med sina två döttrar och berätta att deras mamma hade bröstcancer.