Det finns ögonblick i livet som delar всё на «до» и «после». För den svenska skidstjärnan Anna Holmlund kom ett sådant ögonblick i en skidbacke i Italien. På bara några sekunder försvann den framtid som hon hade arbetat så hårt för att bygga upp. En idrottskarriär fylld av framgångar, medaljer och stora drömmar fick ett abrupt slut. Men det som följde efter olyckan skulle visa sig bli en ännu större utmaning än någon tävling hon tidigare hade ställt upp i.
När Anna senare berättade om sitt liv efter kraschen var det framför allt ett av hennes uttalanden som väckte starka känslor. Hon kunde fortfarande minnas delar av sin barndom och sådant som hade hänt långt tidigare. Men när det handlade om gårdagen blev det nästan helt tomt.
”Typ i går kommer jag inte ihåg något av, det är helt svart”, berättade hon.
Det var en ovanligt öppen beskrivning av hur en allvarlig hjärnskada kan påverka vardagen. Bakom orden fanns en kvinna som varje dag kämpade för att återfå så mycket självständighet som möjligt, samtidigt som hon försökte acceptera att livet aldrig skulle bli precis som förr.
För att förstå hur mycket som förändrades måste man gå tillbaka till tiden innan olyckan.
Anna Holmlund var en av Sveriges främsta skicrossåkare. Hon hade byggt upp en karriär som många unga idrottare bara kunde drömma om. Vid VM i Deer Valley 2011 tog hon brons, och vid vinter-OS i Sotji 2014 lyckades hon återigen nå prispallen med en olympisk bronsmedalj.
Hon var en av de åkare som kunde konkurrera med världens bästa. Skicross är en krävande sport där flera åkare samtidigt kastar sig nerför en bana fylld av hopp, gupp och snäva svängar. Det krävs både mod, teknik, snabbhet och förmågan att fatta rätt beslut på bråkdelen av en sekund.
Anna hade allt detta. Hon var van vid höga hastigheter, hårda tävlingar och den press som följer med att representera Sverige på internationell nivå.
Men den 19 december 2016 förändrades allt.
Under ett träningspass i den italienska skidorten Innichen, även kallad San Candido, råkade Anna ut för en fruktansvärd olycka. Hennes skida skar sig och hon tappade kontrollen. Hon föll med huvudet före mot en isvägg i mycket hög hastighet.
Smällen blev katastrofal.
Anna drabbades av en allvarlig hjärnskada och fördes till sjukhus. Skadorna var så omfattande att hon försattes i koma. För hennes familj och närstående började nu en tid präglad av oro och ovisshet. Den tidigare så aktiva idrottskvinnan befann sig plötsligt i en situation där ingen kunde säga exakt hur framtiden skulle se ut.
Hon vårdades först i Italien och flyttades senare till Sverige. Det skulle dröja flera månader innan hon vaknade ur koman.
När hon till slut vaknade hade hon en lång och krävande rehabilitering framför sig. Hon behövde kämpa med grundläggande saker som tidigare hade varit självklara. Att prata, röra sig och återfå kontrollen över kroppen blev delar av en vardag som nu såg helt annorlunda ut.
För en person som tidigare hade levt för rörelse, träning och tävling var förändringen enorm.
Tre år efter olyckan träffade SportExpressen Anna i hennes hem i Sundsvall. Det var då hon berättade mer öppet om hur livet faktiskt såg ut.
Hon tränade intensivt för att kunna gå så obehindrat som möjligt. Varje framsteg krävde arbete och tålamod. Med hjälp av en käpp kunde hon ta sig fram själv, och på kortare sträckor kunde hon ibland gå utan den.
Men hjärnskadan hade lämnat efter sig flera svårigheter. En av de mest påtagliga handlade om minnet.
Anna förklarade att hennes närminne var kraftigt påverkat. Händelser som hade inträffat nyligen kunde försvinna, medan äldre minnen från barndomen fortfarande fanns kvar.
Det var en märklig och frustrerande kontrast. Hon kunde berätta om sådant som hänt när hon var liten, men hade svårt att komma ihåg vad hon själv hade gjort dagen innan.
Och det var inte bara minnet som gjorde vardagen komplicerad.
Hon berättade också om sitt självförtroende, något som hade varit en utmaning redan under idrottskarriären. Trots alla framgångar hade hon haft svårt att känna sig riktigt nöjd med sina egna prestationer. Efter olyckan blev detta ännu mer komplicerat.
Människor omkring henne såg hennes framsteg som något fantastiskt. Att hon återigen kunde gå, träna och genomföra olika aktiviteter var för många ett bevis på en enorm vilja och styrka.
Men Anna hade svårt att själv se det på samma sätt.
Hon kunde få beröm för saker som andra tyckte var stora prestationer, men själv kände hon inte alltid att det räckte.
I intervjun uttryckte hon sin frustration med några ord som var svåra att glömma:
”Det är jobbigt att vara jag.”
Det var ingen formulering som försökte göra situationen vackrare än den var. Hon berättade öppet att det kunde vara svårt att leva med alla begränsningar och att hon inte alltid kunde uppskatta sina framsteg på det sätt som andra förväntade sig.
Samtidigt fanns det något som fortfarande gav henne energi: träningen.
Hon tyckte om att ta i ordentligt, bli trött och känna att hon hade gjort något med sin kropp. Gymmet blev en viktig del av hennes vardag och en plats där hon kunde fokusera på det hon fortfarande hade möjlighet att påverka.
Det var också viktigt för henne att människor skulle förstå att hon inte ville bli reducerad till sin olycka.
Hon uppskattade stöd från människor hon kände, men berättade att det kunde kännas obekvämt när helt okända personer kom fram och berömde henne för hur hon kämpade.
Hon ville inte alltid bli påmind om sin skada. Hon ville också få vara Anna, inte bara personen som hade överlevt en fruktansvärd olycka.
Det fanns dessutom något annat som gjorde berättelsen särskilt berörande. Trots allt hon hade gått igenom ångrade hon inte sin idrottskarriär.
När hon fick frågan om hon skulle rekommendera unga människor att satsa på sina drömmar inom idrotten var svaret tydligt.
Hon ångrade inte att hon hade valt skidåkningen. Tvärtom menade hon att sporten hade gett henne så mycket mer än vad olyckan hade tagit ifrån henne.
OS-medaljen, världscupsegrarna, vänskaperna och alla människor hon hade mött under åren var fortfarande en viktig del av hennes livshistoria.
Hon ville att unga skulle fortsätta kämpa för det de älskar, våga satsa och framför allt komma ihåg att ha roligt.
Det var ett svar som visade en sida av Anna som inte alltid syntes i berättelserna om hennes rehabilitering.
För även om olyckan hade förändrat hennes kropp och minne hade den inte tagit ifrån henne alla minnen av det som varit värdefullt i livet.
Men kanske var det mest smärtsamma med hennes berättelse just det faktum att hon inte kunde minnas allt som hon en gång hade upplevt.
Hon hade en olympisk medalj, men kunde inte själv minnas hur det kändes att vinna den. Hon hade stått på prispallar inför stora publiker, men dessa ögonblick fanns inte längre kvar i hennes eget minne på samma sätt.
I stället fick hon ibland se bilder och filmer för att förstå vad hon faktiskt hade åstadkommit.
Tre år efter kraschen var kampen fortfarande en del av varje dag. Hon försökte lära sig att leva med det som inte längre fungerade och fortsatte arbeta med det som fortfarande kunde förbättras.
Och mitt i allt detta fanns ett budskap som hon själv ville skicka vidare: våga följa dina drömmar. Hennes olycka hade varit fruktansvärd, men hon ville inte låta den sudda ut allt det positiva som idrotten hade gett henne.
Det är kanske just detta som gör Anna Holmlunds berättelse så stark. Hon försöker inte låtsas att allting är bra. Hon döljer inte frustrationen, svårigheterna eller sorgen över det som gått förlorat.
Hon berättar helt enkelt hur livet ser ut.
Och bakom den tidigare skidstjärnan, OS-medaljören och svenska idrottshjälten finns en människa som fortfarande kämpar – inte längre för en plats på prispallen, utan för att få tillbaka så mycket som möjligt av sin vardag.