Han har tillbringat stora delar av sitt liv med att kämpa på handbollsplanen. Han har mött några av världens bästa spelare, stått inför enorma publiker och representerat Sverige i några av de största mästerskapen. Under många år var Per Carlén en av de mest respekterade profilerna inom svensk handboll. Han var en del av den legendariska generationen som kom att kallas ”Bengan Boys” och som gav svenska folket otaliga oförglömliga idrottsögonblick.
Men det fanns en match som skulle bli betydligt svårare än någon han tidigare hade spelat.
När Per fick veta att han hade cancer som redan hade spridit sig till flera organ förändrades hela hans tillvaro. Från att ha varit en aktiv och till synes frisk människa fick han plötsligt möta besked som ingen vill höra. Läkarna talade om palliativ vård och han började förstå hur allvarlig situationen faktiskt var.
Själv beskrev han det senare med ord som berörde många svenskar:
”Man kan säga att jag haft en fot i graven.”
Det var inte en överdrift för att skapa uppmärksamhet. Det var hans sätt att beskriva hur nära han hade varit att förlora livet.
Historien började under våren 2023. Per Carlén var då 63 år och hade under lång tid varit van vid att ha god kontroll över sin kropp. Som tidigare elitidrottare hade han lärt sig att känna igen även små förändringar. Han hade fortsatt att träna och springa efter att den professionella handbollskarriären var över.
Men plötsligt började någonting förändras.
Han märkte att magen och tarmarna inte fungerade som tidigare. Tidigare hade toalettbesöken varit en helt vanlig del av vardagen, men nu behövde han gå betydligt oftare. Särskilt på nätterna blev förändringen tydlig. Han kunde behöva gå tre eller fyra gånger, något som inte alls var normalt för honom.
Per förstod att någonting var fel.
I stället för att ignorera symtomen bestämde han sig för att söka vård. Han skickade in ett avföringsprov och väntade på resultatet.
Det dröjde bara tre dagar innan telefonen ringde.
Beskedet var att det hade hittats blod i avföringen. Det behövdes nu ytterligare undersökningar för att ta reda på vad som låg bakom förändringen.
När han genomgick en undersökning av tarmen i Lund upptäckte läkarna en tumör i tjocktarmen.
Först försökte han ta beskedet med relativt stort lugn. Han förstod att situationen var allvarlig, men det var först när läkarna ville undersöka hela kroppen för att se om cancern hade spridit sig som den verkliga oron började.
Han visste att det kunde finnas fler problem än den tumör som hade upptäckts.
Och undersökningarna skulle visa sig innehålla ett ännu svårare besked.
Cancern hade spridit sig till både levern och lungorna. Det handlade alltså inte längre om en tumör som kunde behandlas isolerat. Sjukdomen hade nått ett avancerat stadium och i maj 2023 fick Per veta att han hade cancer i stadium fyra.
Det var en av de mest dramatiska stunderna i hans liv.
Han berättade senare att han själv frågade läkaren direkt hur lång tid han hade kvar att leva. Han ville veta sanningen, även om han innerst inne kanske hoppades på ett annat svar.
Svaret var brutalt.
Läkaren förklarade att prognosen i normala fall kunde vara högst omkring fem år för den här typen av cancer i den situationen.
Per har beskrivit hur svårt det var att ta in informationen. Han hade varit frisk under större delen av sitt liv och knappt behövt besöka sjukhus. Nu stod han plötsligt inför en sjukdom som hotade hela hans framtid.
Det var också då han började förstå vad beskedet innebar för familjen.
Han och de närmaste behövde prata om situationen. De ringde barnen och berättade vad läkarna hade sagt. Det var inte längre möjligt att tänka på framtiden på samma självklara sätt som tidigare.
Han har beskrivit den dagen som en domedag.
Men trots den mörka prognosen var han inte beredd att ge upp.
Per Carlén hade tillbringat hela sitt vuxna liv inom elitidrotten. Han visste vad det innebar att kämpa även när situationen såg omöjlig ut. På handbollsplanen hade han lärt sig att inte sluta försöka bara för att motståndaren hade övertaget.
Nu bestämde han sig för att använda samma inställning i kampen mot sjukdomen.
Han genomgick cytostatikabehandling och flera operationer. Behandlingen var krävande och perioden blev långt ifrån enkel. Men efter hand började resultaten förändras.
Läkarna kunde konstatera att behandlingen hade haft en mycket god effekt. Tumören i tjocktarmen opererades bort och levern bedömdes som frisk. Även förändringarna i lungorna hade blivit så små att de inte längre kunde ses på röntgenbilderna, eller kunde ha slagits ut av cellgifterna.
Det som tidigare hade sett så mörkt ut hade plötsligt fått en annan riktning.
När Per berättade offentligt om sin sjukdom i februari 2024 mådde han bättre än på länge. Han hade fått palliativ vård efter den allvarliga diagnosen, men behandlingen hade överträffat förväntningarna.
Det var ett besked som gav hopp, men han var samtidigt noga med att inte beskriva sig själv som helt friskförklarad.
Det kunde fortfarande finnas mikroskopiska cancerceller kvar i kroppen. Därför behövde han fortsätta med efterbehandling och regelbundna kontroller.
Hans personliga läkare, Åke Andrén-Sandberg, förklarade att det behövs fem år efter avslutad behandling innan man med större säkerhet kan veta hur situationen utvecklas.
Per själv valde att se det hela som en match där det fortfarande fanns tid kvar på klockan.
Han använde handbollens värld för att beskriva sin situation. Han jämförde kampen med en match där laget ligger under med fem minuter kvar och där han bara vill få bollen för att göra de mål som behövs för att vinna.
Vid ett annat tillfälle beskrev han det som att han hade sprungit 95 meter av ett hundrameterslopp.
Det återstod alltså fortfarande några meter.
Det är svårt att inte tänka på hans långa idrottskarriär när man hör honom använda sådana jämförelser. För Per Carlén har handbollen varit mycket mer än ett yrke. Den har format hans personlighet, hans sätt att tänka och hans inställning till motgångar.
Under 1990-talet var han en av de stora profilerna i det svenska landslaget. Han spelade 327 landskamper och blev en viktig del av den generation som gjorde svensk handboll till en internationell stormakt.
Meriterna är imponerande. Han tog OS-silver både i Barcelona 1992 och Atlanta 1996. Han vann VM-guld 1990, tog två VM-brons och blev Europamästare 1994.
Men det finns ett ögonblick från karriären som många fortfarande minns särskilt väl.
Efter förlusten mot Kroatien i OS-finalen i Atlanta 1996 var besvikelsen enorm. Per Carlén lämnade sina skor kvar på prispallen som en symbolisk markering för att landslagskarriären var över.
Därmed avslutades en 15 år lång period i landslaget.
Han hade då upplevt både de största framgångarna och några av de tyngsta nederlagen inom svensk handboll.
Efter spelarkarriären fortsatte han som tränare och expertkommentator. Handbollen förblev en viktig del av hans liv.
Men nu stod han inför en motståndare som inte gick att möta med samma taktik som på planen.
Det fanns ändå en faktor som enligt hans läkare kan ha hjälpt honom genom den svåra behandlingen: hans goda fysiska grundform.
Per hade fortsatt att springa och träna även efter att han slutat spela på elitnivå. Han hade aldrig rökt eller snusat och valde efter cancerbeskedet att helt sluta med alkohol och sötsaker.
Han försökte göra allt som stod i hans makt för att ge kroppen bästa möjliga förutsättningar.
Han har också betonat hur mycket den medicinska forskningen betyder. Enligt honom hade samma diagnos för tio år sedan sannolikt inneburit en helt annan prognos.
Utvecklingen inom cancervården hade gjort behandlingar möjliga som tidigare inte fanns tillgängliga.
Det är en erfarenhet som han ville dela med andra. Genom att berätta om sina symtom och sin sjukdom hoppades han kunna få fler människor att reagera på förändringar i kroppen och söka vård i tid.
Men kanske är det framför allt hans egna ord om hur nära döden han hade varit som har stannat kvar hos människor.
Mannen som en gång kämpade om OS-guld och representerade Sverige inför en hel värld hade plötsligt tvingats spela sitt livs viktigaste match.
Och när han fick frågan om hur han såg på framtiden var hans inställning fortfarande densamma som under handbollsåren: han tänkte inte lägga sig ner och ge upp.
Han hade fortfarande några meter kvar av loppet. Och han tänkte kämpa för varje steg.