Hon var kvinnan bakom sångerna som nästan alla svenska barn kunde utantill – nu har hon gått bort vid 98 års ålder, och bakom de glada melodierna fanns ett liv fyllt av kärlek, sorg och enastående livskraft

Det finns röster och melodier som aldrig riktigt försvinner. De följer oss genom barndomen, dyker upp i minnet när vi minst anar det och kan på några sekunder föra oss tillbaka till en tid då världen kändes lite enklare. För miljontals svenskar är vissa barnvisor just sådana minnen. De sjöngs hemma vid köksbordet, på förskolan, i skolan och framför tv. Många kunde texterna utantill utan att ens veta vem som hade skapat dem.

Bakom dessa välbekanta melodier fanns en kvinna med en ovanlig känsla för musik, humor och barns sätt att se på världen. Hon hade en förmåga att göra vardagliga situationer till små musikaliska äventyr. En sur min kunde bli början på en sång, en ponny kunde få en alldeles egen plats i fantasin och en enkel fråga kunde förvandlas till en melodi som generationer fortsatte att sjunga.

Men hennes betydelse handlade om mycket mer än att skriva låtar som fastnade i huvudet. Hon ville att barn skulle få möta musik på sina egna villkor. De skulle inte bara sitta stilla och lyssna på vuxna. De skulle få delta, upptäcka, skratta, röra sig och använda sin fantasi.

Det var en tanke som skulle komma att prägla ett helt liv.

Hennes väg till framgång var dock inte självklar. Som ung utbildade hon sig inom musik och tog sin musiklärarexamen vid Musikhögskolan i Stockholm 1951. Hon hade därmed en trygg yrkesväg framför sig. Men hon bar på en idé som hon inte kunde släppa. Hon ville skapa en plats där barn kunde utvecklas genom musik och där sången inte bara var ett undervisningsmoment utan en naturlig del av leken.

Att följa den drömmen krävde mod. Det innebar att lämna en fast anställning och satsa på något eget, utan några garantier för hur framtiden skulle bli.

År 1952 tog hon steget och startade Musikleken Blåklockan i Malmö. Verksamheten skulle bli en av de viktigaste delarna av hennes liv. Där fick barn möta musik genom lek, rörelse och gemenskap. Hon byggde upp en verksamhet som kom att fortsätta under flera decennier och som blev en betydelsefull del av hennes arbete som musikpedagog.

Det var också i mötet med barnen som mycket av hennes inspiration växte fram. Hon lyssnade på deras frågor, funderingar och berättelser. Hon förstod att barn kunde uppskatta musik som både var rolig och intelligent, och att en barnvisa inte behövde vara förenklad eller tråkig för att vara begriplig.

Hon ville skapa sånger som vuxna också kunde uppskatta. Melodierna skulle ha kvalitet, texterna skulle vara genomtänkta och humorn skulle kännas naturlig.

När hennes första stora genombrott kom började hennes musik sprida sig långt utanför Malmö. Visboken ”Gubben i lådan” blev en viktig milstolpe och bidrog till att göra hennes namn känt bland svenska familjer.

Snart hördes hennes sånger överallt. Radio och television öppnade nya möjligheter, och under 1960-talet blev hon också ett välbekant ansikte i barnprogrammen. Genom program som ”Tut i rutan” och ”Den glada butiken” nådde hon ännu fler barn.

Det var en tid då svensk barnkultur utvecklades och förändrades. Hon blev en av dem som bidrog till att ge barnmusiken ett nytt uttryck, där lekfullhet kunde kombineras med musikalisk kvalitet och pedagogiska idéer.

Hennes arbete fick också en praktisk betydelse i barns vardag. Genom samarbetet kring ”Anita och Televinken” användes musik och rim för att lära barn om trafiksäkerhet. Trafikregler som annars kunde kännas komplicerade blev lättare att förstå när de förmedlades genom sång.

Det var en enkel men genial idé: barn skulle lära sig utan att känna att de blev undervisade hela tiden.

Bakom framgångarna fanns dessutom ett starkt familjeliv. Hennes make Valter var en viktig del av hennes tillvaro och arbetet med musiken blev på många sätt ett gemensamt familjeprojekt. Även barnen involverades i olika musikaliska sammanhang. Familjen blev en del av den kreativa miljö som omgav hennes skapande.

Tillsammans fick Gullan och Valter fyra barn: Eva, Sven, Jörgen och Dan. Flera av dem kom på olika sätt att förknippas med musiken, och sonen Dan Bornemark har själv blivit musiker.

Men livet innehöll också händelser som ingen framgång kunde skydda henne från.

Bakom de glada melodierna fanns en kvinna som hade upplevt djup sorg. Redan under barndomen drabbades hon av en stor förlust när hennes storasyster Inga gick bort. Många år senare skulle hon återigen behöva uppleva den smärta som följer när en familjemedlem försvinner.

Hennes son Jörgen dog 1997, endast 38 år gammal. För en mamma är en sådan förlust svår att beskriva med ord. Det är en sorg som kan finnas kvar även när vardagen fortsätter och omgivningen kanske ser en människa som fortfarande arbetar, skapar och möter andra med ett leende.

Även hennes älskade make Valter gick bort efter ett långt liv tillsammans. De hade varit gifta i 66 år. Förlusten blev ännu en stor förändring i hennes liv, men musiken fortsatte att vara en viktig del av hennes tillvaro.

Hon slutade aldrig att vara nyfiken på nya idéer. Även när åren gick fortsatte hon att skapa, tänka och hitta glädje i musikens möjligheter.

Under sin långa karriär skrev hon mer än 400 sånger. Många av dem blev klassiker som fortsatte att leva vidare långt efter att de första skivorna hade släppts. Hennes musik blev en del av den svenska gemensamma uppväxten och något som föräldrar kunde föra vidare till sina egna barn och barnbarn.

Erkännandet från musikbranschen kom också, även om det tog lång tid. År 2015 valdes hon in i Swedish Music Hall of Fame. År 2017 fick hon berätta om sitt liv som sommarvärd i Sveriges Radios P1. Året därpå tilldelades hon Musikförläggarnas hederspris.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken kom 2019. Då fick hon sin första Grammis, vid 91 års ålder, för barnalbumet ”Mina egna favoriter”, som hon arbetat med tillsammans med sonen Dan och sina barnbarn.

Hon tog emot utmärkelsen med sin välbekanta humor och påminde publiken om att hon knappast var någon nykomling i musikvärlden. Hon hade redan ägnat större delen av sitt liv åt att skapa musik för barn.

År 2023 kom ännu ett betydelsefullt erkännande när Lunds universitet utsåg henne till hedersdoktor vid den konstnärliga fakulteten. Hennes arbete beskrevs som en kombination av musikalisk skicklighet, pedagogiskt tänkande, humor och uppfinningsrikedom.

Och även under de sista åren fanns skaparglädjen kvar. Hennes son berättade efter hennes bortgång att hon så sent som i augusti spontant hade kommit på en ny visa. Det säger mycket om hur starkt musiken fortfarande levde inom henne.

Nu har berättelsen om denna extraordinära kvinna nått sitt slut. Det var Elin Gunhild ”Gullan” Bornemark som har gått bort, 98 år gammal. Hon föddes den 28 november 1927 i Härnösand och somnade in den 29 oktober 2026.

Beskedet bekräftades av hennes son Dan Bornemark för SVT. Han beskrev sin mors sista tid som ljus och berättade att hon hade levt ett otroligt rikt liv. Enligt honom såg hon på livets slut med en särskild sorts frid, som om hon kände att hon hade fått uppleva och åstadkomma det hon önskat.

Samtidigt betonade han hur stor förlusten var för familjen. Det fanns fortfarande så många frågor att ställa och så många sånger som de hade velat skriva tillsammans.

Kanske är det just där hennes livsverk blir som tydligast. Gullan Bornemark lämnade efter sig mer än 400 sånger, men också något som är svårare att mäta: minnen som delas av flera generationer.

När ett barn återigen sjunger ”Sudda sudda bort din sura min”, när någon frågar om Lars är vaken eller när en gammal melodi plötsligt hörs från ett annat rum, kommer hennes skapande fortfarande att finnas där.

Hon har lämnat oss, men hennes musik har inte sagt sitt sista ord.