Det finns skådespelare som publiken känner igen redan efter några sekunder på skärmen. Deras ansikten förknippas med filmer, berättelser och ögonblick som människor bär med sig genom livet. Jacob Ericksson var en sådan skådespelare. Han hade en särskild förmåga att göra sina roller levande, oavsett om han spelade en varm och omtänksam person eller en betydligt mörkare karaktär.
För många svenskar kommer han för alltid att vara förknippad med den älskade familjefilmen ”Tsatsiki, morsan och polisen”. Andra minns honom från ”Adam & Eva”, ”Millennium”-filmerna och flera populära tv-serier. Men bakom den välkända skådespelaren fanns en människa som värnade starkt om sitt privatliv och sällan släppte in offentligheten i sin personliga värld.
Därför blev beskedet om hans död en så stor chock. Den 17 oktober 2025 meddelades att Jacob Ericksson hade gått bort, endast 58 år gammal. Han hade varit sjuk en tid, men många av dem som arbetat med honom hade inte ens förstått hur allvarlig situationen var.
Det som senare framkom gjorde sorgen ännu djupare. Först efter hans död valde familjen att berätta om den svåra sjukdomskamp som han hade hållit utanför offentligheten.
Jacobs väg till skådespeleriet började långt innan han blev ett känt namn. Redan som ung upptäckte han sin passion för scenkonsten efter att ha sett en skolpjäs. Upplevelsen gjorde ett så starkt intryck att han började förstå vad han ville ägna sitt liv åt.
I en intervju med Dagens Nyheter 2012 beskrev han hur uppenbarelsen kom till honom. Det var så roligt att han aldrig riktigt tvivlade på att skådespeleriet var rätt väg.
Han började sin yrkesbana vid Teater Mandrillen och fortsatte sedan sin utbildning vid scenskolan i Göteborg. Med tiden kom han att arbeta på några av Sveriges mest betydelsefulla teaterscener, däribland Stockholms stadsteater och Dramaten.
Men det var filmen som skulle göra honom till ett välkänt ansikte i svenska hem.
När ”Tsatsiki, morsan och polisen” hade premiär fick publiken möta Jacob i rollen som polisen Göran. Han spelade en ovanligt varm och godhjärtad karaktär som snabbt blev omtyckt. Filmen blev en stor framgång och belönades med fyra Guldbaggar år 2000, bland annat för bästa film.
För Jacob var inspelningen också en speciell upplevelse på ett personligt plan. Han berättade att han och den unge skådespelaren Samuel Haus, som spelade Tsatsiki, kom mycket nära varandra under arbetet. De hade roligt tillsammans, och det var inte helt lätt att säga farväl när inspelningen var över.
Men Jacob ville aldrig bli fast i en enda typ av roll. Han var noga med att välja projekt som utmanade honom och gav honom möjlighet att visa olika sidor av sin talang.
Han spelade därför inte bara den snälla och trygga personen som publiken hade lärt känna. Under karriären tog han sig också an mörkare och mer komplicerade karaktärer.
Denna vilja att hela tiden förändras följde honom genom åren. Han medverkade i produktioner som ”Fröken Frimans krig”, ”Innan vi dör” och den populära serien ”Solsidan”. I Millennium-trilogin fick han dessutom möjlighet att visa en annan sida av sitt skådespeleri.
Utanför filmvärlden hade han ytterligare en stor passion. Musiken var viktig för honom, och trummorna hade en särskild plats i hans liv. På sitt lantställe hade han instrumenten och där brukade vänner samlas för att spela tillsammans.
Han beskrev själv hur musiken gav honom något som teatern inte kunde ersätta. Att spela tillsammans med vänner var ett sätt att koppla av och uttrycka sig på ett helt annat sätt.
Trots framgångarna var Jacob aldrig särskilt intresserad av kändisskapet. Han ville hellre leva ett så vanligt liv som möjligt. Familjen och de närmaste relationerna betydde mycket mer än uppmärksamheten kring hans namn.
Det var också därför så få kände till vad han gick igenom under sin sista tid.
När beskedet om hans bortgång kom berättade Riksteatern att han hade avlidit efter en tids sjukdom. Han skulle egentligen ha medverkat i en turné med August Strindbergs ”Dödsdansen” under hösten, men sjukdomen tvingade honom att avbryta planerna.
Teaterchefen Dritëro Kasapi berättade att deras senaste samarbete hade avbrutits på grund av Jacobs hälsa. Deras sista samtal handlade fortfarande om framtiden och om att ta nya tag när Jacob skulle bli frisk igen.
Men det blev aldrig någon ny början.
Kollegor och vänner reagerade med stor sorg. Skådespelaren Alexandra Rapaport, som hade arbetat med honom i ”Tsatsiki, morsan och polisen”, berättade att hon inte ens hade vetat att han var sjuk. Beskedet kändes overkligt och svårt att förstå.
Det var först när familjen senare valde att berätta mer som bilden av hans sista månader blev tydligare.
I en intervju med Expressen berättade sonen Hugo Eriksson om sin pappa och den sjukdom som förändrade familjens tillvaro. Jacob hade tidigare under året drabbats av ett virus som senare utvecklades till lymfkörtelcancer.
Sonen beskrev hur snabbt situationen försämrades. Bara en vecka innan slutet hade han fortfarande upplevt att hans pappa mådde ganska bra. Sedan förändrades allt på mycket kort tid.
Det var en utveckling som familjen hade svårt att ta in.
Hugo berättade också om den speciella relation han hade haft till sin pappa. För honom var Jacob inte bara en förälder, utan också en av hans allra bästa vänner. Han beskrev honom som en trygg punkt i livet, en människa som alltid kunde få honom att skratta och som han kunde vända sig till.
Det är kanske just dessa ord som säger mest om vem Jacob var utanför rampljuset.
Han var inte ute efter att bli känd för sitt privatliv. Tvärtom hade han medvetet hållit familjen borta från offentligheten. Sonen förklarade att det var viktigt för hans pappa att kunna leva ett så normalt liv som möjligt, utan att varje personlig händelse blev en offentlig angelägenhet.
Men efter dödsfallet ville familjen ändå att det skulle finnas mer kvar av hans historia än bara en rubrik om en känd skådespelare som gått bort.
Jacob dog omgiven av sina närmaste. Vid hans sida fanns sonen Hugo och hans syster. Senare framkom också att hans dotter Johanna hade varit där.
Drygt en månad efter hans bortgång samlades familj, vänner och kollegor för att ta ett sista farväl vid Färgfabriken i Liljeholmen. Minnesstunden blev ett tillfälle att hedra både skådespelaren och människan bakom rollerna.
I dödsannonsen valde familjen ett citat av August Strindberg: ”Att förlora sig själv i konsten är att hitta sig själv”.
Deras sista hälsning till honom var enkel men fylld av kärlek: tack för allt han gav och för den människa han var.
Och kanske är det just där som Jacobs historia blir som allra mest gripande. Publiken kommer att minnas hans roller, hans talang och de filmer som gjorde honom folkkär. Men för familjen var han framför allt en älskad pappa, bror och vän.
Hans sjukdom hölls hemlig, hans kamp utkämpades till stor del utanför offentlighetens blickar och hans sista dagar blev mycket svårare än många kunde ana.
Men det som familjen till slut valde att berätta visar att bakom den välkända skådespelaren fanns en människa som satte kärleken till sina närmaste framför all berömmelse.