När Jenny Brunzell fick beskedet om att hon hade drabbats av cancer förändrades hela hennes värld. Hon var van vid att arbeta hårt, ta ansvar och ägna en stor del av sitt liv åt hästar och travsport. Hon var en person som helst ville fortsätta framåt, oavsett hur mycket som väntade på henne. Men plötsligt stod hon inför en kamp som inte liknade någon annan.
Under ett och ett halvt år skulle hennes vardag präglas av operationer, cellgifter, strålbehandlingar och en ständig osäkerhet om vad som väntade härnäst. Samtidigt försökte hon hålla fast vid sitt arbete och det som alltid hade fått henne att känna sig som sig själv.
Nu har hon fått ett besked som hon länge längtat efter. Men vägen tillbaka till livet som det var före sjukdomen är inte så enkel som hon hade hoppats.
Ett besked som vände upp och ned på allt
I mars 2025 fick Jenny Brunzell veta att hon hade drabbats av HER2-positiv bröstcancer, en form av bröstcancer som kan växa snabbt. Hon var då 37 år gammal. Beskedet kom som en chock, och det tog tid att förstå vad det faktiskt innebar.
Jenny har berättat öppet om sin sjukdom och om hur svårt det var att ta in verkligheten. Det är en sak att veta att cancer finns och drabbar andra människor. Det är något helt annat när läkaren berättar att det är ens egen kropp som är sjuk.
Tankarna kom, även om hon försökte hålla dem på avstånd. Vad skulle hända med hennes framtid? Skulle hon kunna fortsätta med hästarna? Hur skulle hon orka arbeta? Och hur skulle livet se ut efter alla behandlingar?
Det fanns inga enkla svar. Hon behövde gå igenom en lång period av behandling, samtidigt som hon försökte hitta ett sätt att leva vidare mitt i ovissheten.
För Jenny blev det viktigt att inte låta sjukdomen ta över varje del av hennes identitet. Hon ville fortfarande vara Jenny – kollegan, chefen, hästmänniskan och den tävlingsinriktade personen som hade så mycket kvar att göra.
Hon vägrade att låta hela livet stanna
När många människor skulle ha behövt dra ned på tempot valde Jenny en strategi som kanske förvånade omgivningen. Hon fortsatte att arbeta och försökte hålla fast vid sina vanliga rutiner så långt det var möjligt.
Hon arbetade heltid och fortsatte att engagera sig i hästarna. Det blev ett sätt att behålla känslan av normalitet i en situation där nästan allt annat hade förändrats.
På jobbet hade hon dessutom mycket ansvar. Hon hade nyligen börjat på elföretaget Elajo i Jönköping när cancerbeskedet kom. Tillsammans med en kollega var hon med och byggde upp en ny avdelning, och hon är i dag avdelningschef med ansvar för fler än 30 personer.
Det var alltså inte bara sjukdomen som krävde hennes uppmärksamhet. Hon befann sig också mitt i en ny yrkesmässig utmaning, med människor som var beroende av hennes ledarskap.
Läkarna rekommenderade henne att sjukskriva sig, men Jenny ville fortsätta arbeta. Hon berättade att hon och läkarna diskuterade saken innan de insåg att hon inte ville ge upp sina rutiner.
Hon försökte anpassa arbetet efter dagsformen och tog igen sådant hon inte hunnit när orken saknades.
Utåt kunde hon därför verka nästan som vanligt. Flera personer som träffade henne under den här perioden hade ingen aning om vad hon gick igenom. När hon efter ungefär ett år berättade för en kund om cancern blev reaktionen stark. Personen hade inte förstått att hon samtidigt genomgick en så svår sjukdomsperiod.
Men att fortsätta arbeta betydde inte att allt var enkelt.
Kroppen orkade inte alltid det hon ville
Behandlingarna satte tydliga spår. Jenny genomgick flera operationer, cellgiftsbehandlingar och strålning. Det var en påfrestande resa både fysiskt och psykiskt.
Hon var van vid att vara aktiv och självständig. När kroppen inte längre svarade som tidigare blev skillnaden svår att acceptera. Tröttheten kunde vara överväldigande, och hon hade inte alltid samma energi som före sjukdomen.
Det handlade inte bara om att behöva vila mer. Det handlade också om att tillfälligt förlora en del av den frihet som hon hade tagit för given.
Att kunna göra det man vill när man vill är lätt att uppskatta först när det inte längre är självklart. För Jenny blev den insikten en del av kampen.
Även när hon fortsatte med arbetet och hästarna fanns det gränser för vad hon klarade. Hon behövde förhålla sig till behandlingarna, återhämtningen och de dagar då kroppen helt enkelt inte orkade.
Travsporten förblev ändå en viktig del av hennes liv. Hästarna gav henne något välbekant att hålla fast vid, och tävlandet representerade en framtid som hon ville tillbaka till.
Hon ville inte att cancer skulle bli det enda människor såg när de betraktade henne.
Den sista behandlingen var inte slutet på oron
I juli 2026 genomgick Jenny sin sista cellgiftsbehandling. Efter ungefär ett och ett halvt år av behandlingar kunde hon börja se fram emot nästa kapitel.
Men även efter den sista behandlingen återstod en svår period. Att avsluta behandlingen och att känna sig helt återställd är inte samma sak.
Efter strålningen hade hon problem och förändringar i bröstet. Det kunde väcka frågor som var svåra att ignorera. Var det en följd av behandlingen, eller fanns det något annat att oroa sig för?
Jenny försökte att inte fastna i tankarna, men hon har varit ärlig med att rädslan fortfarande finns där. Efter en så allvarlig diagnos är det förståeligt att kroppsliga förändringar kan skapa oro, även när läkarna kommer med positiva besked.
Hon har också beskrivit känslan av att plötsligt lämnas åt sig själv. Under behandlingsperioden har vården varit en tydlig del av vardagen. När behandlingarna tar slut förväntas man börja leva vidare, men det kan ta tid att förstå att den intensiva perioden verkligen är över.
Det är en övergång som inte alltid syns utåt. För omgivningen kan det verka som att allt är bra igen. Inuti kan det fortfarande finnas frågor, osäkerhet och en rädsla för att sjukdomen ska komma tillbaka.
En erfarenhet som förändrade hennes syn på andra människor
Jenny har också reflekterat över hur sjukdomen har påverkat henne som människa. Hon beskriver att hon har blivit mer hänsynsfull och fått större förståelse för människor som mår dåligt.
Tidigare kretsade mycket av hennes liv kring arbete, tävlingar och ambitioner. Hon var van vid att kämpa, prestera och hela tiden försöka nå nästa mål.
Efter cancerbehandlingarna ser hon annorlunda på vad som verkligen är viktigt. Små problem som tidigare kunde irritera henne har fått mindre betydelse. I stället har hon fått en djupare förståelse för att människor kan bära på svårigheter som inte syns på utsidan.
Den insikten har förändrat hennes perspektiv på livet. Hon har själv upplevt hur det är att försöka fungera som vanligt samtidigt som kroppen går igenom något allvarligt.
Samtidigt har hon inte velat framställa sjukdomen som något enkelt eller som en erfarenhet som automatiskt gör en människa starkare. Behandlingarna har varit tuffa, och hon är trött på att känna sig sjuk.
Men hon kan ändå se att hon har förändrats. Hon har fått större respekt för andra människors situation och inser tydligare att livet inte bara kan handla om arbete och prestationer.
Nu vill hon tillbaka till hästarna – och våga drömma igen
För Jenny är travet och hästarna mycket mer än en hobby. De är en central del av hennes liv och något hon har försökt hålla fast vid även under sjukdomstiden.
Under 2026 har hon gjort 23 starter och vunnit fyra lopp. Nu vill hon fortsätta tävla, köra och rida så mycket som hälsan tillåter. Hon hoppas också kunna bygga upp sin kundkrets igen och, om allt går bra, satsa på svenska mästerskapen nästa år.
Men drömmarna handlar inte bara om sporten.
Jenny vill också resa mer. Hon har nyligen varit på en resa till Spanien tillsammans med väninnor och börjat fundera på att köpa en lägenhet där. Efter en lång period då behandlingar och återhämtning har styrt vardagen vill hon ge större plats åt sådant som gör livet roligt.
Det är framtidsplaner som kanske kan verka självklara för andra, men som får en annan betydelse efter en allvarlig sjukdom. Att planera en resa, tänka på ett nytt boende eller sätta upp ett tävlingsmål kan bli ett sätt att återta känslan av att framtiden tillhör en själv.
Den 19 oktober 2026 ska hennes hemmabana Mantorp arrangera Rosa loppet, en dag till förmån för kampen mot bröstcancer. Jenny ska själv vara prisutdelare. För henne blir det ett tillfälle att delta i ett sammanhang som betyder mycket och bidra till en fråga som nu har fått en djupt personlig betydelse.
Beskedet hon längtat efter – men som inte tar bort allt
Efter en lång och krävande behandlingstid har Jenny Brunzell nu fått veta att hon är cancerfri. Det är det glädjande besked som hon och hennes närstående har väntat på.
Men hon har själv beskrivit att det fortfarande känns läskigt. Hon känner sig bättre, men kroppen har förändrats av behandlingen och det tar tid att förstå att den intensiva sjukdomsperioden är över.
Det finns ingen enkel gräns där all oro plötsligt försvinner. Att försöka hitta tillbaka till sitt gamla liv kan innebära att man samtidigt behöver lära sig att leva med nya erfarenheter och känslor.
Jenny vill fortsätta arbeta, ägna sig åt hästarna, tävla och resa. Hon vill återta sin självständighet och våga planera för framtiden. Samtidigt försöker hon ta en dag i taget och inte låta rädslan styra allt.
Det som gör hennes berättelse så gripande är därför inte enbart att hon har fått ett positivt besked efter en lång cancerkamp. Det är också hennes ärlighet om vad som händer efteråt.
För bakom lättnaden finns fortfarande en människa som försöker förstå vad hon har gått igenom och hitta tillbaka till den vardag hon saknat.
Jenny Brunzell är cancerfri. Men hon har själv visat att vägen tillbaka inte alltid börjar med en känsla av fullständig trygghet. Ibland börjar den med något enklare: att våga se fram emot nästa lopp, nästa resa och nästa dag – och långsamt upptäcka att livet återigen kan rymma drömmar.