Hon är bara 20 år gammal. En ålder då livet för många precis har börjat, framtiden känns full av möjligheter och drömmar fortfarande väntar på att bli verklighet. Men för Charlize Tibom har framtiden plötsligt fått en helt annan innebörd. Efter en lång och svår kamp mot en aggressiv form av blodcancer har hon fått beskedet som ingen ung människa borde behöva höra: läkarna kan inte längre erbjuda henne någon behandling som kan bota sjukdomen, och hon kan ha bara några veckor kvar att leva.
Ändå finns det något i Charlizes berättelse som går långt bortom sjukdomen. Mitt i ovissheten, smärtan och sorgen finns kärlek, familj och en önskan att hinna uppleva sådant som många andra tar för givet. Hon vill vara nära människorna hon älskar. Hon vill resa, skratta och skapa minnen. Och hon vill gifta sig med mannen som nyligen bad henne att bli hans hustru.
När Aftonbladet träffar Charlize på sjukhuset i Uppsala är hennes familj samlad omkring henne. Hennes mamma och fem syskon finns där, liksom hennes fästman Oscar. Tårarna kommer när de pratar om framtiden, men också om den kärlek som håller dem samman i en situation som är nästan omöjlig att förstå.
För Charlize handlar varje dag nu om att ta vara på tiden. Men vägen fram till det här ögonblicket har varit lång och fylld av svåra besked.
De första tecknen verkade inte berätta hela sanningen
Det började med symtom som förändrade hennes vardag. Charlize blev allt tröttare, fick blåmärken och märkte att tandköttet blödde. Ibland kunde hon vakna med blod i munnen. Till en början gick det inte att föreställa sig hur allvarligt det som hände i kroppen faktiskt var.
Efter flera undersökningar kom diagnosen i januari 2026: akut myeloisk leukemi, AML, en aggressiv form av blodcancer som påverkar benmärgens förmåga att bilda normala blodkroppar.
För en 20-åring innebar beskedet att livet plötsligt började kretsa kring sjukhus, behandlingar och medicinska beslut. Det som tidigare hade varit självklart – att träffa vänner, vara med familjen och planera för framtiden – blev beroende av hur kroppen reagerade på behandlingen.
Charlize försökte ändå hålla fast vid hoppet. Hon ville inte låta sjukdomen ta ifrån henne allt som gjorde livet värt att leva.
Men behandlingen blev komplicerad. Hon drabbades bland annat av sepsis, en allvarlig reaktion på en infektion som kan vara livshotande. Varje komplikation innebar ytterligare påfrestningar för en kropp som redan kämpade hårt.
Trots allt fortsatte hon framåt.
När det äntligen såg ut som om hon hade vunnit
Under våren genomgick Charlize en stamcellstransplantation. Det var en viktig del av behandlingen och väckte nytt hopp om att hon skulle kunna bli frisk.
Efter en lång period av sjukhusvistelser och behandlingar kom ett besked som gav henne möjlighet att börja se framåt igen: cancern gick inte längre att påvisa.
För Charlize innebar det att hon försiktigt kunde börja återvända till livet utanför sjukhuset. Hon försökte ta vara på sommaren tillsammans med sin familj, sin pojkvän och sina vänner. Det var stunder som betydde mycket, just eftersom hon visste hur annorlunda hennes liv hade sett ut under månaderna före.
Hon kunde återigen tänka på sådant som låg utanför sjukdomen. Att träffa människor hon saknat, vara tillsammans med dem som stod henne nära och uppleva små saker som tidigare kanske inte hade känts särskilt märkvärdiga.
Men glädjen skulle inte bli så långvarig som hon hade hoppats.
Sjukdomen kom tillbaka. Och den här gången blev situationen ännu svårare.
Det nya beskedet som förändrade allt igen
Efter återfallet fortsatte Charlize att få vård, men hennes tillstånd utvecklades på ett sätt som gjorde att läkarna till slut bedömde att det inte längre fanns någon behandling som kunde bota henne.
Hon hade tillbringat en stor del av tiden sedan augusti på Akademiska sjukhuset i Uppsala. När hon berättar om beskedet sitter hennes familj omkring henne. Det är svårt för dem att ta in att en ung kvinna som nyss hade börjat hoppas på framtiden nu måste förhålla sig till att tiden kan vara mycket kort.
Charlize vet inte om hon kommer att få uppleva sin 21-årsdag. Läkarna har sagt att det kan röra sig om veckor, men exakt hur lång tid hon har kvar går inte att veta.
Hon försöker förstå vad det betyder. En vecka? Två? Kanske längre?
Osäkerheten är svår, eftersom det inte finns någon kalender som kan visa vilka dagar som återstår. Det enda hon kan göra är att försöka använda tiden så väl hon kan.
Hon berättar att hon vill tillbringa den med sin familj och utforska allt hon fortfarande har möjlighet att uppleva. Hon önskar att hon hade mer tid, men försöker samtidigt vara tacksam för de stunder hon redan har fått.
Det finns mycket hon hade velat hinna med. Resor, nya upplevelser och ett långt liv tillsammans med människorna hon älskar. Men just nu är det viktigaste inte att hinna göra allt, utan att vara nära dem som betyder mest.
Ett frieri mitt i den svåraste tiden
Bara två dagar före intervjun hade något oväntat hänt. Oscar, som Charlize har varit tillsammans med i ungefär ett och ett halvt år, hade friat.
Han tog fram en ask med ringar och frågade om hon ville gifta sig med honom. De började både gråta och skratta. Mitt i en period då framtiden var fylld av osäkerhet hade de fått ett ögonblick som bara tillhörde dem.
Oscar hade tidigare inte tänkt att han skulle gifta sig. Men med Charlize kändes det annorlunda. Hon uttryckte samma sak: om hon skulle gifta sig med någon, var det honom.
För dem blev förlovningen mer än ett romantiskt ögonblick. Den gav dem en möjlighet att fira kärleken medan de fortfarande kunde vara tillsammans och skapa ett minne som skulle tillhöra dem för alltid.
Bröllopet började snabbt ta form. Klänningen var redan ordnad. Det som återstod var bland annat att hitta en kostym till Oscar och någon som kunde viga dem.
Familjen skulle samlas, och det skulle bli fest.
Charlize visste att omständigheterna var annorlunda än för de flesta brudpar. Men hon ville inte att hela berättelsen om deras kärlek skulle handla om sjukdomen. Hon ville få uppleva glädjen i att gifta sig med den människa hon älskar.
Familjen samlas – och hon längtar efter sin katt
Efter en lång sjukhusvistelse skulle Charlize få komma hem till sin pappa och få vård där. En av sakerna hon såg fram emot mest var att återse sin älskade katt.
Det kan verka som en liten detalj i en berättelse som handlar om liv och död. Men för Charlize var det ännu en påminnelse om allt det vardagliga som betyder så mycket: hemmet, familjen och ett husdjur som väntar på en.
Hennes mamma och fem syskon hade samlats på sjukhuset, trots att familjemedlemmarna bodde på olika håll i Sverige. De ville vara nära henne och ta vara på den tid de hade tillsammans.
Charlize beskriver stödet från familjen och vännerna som ovärderligt. Människor har hört av sig, visat omtanke och hjälpt till att leta efter möjliga behandlingsalternativ.
Hennes vänner har också startat en insamling för att försöka finansiera vård utomlands. Charlize har kontakt med läkare i Israel och Spanien i hopp om att hitta någon möjlighet till ytterligare behandling.
Det finns ingen garanti för att ett nytt sjukhus kan erbjuda en lösning. Men hon och hennes närstående vill undersöka de möjligheter som fortfarande kan finnas.
För Charlize handlar det om att inte ge upp sökandet efter mer tid.
Hennes budskap till alla som fortfarande har framtiden framför sig
När Charlize talar om sitt liv gör hon det med en blandning av lugn, tacksamhet och sorg över allt hon kanske inte kommer att hinna uppleva. Hon har ont i kroppen, men berättar att hon mår bra psykiskt när familjen finns omkring henne.
Hennes syskon beskriver henne som stark, bestämd, spontan och full av kärlek. Hennes mamma kallar henne världens bästa.
Själv försöker Charlize se tillbaka på det liv hon har levt och uppskatta de goda stunderna, trots alla motgångar. Hon önskar att hon hade mer tid, men hon vill också göra det bästa av den tid som finns.
Det hon vill säga till andra är enkelt: ta vara på människorna omkring er. Våga vara spontana. Tillbringa tid med familj och vänner och var snälla mot varandra.
Hon drömmer fortfarande om att resa till Irland tillsammans med familjen. Eftersom hon är halvirländsk har landet en särskild betydelse för henne. Det är en resa hon gärna skulle vilja hinna göra om hon fick mer tid.
Men just nu finns det något ännu viktigare framför henne.
Hon vill gifta sig med Oscar. Hon vill få fira deras kärlek med familjen samlad och skapa ett minne som de kan bära med sig.
Charlize är bara 20 år. Hon vet inte om hon kommer att få uppleva sin nästa födelsedag, och läkarna har sagt att tiden kan vara mycket kort. Samtidigt fortsätter hon att söka efter möjligheter till behandling och hoppas att hon ska få mer tid med dem hon älskar.
Hennes berättelse lämnar läsaren med en smärtsam påminnelse om hur skört livet kan vara – men också om hur mycket kärlek kan betyda när framtiden inte längre går att ta för given.
För Charlize är det inte längre de stora planerna som står i centrum. Det är Oscar, hennes familj, hennes katt och möjligheten att få uppleva ännu en fin dag tillsammans med dem.
Och innan hon vet hur mycket tid hon har kvar vill hon göra det som känns viktigast av allt: att säga ja till kärleken och fira den, medan hon fortfarande kan.