Hon är präst, entreprenör och gift med Sveriges statsminister. Under många år har Birgitta Ed haft ett liv där yrkeskarriär, familj och tro har gått sida vid sida. Men sommaren 2026 hamnade hon plötsligt i centrum för en uppmärksammad mediegranskning. Det som väckte frågor var inte bara hennes privata verksamhet eller hennes koppling till en historisk herrgård, utan också hur gränsen mellan det personliga och det offentliga egentligen ska se ut när man är gift med landets regeringschef.
Historien handlar om volontärer som arbetade med att rusta upp en herrgård, besök i statsministerns officiella bostad, kostnader för en hönsgård och inköp av inredning. Samtidigt började frågor ställas om hennes roll som präst och om hur en verksamhet med kristna värderingar förhåller sig till offentliga resurser och kontakter.
För Birgitta Ed blev det en situation där flera olika delar av hennes liv plötsligt hamnade under lupp. Och ju fler detaljer som blev kända, desto fler frågor väcktes.
Birgitta Ed, 57, har en lång yrkesbakgrund. Innan hon började utbilda sig till präst arbetade hon bland annat som PR-konsult och entreprenör. Hon har också haft uppdrag med anknytning till Regeringskansliet och arbetat med frågor som rör kommunikation och samhällsdebatt. Sedan 1991 är hon gift med Ulf Kristersson, Sveriges statsminister, och tillsammans har de tre döttrar.
År 2018 började hon studera teologi. I januari 2023 prästvigdes hon i Strängnäs domkyrka. Det var ett stort karriärbyte efter många år i näringslivet, och hon har beskrivit sitt beslut som ett sätt att arbeta med frågor som har en djupare betydelse för människors liv.
Vid sidan av sitt arbete inom kyrkan engagerade hon sig i ett projekt med fokus på existentiell hälsa – frågor om mening, tro, livskriser och människors behov av sammanhang. För detta blev en herrgård i Sörmland en central del av verksamheten.
Fållökna herrgård, utanför Malmköping, köptes av Birgitta Ed och hennes tidigare företagspartner Göran Thorstenson i oktober 2023. Fastigheten kom senare att hyras ut till Fållöknastiftelsen, som arbetar utifrån kristna värderingar och vill främja människors existentiella hälsa. Där kan deltagare bland annat boka retreater som kostar flera tusen kronor.
På området finns också en flygel som Birgitta Ed och hennes make enligt tidigare rapportering har köpt för privat bruk. Därmed blev herrgården både en plats för stiftelsens verksamhet och en del av parets privata liv.
Det var när Aftonbladet började granska hur verksamheten fungerade som historien tog en ny vändning.
Enligt granskningen arrangerades volontärträffar där människor hjälpte till att rusta upp herrgården. Volontärerna fick information om att arbetet kunde ge dem tillgång till ett värdefullt nätverk. Efter arbetet bjöds de även in till träffar i Sagerska palatset, statsministerns officiella bostad i Stockholm.
Det var just denna koppling som väckte frågor. När människor arbetar utan lön för en verksamhet och därefter får möjlighet att träffa personer med inflytande uppstår frågan om vad volontärerna egentligen får i utbyte. Och när mötena dessutom äger rum i statsministerns bostad blir gränsen mellan privat verksamhet och offentligt ämbete särskilt känslig.
Professor Olle Lundin, expert på förvaltningsrätt, kommenterade granskningen och pekade på risken för en olämplig sammanblandning av offentliga och privata intressen.
Aftonbladets reporter gick dessutom undercover som volontär. Enligt tidningens uppgifter kunde reportern komma nära statsministerparet utan att behöva visa legitimation eller genomgå någon bakgrundskontroll. Reportern lämnades också ensam i parets privata bostad.
Detta väckte naturligtvis frågor om säkerheten kring statsministern. Hur kunde en person vars identitet inte hade kontrollerats få tillgång till sådana miljöer? Och vilka rutiner behövde förändras för att något liknande inte skulle kunna inträffa igen?
Fållöknastiftelsen kommenterade händelsen i ett meddelande på Facebook. Där betonade man att öppenhet och transparens är viktiga delar av verksamhetens förhållningssätt. Samtidigt medgav stiftelsen att man hade varit något naiv och inte tänkt på möjligheten att någon kunde ljuga om sin identitet. Stiftelsen meddelade också att rutinerna för framtida besök skulle ses över.
Men herrgården var inte den enda platsen som väckte uppmärksamhet.
Tidigare under 2026 rapporterade Expressen om en hönsgård som byggdes på Harpsund, statsministerns rekreationsbostad. Initiativet kom efter önskemål från Birgitta Ed, som ville ha sommarhöns på området. Statsministerparet betalade för själva hönshuset och kostnaderna för hönsen. Däremot hamnade fakturan för monteringen, drygt 16 000 kronor, hos Regeringskansliet.
När uppgiften blev känd uppgav statsministerns presschef att paret inte hade känt till fakturan. Efter att frågan uppmärksammats meddelades att de skulle stå för kostnaden.
Även andra önskemål hade diskuterats i samband med Harpsund, bland annat etiketter till äppelmust och möjligheten att ha bin för honungsproduktion. Alla idéer genomfördes inte, men korrespondensen bidrog till att uppmärksamheten kring projektet växte.
Samtidigt fanns det redan frågor om kostnaderna för inredning i Sagerska palatset. Tidigare rapportering hade uppmärksammat flera inköp i samband med anpassningar av bostaden. Bland exemplen fanns en matta för drygt 27 400 kronor, en brödspade för 2 300 kronor och kuddar för över 30 000 kronor.
Varje enskild kostnad måste förstås ses i sitt sammanhang, men sammantaget ledde uppgifterna till en bredare diskussion om hur offentliga bostäder används, vem som ska betala olika utgifter och vilka principer som bör gälla för personer i den högsta politiska kretsen.
För Birgitta Ed blev situationen dessutom mer komplicerad eftersom hon inte bara är statsministerns hustru utan också präst inom Svenska kyrkan.
Efter mediegranskningen kom flera anmälningar in till domkapitlet i Strängnäs stift. Där inleddes en utredning om huruvida hennes verksamhet var förenlig med de löften och skyldigheter som följer med prästämbetet.
Utredningen innebar inte att någon överträdelse redan hade fastställts. Enligt kyrkans uppgifter skulle Birgitta Ed få möjlighet att bemöta det som framfördes innan något beslut fattades. Möjliga disciplinära åtgärder kunde, beroende på vad utredningen kom fram till, variera i allvarlighetsgrad.
Frågan väckte särskilt intresse eftersom hennes stiftelse arbetar med existentiell hälsa och kristna värderingar, samtidigt som verksamheten är kopplad till en fastighet som hon själv varit med om att köpa. Det handlade alltså inte enbart om ekonomiska frågor, utan också om förtroende, ansvar och vilka förväntningar som följer med rollen som präst.
Ytterligare en del av granskningen gällde regeringens arbete med existentiell hälsa. Ungefär ett halvår efter att Birgitta Ed köpte herrgården gav regeringen Folkhälsomyndigheten i uppdrag att utveckla frågan inom folkhälsopolitiken.
Aftonbladets granskning uppmärksammade att den dåvarande generaldirektören Karin Tegmark Wisell hade ifrågasatt uppdraget. Senare lämnade hon sin tjänst som generaldirektör och blev ambassadör för global hälsa vid Regeringskansliet. Socialminister Jakob Forssmed förnekade dock att hennes avgång hade något samband med uppdraget om existentiell hälsa.
Det är viktigt att skilja mellan de frågor som journalister har väckt och sådant som faktiskt har fastställts. Att två händelser inträffar i nära anslutning till varandra innebär inte i sig att den ena orsakat den andra.
Ändå bidrog uppgifterna till att sätta ytterligare fokus på sambandet mellan privata initiativ, regeringens prioriteringar och offentliga institutioner.
För många människor är det just denna kombination som gör berättelsen så uppmärksammad. En herrgård som ska bli en plats för återhämtning och eftertanke, volontärer som erbjuder sin arbetskraft, möten i statsministerns bostad och en faktura för montering av ett hönshus har blivit delar av samma diskussion.
Birgitta Ed har under sin karriär rört sig mellan näringslivet, politiken och kyrkan. Hon har byggt upp en egen verksamhet och samtidigt levt nära landets politiska maktcentrum. Nu granskas hur dessa olika roller förhåller sig till varandra och vilka regler och förväntningar som bör gälla.
Det som återstår är därför inte bara en fråga om enskilda inköp eller en herrgård i Sörmland. Det handlar också om förtroendet för offentliga institutioner och om vikten av tydliga gränser när privat verksamhet möter statliga resurser.
Och kanske är det just där den mest betydelsefulla frågan finns: inte i en enda faktura eller ett enskilt möte, utan i hur öppenhet, ansvar och förtroende ska upprätthållas när en persons privata projekt samtidigt berör människor och institutioner nära landets högsta politiska ledning.