För den svenska musikpubliken är Owe Thörnqvist ett namn som väcker minnen av välkända melodier, humor och en artist som under årtionden lyckats sprida glädje från scenen. Men bakom den folkkäre sångarens långa karriär finns också stunder då livet plötsligt tar en helt annan riktning. En sådan period upplevde han när han befann sig långt hemifrån och fick ett besked från läkarna som gjorde situationen alltmer oroande.
Owe Thörnqvist hade tillbringat en del av året i Florida tillsammans med sin hustru Berit Gullberg. Paret brukade vistas i USA under delar av året, men den här gången förändrades planerna på ett sätt som ingen av dem hade kunnat förutse. Coronapandemin gjorde resandet svårt och osäkert, och det som från början kunde ha varit en tillfällig vistelse förvandlades till en lång period av ofrivillig isolering.
Samtidigt fanns det en annan oro som väntade på att komma upp till ytan. Den handlade inte om inställda resor, förändrade rutiner eller längtan efter Sverige. Det handlade om något betydligt mer personligt, något som krävde läkarvård och som inte kunde skjutas upp hur länge som helst.
När veckorna gick blev det allt tydligare att paret behövde hitta en lösning. Men vägen hem var inte enkel, och tiden började spela en avgörande roll.
Ett besked som förändrade situationen
Owe Thörnqvist hade en pacemaker, en medicinsk apparat som hjälper hjärtat att hålla en lämplig rytm. Precis som andra tekniska hjälpmedel har den delar som behöver kontrolleras och bytas med jämna mellanrum. I hans fall började batteriet närma sig slutet av sin livslängd.
Till en början kunde det kanske verka som ett problem som gick att hantera genom att boka en tid och planera ingreppet. Men omständigheterna gjorde situationen betydligt mer komplicerad. Han befann sig i ett annat land, långt från den vård och de rutiner han var van vid, och pandemin gjorde det svårt att resa tillbaka till Sverige.
Läkarna förklarade att batteriet inte skulle räcka hur länge som helst. Enligt Owe fick han veta att han hade ungefär två månader kvar om han tog det lugnt och undvek att anstränga sig för mycket. Beskedet blev en påminnelse om hur snabbt en till synes hanterbar situation kan bli allvarlig när flera problem sammanfaller.
För en människa som är van vid att själv bestämma över sin vardag måste det ha varit en påfrestande situation. Plötsligt handlade det inte längre bara om när det passade att resa hem. Det handlade om att hitta ett säkert sätt att få nödvändig vård innan tiden rann ut.
Owe berättade senare att oron växte under sommaren. Juli gick, sedan kom augusti, och någon resa hem hade ännu inte blivit av. Ovissheten började ta allt större plats.
Det var då han beskrev hur paniken började sprida sig i kroppen.
När en hemresa blev en kamp mot tiden
Att genomgå ett medicinskt ingrepp i Florida var i princip möjligt. Problemet var kostnaden. Den ursprungliga reseförsäkringen hade löpt ut, och ett batteribyte där skulle enligt Owe ha kostat drygt en halv miljon kronor. Till detta kom kostnader för läkemedel och uppföljande kontroller.
Det innebar att paret stod inför ett svårt val. Att stanna kvar och få vård på plats skulle bli mycket dyrt, men att vänta för länge var inte heller något tryggt alternativ. Samtidigt var det långt ifrån självklart att det skulle gå att ordna en resa till Sverige under rådande omständigheter.
Bakom siffrorna fanns en verklighet som många kan känna igen: när hälsan plötsligt kräver uppmärksamhet spelar både pengar, avstånd och praktiska möjligheter en stor roll. Det som annars skulle vara en vanlig resa hem kan förvandlas till ett komplicerat projekt där varje beslut måste vägas noggrant.
För Owe och Berit blev det en period präglad av väntan och osäkerhet. De behövde inte bara tänka på själva resan, utan också på hur de skulle ta sig genom flera flygplatser och byten innan de nådde Sverige.
Till slut öppnade sig en möjlighet. I sista stund lyckades de få plats på ett flyg. Men även då var det inte säkert att allt skulle gå enligt plan.
Resan gick via Newark och därefter Bryssel innan de till sist nådde Arlanda. Det var en lång väg tillbaka, och när de väl kom hem fanns det ingen anledning att skjuta upp det som hade väntat dem under hela sommaren.
Owe behövde få sitt pacemakerbatteri utbytt.
Tillbaka i Sverige – direkt till sjukhuset
Efter den långa resan gick det snabbt. Owe åkte till S Görans sjukhus i Stockholm och fördes vidare till operationsbordet. Nu fanns det äntligen en möjlighet att få problemet åtgärdat av svensk sjukvård.
Han har i efterhand beskrivit mottagandet med stor uppskattning. Personalen tog hand om honom, och själva ingreppet gick enligt hans berättelse smidigt. Han sövdes medan läkarna bytte ut batteriet.
Efter en sommar av oro och en komplicerad resa måste det ha varit en lättnad att till slut befinna sig på en plats där han kunde få den vård han behövde.
Owe talade varmt om personalen och beskrev hur imponerad han var av deras arbete. Hans berättelse handlade inte bara om den egna oron, utan också om tacksamheten över att få hjälp när den behövdes.
Det är lätt att föreställa sig hur annorlunda hela sommaren kunde ha känts om han redan från början hade kunnat resa hem utan hinder. Men verkligheten blev en annan, och han fick genomleva en period då osäkerheten växte för varje vecka.
När ingreppet väl var genomfört kunde han åtminstone lämna den akuta oron bakom sig. Men sjukhusvistelsen skulle också bjuda på ett möte som han knappast hade räknat med.
En överraskning i sjukhussängen
Dagen efter operationen vaknade Owe i sitt rum på sjukhuset. Han delade rum med en annan patient, men till en början visste han inte vem som låg i den andra sängen.
Under natten hade en ny patient kommit in. På morgonen hörde Owe märkliga ljud och såg en person röra sig långsamt mot toaletten. Sedan hördes ett välbekant tilltal:
”Owe!”
Först reagerade han med förvåning. Han skämtade om att han tydligen var så känd att människor kände igen honom även på sjukhuset. Men när han såg vem det var blev situationen ännu mer oväntad.
Det var Tommy Körberg, en annan av Sveriges mest välkända sångare.
Körberg hade själv drabbats av allvarliga hälsoproblem efter inspelningen av tv-programmet ”Så mycket bättre”. Streptokocker hade angripit hjärtmuskeln, och två hjärtklaffar var i dåligt skick. Han hade genomgått en akut hjärtoperation och fått en pacemaker inopererad.
Där låg alltså två välkända svenska artister på samma sjukhus, båda med hjärtproblem bakom sig, men med helt olika vägar dit. Owe hade kommit tillbaka från Florida för att byta pacemakerbatteri, medan Tommy behövde vård efter en allvarlig infektion och en komplicerad hjärtoperation.
När Tommy fick syn på Owe gick han fram till hans säng, satte sig vid sängkanten och tog hans händer. Det blev ett ögonblick av mänsklig närhet mitt i en sjukhusvistelse som för båda hade inneburit stor osäkerhet.
Mötet påminde dem om att livet ibland för samman människor på de mest oväntade platserna. Två artister som hade stått på scener inför stora publikmassor möttes nu i en helt annan miljö, där hälsan och återhämtningen stod i centrum.
En dikt född ur sjukhusmötet
Owe Thörnqvist är inte bara sångare och artist. Han är också låtskrivare och ordkonstnär, känd för sin humor och sin förmåga att hitta rytm i språket. Därför var det kanske inte så märkligt att sjukhusvistelsen så småningom blev till material för en dikt.
Efter mötet med Tommy skrev han en vers om deras situation. Texten skildrade uppvaknandet efter pacemakerbytet, den oväntade synen av Tommy och den vänskapliga stämningen mellan de båda patienterna.
Dikten fick en lekfull ton, trots att bakgrunden var allvarlig. Owe använde humor och rim för att beskriva något som hade kunnat vara en betydligt mörkare upplevelse. I stället för att enbart minnas oron fick han också med sig ett möte som kunde ge anledning till ett leende.
Det säger något om hans sätt att möta livet. Han har under sin långa karriär ofta förenat musik med humor, men också visat att det finns plats för allvar och eftertanke. På sjukhuset blev de två sidorna av hans personlighet tydliga på samma gång.
Dikten blev dessutom ett slags hyllning till vårdpersonalen, som hade hjälpt honom genom ingreppet och tagit hand om honom under en utsatt period.
För Tommy och Owe blev sjukhusrummet därför mer än en plats för behandling. Det blev också en plats där två människor kunde mötas, utbyta några ord och påminna varandra om värdet av att få en ny chans.
Det som blev kvar efter den svåra sommaren
När Owe senare berättade om händelserna framgick det tydligt hur mycket situationen hade påverkat honom. Han hade befunnit sig långt hemifrån, fått ett besked som krävde handling och tvingats vänta medan resmöjligheterna var begränsade. Under tiden växte oron, samtidigt som kostnaderna för vård i USA gjorde beslutet ännu svårare.
Ändå slutade berättelsen med att han kom hem och fick det ingrepp han behövde. Han kunde också se tillbaka på sjukhusvistelsen med uppskattning för personalen och med ett oväntat minne av mötet med Tommy Körberg.
För publiken är Owe Thörnqvist framför allt förknippad med låtar som ”Dagny” och ”Varm korv boogie”, melodier som har levt vidare genom generationer. Men berättelsen från Florida visar en annan sida av artistlivet: bakom de välkända sångerna finns en människa som också måste hantera oro, begränsningar och situationer som ingen kan planera för.
Det är lätt att tänka på artister som människor som alltid står i centrum, men på sjukhuset spelar berömmelsen mindre roll. Där blir det viktigaste att få rätt behandling, känna sig trygg och kunna återvända till vardagen.
Och kanske var det just detta som gjorde den oväntade återföreningen mellan Owe Thörnqvist och Tommy Körberg så minnesvärd. Mitt i en period som hade präglats av rädsla och osäkerhet fick Owe uppleva något helt annat: ett möte med en kollega som förstod hur det kändes att plötsligt hamna i händerna på sjukvården.
Det som först hade börjat som en kamp mot klockan slutade alltså inte bara med ett genomfört ingrepp. Det gav också upphov till en berättelse om vänskap, humor och tacksamhet – och om hur oväntade ögonblick kan uppstå även under livets mest bekymmersamma dagar.