Det började som ett vanligt besök på vårdcentralen. Men när den folkkäre svenske artisten Owe Thörnqvist och hans hustru Berit Gullberg upptäckte att något hade förändrats på en plats de ofta besöker, blev de både upprörda och ledsna. En tavla som tidigare hade hängt på väggen var plötsligt borta. För paret handlade det inte bara om ett tomt utrymme i ett väntrum, utan också om respekten för en konstnär och det arbete som någon hade lagt ner på att skapa något vackert.
Nu riktade de en vädjan till den person som kan ha tagit målningen. Deras önskan var enkel: att tavlan skulle återvända till sin rätta plats.
Owe Thörnqvist har under många decennier varit en välkänd del av svensk musik och underhållning. Med sin särpräglade stil, sin humor och sina låtar har han skapat en särskild plats i publikens hjärtan. Vid hans sida finns hustrun Berit Gullberg, som under lång tid har delat livet med artisten och som själv har en bakgrund inom teater och förlagsverksamhet.
Tillsammans har de byggt upp ett liv där kultur och kreativitet spelar en viktig roll. Därför är det kanske inte så märkligt att de reagerade när de fick veta att en målning hade försvunnit från en vårdcentral som de regelbundet besöker.
Händelsen inträffade på Capio Vårdcentral Curera i Farsta, där flera verk av konstnären Nova Grünewald hade hängt på väggarna. Målningarna bidrog till att göra väntrummet mer personligt och mindre opersonligt än många andra vårdmiljöer. Bland motiven fanns djur, som konstnären ofta hämtar inspiration från.
En av målningarna hade en särskilt lekfull titel: En födelsedag. Den föreställde ett rådjur med tårtljus, en ovanlig och fantasifull kombination som gjorde verket lätt att lägga märke till.
Men en dag var tavlan borta.
För konstnären blev upptäckten en besvikelse. Hon hade inte bara förlorat ett föremål som hängt på en vägg, utan också ett verk som hon själv hade skapat och som hade uppskattats av människor som besökte vårdcentralen. När försvinnandet upptäcktes valde hon dessutom att ta ner flera av de andra målningarna som hon var särskilt rädd om.
Det innebar att även de verk som fortfarande fanns kvar på platsen påverkades av händelsen. Om konstnären inte längre kunde känna sig trygg med att låta sina målningar hänga framme, riskerade väntrummet att förlora en del av den konstnärliga miljö som hon hade bidragit till.
För Owe och Berit var det svårt att förstå varför någon skulle vilja ta en målning från en vårdcentral. Konstverken fanns där för att människor skulle kunna se dem och kanske få en liten stunds glädje medan de väntade på sitt besök.
När paret fick veta vad som hade hänt valde de att själva agera. I stället för att bara beklaga försvinnandet skrev de till tidningen Mitt i och uttryckte sin förhoppning om att tavlan skulle komma tillbaka.
De ville nå fram till den som hade tagit den, men deras budskap var inte hotfullt. Det var snarare en vädjan om att tänka om och göra det som fortfarande kunde rätta till situationen.
I sitt mejl formulerade Owe Thörnqvist och Berit Gullberg en önskan som var både tydlig och mänsklig. De hoppades att någon skulle lämna tillbaka målningen till dess rätta plats och till konstnären som hade skapat den. För paret var det viktigt att markera att konsten inte bara var något dekorativt, utan något som hade ett värde för många människor.
Berit Gullberg hade själv uppskattat Nova Grünewalds arbete. Hon beskrev konstnären som både trevlig och begåvad och lyfte särskilt fram hennes förmåga att måla djurpäls på ett övertygande sätt. Detaljerna i målningarna gjorde intryck och bidrog till att verken uppskattades av besökarna.
Det var just detta som gjorde försvinnandet så beklagligt. Tavlan hade inte hängt i ett privat hem eller på en plats där bara ett fåtal personer kunde se den. Den hade funnits i ett väntrum, där patienter och besökare kunde stanna upp en stund och betrakta motivet medan de väntade.
För Nova Grünewald var händelsen dessutom extra frustrerande eftersom det inte var första gången hon drabbades av något liknande. År 2021 försvann en annan målning med djurmotiv från en utställning i en butik i centrala Stockholm. När människor efteråt föreslog att hon borde ta förlusten som en komplimang, reagerade hon med ilska snarare än stolthet.
Det är förståeligt. Att någon uppskattar en konstnärs arbete är en sak. Att ett verk försvinner utan tillåtelse är något helt annat. Bakom varje målning finns tid, arbete och en personlig kreativ process som inte kan ersättas genom att bara köpa ett nytt föremål.
Efter den senaste händelsen valde konstnären att skydda flera av sina andra verk genom att ta ner dem från väggarna. Det var ett försiktighetsbeslut, men också ett tecken på hur en sådan händelse kan påverka viljan att dela med sig av sin konst.
Samtidigt ville hon inte ge upp hoppet om att tavlan skulle återvända. Hon öppnade för möjligheten att den som hade tagit den kunde ångra sig och lämna tillbaka den utan att göra någon större sak av det. Det viktigaste var att målningen kom tillbaka.
Det finns något särskilt i den hållningen. I stället för att enbart kräva en förklaring erbjöd hon en möjlighet att rätta till det som hade hänt. Om någon hade fattat ett dåligt beslut kunde personen fortfarande välja att göra något bättre.
Owe Thörnqvist och Berit Gullberg stod bakom samma önskan. Deras engagemang visade att frågan inte bara berörde konstnären själv. Även människor som hade uppskattat målningen på avstånd kunde känna att något värdefullt hade gått förlorat.
För Owe, som själv har ägnat ett långt liv åt att skapa musik och underhållning, är det lätt att förstå betydelsen av kreativt arbete. En låt och en målning är olika uttryck, men båda kan väcka känslor och skapa minnen hos människor som tar del av dem.
Hans och Berits reaktion blev därför en påminnelse om att kultur inte enbart hör hemma på stora scener, i museer eller på välkända utställningar. Den kan också finnas på en vårdcentral, där en målning gör en vanlig dag lite ljusare för någon som kanske befinner sig där av oro eller sjukdom.
Och vad hände då med den försvunna målningen?
När Mitt i publicerade sin artikel den 5 april 2025 var tavlan fortfarande försvunnen. Det fanns ingen bekräftelse på att den hade återlämnats. Därför riktades uppmärksamheten mot den vädjan som både konstnären och det välkända paret hade framfört: den som hade tagit verket kunde fortfarande göra rätt för sig.
Det var den enkla men viktiga förhoppningen bakom deras budskap. En tom vägg hade blivit en påminnelse om hur mycket ett konstverk kan betyda – och om att det ibland räcker med att någon väljer att lämna tillbaka det för att återställa något som saknas.