För bara några år sedan var Steffen Tangstad en av Norges mest respekterade tungviktsboxare. Han hade stått i ringen mot några av världens främsta, vunnit Europamästartiteln två gånger och fått uppleva det som få norska idrottare någonsin gjort: en VM-titelmatch i Las Vegas.
Men den här gången fanns det ingen motståndare framför honom.
Ingen gonggong.
Ingen publik.
Ingen domare som kunde stoppa matchen.
I stället väntade en kamp som skulle förändra hans vardag på ett sätt som han knappast kunde ha föreställt sig.
När Steffen Tangstad berättade om sin situation handlade det inte längre om slag, segrar eller mästerskap. Det handlade om något som de flesta människor tar för givet varje dag – att kunna resa sig och gå.
Och för den tidigare tungviktsstjärnan skulle just det bli en av hans största utmaningar.
Tangstad hade under sin aktiva karriär blivit ett namn som många norrmän fortfarande minns. Han blev europamästare i tungvikt 1984 och igen 1986. Samma år nådde han karriärens kanske största ögonblick när han mötte amerikanen Michael Spinks i Las Vegas i kampen om världsmästartiteln.
Det blev ingen norsk VM-triumf den kvällen.
Men Tangstad hade redan skrivit historia. Han är fortfarande den enda norrmannen som har gått en VM-titelmatch i tungviktsboxning. Matchen mot Spinks blev dessutom hans sista som professionell boxare.
Han var bara 27 år när den professionella boxningskarriären tog slut.
Men livet efter boxningen skulle visa sig bli minst lika dramatiskt.
Under många år kunde Tangstad leva med minnena från ringen. Han fortsatte också att vara en välkänd profil inom norsk sport och tv. Men gradvis började kroppen ge honom signaler som han inte kunde ignorera.
Det började ganska försiktigt.
Han märkte att det blev svårare att gå.
Först använde han en käpp.
Sedan blev situationen allt värre.
Till slut behövde han en rollator för att kunna ta sig fram.
Det var en märklig kontrast för en man som en gång hade tränat sin kropp för att kunna stå tolv ronder mot världens bästa tungviktare.
Nu blev en vanlig promenad en utmaning.
När han 2018 berättade om situationen hade han förlorat känseln i både fötter och fingrar. Han beskrev också hur svårt det hade blivit att hålla i ett glas, skriva med penna och utföra enkla saker i köket.
Det var då som många förstod att hans nya kamp var något helt annat än den boxning han en gång hade ägnat sitt liv åt.
Diagnosen var polyneuropati, en nervsjukdom som påverkar de perifera nervernas förmåga att överföra signaler. Tangstad hade själv berättat att sjukdomen utvecklades och att han fruktade att han så småningom skulle behöva rullstol.
Det kanske mest slående var att sjukdomen inte hade något med hans boxningskarriär att göra.
En neurologisk expert uppgav att boxningen inte var orsaken till hans polyneuropati.
Det innebar att den man som hade byggt hela sitt liv kring fysisk styrka plötsligt stod inför en fiende som inte gick att slå tillbaka mot.
Det fanns ingen träningsmetod som kunde garantera en seger.
Ingen motståndare att studera.
Ingen strategi som kunde avgöra matchen efter tolv ronder.
I stället handlade kampen om tålamod och om att anpassa sig till en kropp som förändrades.
Och situationen skulle bli ännu svårare.
Året därpå försämrades hans hälsa ytterligare. Tangstad berättade att han hade tvingats amputera sitt vänstra ben från knät och nedåt. Han kunde då inte längre gå alls.
För en tidigare tungviktsmästare måste kontrasten ha varit enorm.
En gång hade hans kropp varit hans viktigaste verktyg.
Nu behövde han lära sig att använda den på ett helt annat sätt.
Det är också därför rubriken om att ”lära sig gå igen” får en särskild betydelse. Det handlade inte om en vanlig rehabilitering efter en idrottsskada. Det handlade om att försöka hitta en ny väg framåt efter att nervsjukdomen förändrat förutsättningarna.
Tangstad hade redan mött en av boxningens största utmaningar.
Men sjukdomen krävde en annan sorts styrka.
En styrka som inte syntes på samma sätt.
Det fanns inga applåder när han tränade.
Ingen publik som räknade sekunderna.
Ingen mästerskapsmedalj när en liten framgång kom.
Ändå fortsatte han.
När han tidigare intervjuades om sjukdomen betonade han att han fick den hjälp han behövde och att han helt enkelt måste försöka hantera situationen.
Det säger mycket om hur annorlunda hans nya kamp var.
I boxningsringen hade han kunnat förbereda sig inför en specifik motståndare. Här kunde han inte veta exakt vad nästa dag skulle föra med sig.
Och samtidigt fanns minnena kvar.
Bilderna från Las Vegas.
Publiken.
Ringhörnan.
Den historiska VM-matchen.
Europamästartitlarna.
Alla de år då Steffen Tangstad hade varit en symbol för fysisk kraft.
Nu behövde samma person hitta en annan sorts styrka.
Det är också viktigt att förstå vilken position Tangstad hade haft i norsk idrott. Hans VM-match mot Michael Spinks blev ett historiskt ögonblick och lockade ett enormt intresse i Norge. Många såg honom som en av landets största idrottshjältar under 1980-talet. När han senare blev svårt sjuk reagerade därför flera av hans gamla boxningskollegor starkt.
Men sjukdomen förändrade inte det han hade uppnått.
Den kunde förändra hans kropp.
Den kunde förändra hans vardag.
Men den kunde inte ta bort hans historia.
Och det är kanske den mest berörande delen av berättelsen.
När människor såg Tangstad i början av 1980-talet såg de en ung boxare som försökte nå toppen.
När de senare såg honom kämpa med att gå, hålla i ett glas eller ta sig genom vardagen såg de en helt annan sorts kamp.
Men bakom båda bilderna fanns samma människa.
En person som fortsatte framåt även när förutsättningarna förändrades.
Tyvärr skulle hans hälsoproblem fortsätta att prägla de sista åren av hans liv.
Steffen Tangstad avled den 26 juni 2024, 65 år gammal, efter en lång tids sjukdom.
Och det är först när man känner till hela historien som rubriken om hans ”nya kamp” får sin fulla betydelse.
Det som en gång började med en dröm om att bli boxningsmästare slutade inte när han lämnade ringen.
Hans kanske svåraste match började först därefter.
Han hade gått upp mot europamästare.
Han hade stått framför Michael Spinks i Las Vegas.
Han hade mött en av världens bästa tungviktare.
Men det var inte där hans största prövning fanns.
Den kom när kroppen gradvis slutade göra det som han under hela sitt liv hade kunnat lita på.
När stegen blev svårare.
När händerna förlorade sin styrka.
När ett ben till slut måste amputeras.
Och när den tidigare mästaren tvingades lära sig en helt ny vardag.
Det var den kampen som ingen såg från läktaren.
Och kanske var det också den kamp som visade allra tydligast vilken enorm envishet som hade funnits bakom den gamle boxningsmästaren hela tiden.