Owe Thörnqvist har tillbringat större delen av sitt liv på scenen. Med sin speciella humor, sitt svängiga musikaliska uttryck och låtar som blivit en del av den svenska musikskatten har han genom decennierna blivit en av landets mest folkkära artister.
Men bakom det energiska scenframträdandet har det också funnits perioder då livet varit betydligt mer osäkert.
En av de värsta situationerna inträffade när Owe befann sig i USA tillsammans med sin hustru Berit Gullberg. Paret hade rest till Florida och planerat att vara där under en period, men pandemin förändrade plötsligt alla planer.
De blev kvar.
Flygresorna hem till Sverige var inte längre självklara, och tiden gick. Det som först hade handlat om en ofrivillig vistelse på andra sidan Atlanten skulle snart utvecklas till en betydligt allvarligare situation.
För Owe fanns nämligen en medicinsk detalj som inte gick att ignorera.
Han hade en pacemaker.
Och batteriet hade en begränsad livslängd.
När läkarna undersökte honom kom beskedet som förändrade allt. Batteriet var på väg att ta slut. Owe fick veta att det fanns ungefär två månader kvar – under förutsättning att han tog det lugnt och inte ansträngde sig för mycket.
Plötsligt handlade väntan på att få resa hem inte längre bara om praktiska problem.
Det handlade om tiden.
Varje vecka som gick förde honom närmare den punkt där batteriet kunde sluta fungera. Owe förstod själv hur allvarligt det kunde bli.
Han har i efterhand beskrivit situationen som en kamp mot klockan. Om batteriet stannade fanns det inte mycket utrymme för att vänta.
Och medan juli gick över i augusti hade paret fortfarande inte kommit hem till Sverige.
Det var då oron började förändras till något annat.
Panik.
Owe berättade att han kände hur paniken började sprida sig i kroppen.
Det var inte bara tanken på själva operationen som skrämde honom. Det var att inte veta exakt när han skulle kunna få den hjälp han behövde.
Samtidigt fanns ytterligare ett problem.
Försäkringen.
Den ursprungliga reseförsäkringen hade gått ut, och ett batteribyte i Florida var visserligen möjligt. Men kostnaden var enorm. Enligt Owe skulle själva ingreppet kunna kosta drygt en halv miljon kronor, dessutom tillkom kostnader för mediciner och efterkontroller.
Att opereras i USA var därför ingen enkel lösning.
Men att vänta var inte heller något alternativ.
Situationen blev allt mer pressad.
Till slut lyckades Owe och Berit få plats på ett flyg hem till Sverige. Men även då var resan långt ifrån enkel.
De kunde inte bara kliva på ett plan och vara hemma några timmar senare.
Resan gick via Newark och därefter Bryssel innan de till slut kom fram till Arlanda.
För Owe var målet hela tiden detsamma: Sverige och den vård han behövde.
Och när han väl landade väntade nästa steg.
Han åkte direkt till S Görans sjukhus.
Där fanns ingen tid att förlora.
Operationen genomfördes och det gamla batteriet togs bort. Owe sövdes under ingreppet och kunde sedan vakna upp med den akuta situationen bakom sig.
När han senare berättade om vårdpersonalen gjorde han det på sitt typiska sätt – med humor och värme.
Han beskrev personalen som gröna änglar och hyllade hur professionellt allting hade gått till.
Det var en enorm kontrast till de veckor av oro han hade gått igenom innan han kom hem.
Men när Owe vaknade på sjukhuset väntade ytterligare en överraskning.
Han låg i ett tvåbäddsrum.
Den andra sängen hade varit tom.
Under natten hade emellertid en ny patient flyttat in.
Owe hörde ljud och såg plötsligt en person röra sig försiktigt mot toaletten.
Sedan hörde han sitt namn.
”Owe!”
Det var då han insåg vem som låg i sängen bredvid.
Tommy Körberg.
Även Tommy hade gått igenom en allvarlig sjukdomsperiod. Han hade drabbats av en streptokockinfektion som angripit hjärtat och behövt genomgå en akut hjärtoperation. Han hade dessutom fått en pacemaker.
Plötsligt låg alltså två av Sveriges välkända sångare i samma sjukhusrum.
Owe hade precis vaknat efter sitt pacemakerbyte.
Tommy hade själv varit mycket sjuk.
Mötet blev oväntat, men också varmt.
Tommy kom fram till Owes säng och tog hans händer. Det blev ett ögonblick som Owe senare valde att skriva om i en vers.
I stället för att bara tänka på sjukdomarna och rädslan försökte han göra något annat av situationen.
Han skrev.
Det var ett sätt att sätta ord på det absurda i att två välkända artister, som båda hade sina egna allvarliga hälsoproblem, plötsligt befann sig på samma sjukhus.
Och trots att situationen hade varit skrämmande fanns Owes humor fortfarande kvar.
Han var 91 år gammal när han berättade om händelsen och konstaterade att han hade varit med om mycket under sitt långa liv.
Men den här gången hade han fått en påminnelse om hur snabbt allt kan förändras.
För den som har en pacemaker blir batteriets funktion en fråga som inte går att skjuta undan hur länge som helst. Och för Owe blev det särskilt dramatiskt eftersom han befann sig långt hemifrån när läkarnas besked kom.
Det var månaderna av väntan som gjorde allt så psykiskt påfrestande.
Han visste att han behövde komma hem.
Han visste att batteriet höll på att ta slut.
Och samtidigt fanns det ingen enkel möjlighet att bara resa till Sverige.
Varje dag som gick ökade pressen.
Till slut blev hemresan verklighet.
Och när han väl kom till Stockholm gick allt snabbt.
Operationsbordet väntade.
Det gamla batteriet togs ut och ersattes.
Den situation som hade fått Owe att känna panik var plötsligt över.
Det kanske mest anmärkningsvärda är att han efteråt inte framför allt talade om sin egen rädsla.
Han talade om tacksamheten.
Tacksamheten över vården.
Över att resan hem faktiskt gick.
Och över att han fick den hjälp han behövde när den behövdes.
Det var också den inställningen som präglade hans fortsatta liv. Owe har fortsatt att skriva musik och hålla fast vid sin kreativitet. Även långt upp i åren har han velat fortsätta vara aktiv och använda den tid han fått.
Flera år senare, när Owe fyllt 97, har han fortfarande beskrivit sig som tacksam över livet och berättat om hur han försöker hålla sig aktiv.
Men berättelsen om pacemakern visar hur nära en helt annan utgång han faktiskt befann sig.
Det var inte en vanlig sjukhusvistelse.
Det var en situation där tiden bokstavligen blev en faktor.
Owe själv sammanfattade känslan på ett sätt som är svårt att glömma: när batteriet väl stannade fanns det inget utrymme för att vänta.
Och medan han satt fast i Florida kunde han inte göra annat än att vänta på möjligheten att komma hem.
Det var då paniken började sprida sig.
Till slut kom han ändå tillbaka till Sverige.
Operationen lyckades.
Och dagen efter vaknade han i ett sjukhusrum – med en annan folkkär svensk artist i sängen bredvid.
Det som hade börjat som ett mardrömsbesked från läkarna slutade därför med något som Owe kunde se tillbaka på med både lättnad och humor.
Men bakom hans skämt fanns en allvarlig verklighet.
Den där gången var det inte en konsert, en turné eller en ny låt som stod på spel.
Det var hans eget liv.
Och först när batteriet var bytt kunde Owe Thörnqvist verkligen andas ut igen.