Det finns en särskild sorts sorg som är svår att förbereda sig på.
Man kan veta att en älskad person har varit sjuk. Man kan ha sett sjukhusbesök, ambulansfärder och perioder då hälsan blivit sämre. Man kan till och med försöka tänka på att den dagen någon gång kommer.
Men när dagen väl kommer är det ändå något helt annat.
Det är precis där Åsa Vesterlund befinner sig just nu.
Den tidigare profilen från ”Svenska Hollywoodfruar” har drabbats av en personlig förlust som förändrat allt. Hennes mamma har gått bort, och Åsa berättar nu öppet om sorgen, chocken och de sista dygnen som hon tillbringade vid sin mammas sida.
För många är Åsa Vesterlund förknippad med ett helt annat liv. Hon blev känd genom realityserien ”Svenska Hollywoodfruar”, där tittarna fick följa hennes liv, relationer, konflikter och vardag. Men bakom tv-bilderna har familjen alltid haft en mycket viktig plats.
Och framför allt hennes mamma.
Åsa beskriver henne inte bara som sin mamma.
Hon beskriver henne som sin bästa vän.
Det är just därför förlusten nu känns så svår att ta in.
Åsas mamma blev 82 år gammal. Hon hade varit sjuk under en längre tid och hade under flera år kämpat med en kronisk sjukdom. Åsa har valt att inte berätta vilken sjukdom det handlade om. Men hon har berättat att de senaste åren varit mycket tunga och att sjukhusbesöken blivit en del av deras liv.
Det fanns alltså en sjukdomshistoria bakom.
Men trots det kunde Åsa inte förbereda sig på själva slutet.
Hon beskriver sin mamma som en riktig fighter.
En kvinna som trots sjukdomen lyckades behålla sin humor och sin personlighet.
Det är kanske också därför sorgen blir så speciell.
När någon fortfarande kan skratta, skämta och vara sig själv är det lätt att hoppas att det alltid ska finnas mer tid.
Fler samtal.
Fler dagar tillsammans.
Fler vanliga stunder.
Åsa och hennes mamma stod varandra mycket nära. Det var inte en relation som bara handlade om familjeband. Mamman var en person Åsa kunde luta sig mot, prata med och dela livet med.
Och sedan kom helgen då allting förändrades.
Åsa berättar att hennes mamma behövde åka ambulans till sjukhuset på fredagen.
Det var där Åsa stannade hos henne.
Hon lämnade henne inte.
Hon var vid hennes sida under de sista dygnen.
Och när slutet kom var hon fortfarande där.
Åsa fick vara med sin mamma ända till hennes sista andetag.
Det är en detalj som gör berättelsen ännu mer känslosam.
För även om förlusten är ofattbart tung finns det samtidigt något betydelsefullt i att hon fick vara nära henne hela vägen.
Hon behövde inte få beskedet långt borta.
Hon behövde inte undra vad som hade hänt under de sista timmarna.
Hon var där.
Hon höll sig nära.
Och hon fick ta farväl.
Men efteråt kom nästa del av sorgen.
Den praktiska delen.
Det är en sida av döden som sällan syns utåt.
När en person dör måste familjen plötsligt fatta beslut mitt i sorgen. Det ska ordnas med begravning. Kläder ska väljas. En bostad ska tas om hand. Saker som tillhörde personen ska gås igenom.
Och allt detta måste göras samtidigt som man försöker förstå att personen inte längre finns.
För Åsa har just den praktiska delen varit särskilt svår.
Hon berättar att det värsta är att behöva välja kläder till begravningen.
Det kan låta som en liten detalj för den som står utanför.
Men för någon som precis har förlorat sin mamma kan en sådan uppgift bli brutal.
Plötsligt måste man välja hur personen ska vara klädd när man tar farväl.
Man måste fatta beslut när det enda man egentligen vill är att tiden ska stanna.
Åsa har också behövt börja tömma mammans lägenhet.
Och det är kanske där sorgen blir allra mest konkret.
För när man går igenom en älskad persons hem finns minnen överallt.
Föremål som kanske tidigare varit helt vardagliga kan plötsligt bli ovärderliga.
En stol.
Ett fotografi.
Ett klädesplagg.
Något som stod på ett bord.
Saker som inte hade någon särskild betydelse tidigare kan plötsligt kännas omöjliga att göra sig av med.
Det är samtidigt en uppgift som måste göras.
Åsa befinner sig därför mitt i den märkliga perioden efter en förlust där sorgen och vardagen tvingas existera samtidigt.
Hon ska sörja sin mamma.
Samtidigt måste hon ordna begravningen.
Hon måste gå igenom bostaden.
Hon måste fatta beslut.
Och mitt i allt detta försöker hon själv förstå vad som har hänt.
Det är inte första gången Åsa har berättat om svåra perioder i livet. Under åren har hon varit öppen om olika personliga och hälsorelaterade frågor. Men den här gången handlar det om en förlust som inte går att förändra eller behandla.
Det finns ingen operation.
Ingen ny behandling.
Inget nytt sjukhusbesök som kan vända situationen.
Nu återstår sorgen.
Och minnena.
Åsa berättar att hennes mamma var hennes allt.
De orden får en särskild tyngd när man vet hur nära de stod varandra.
Hon säger också att hon fortfarande är i chock.
Det är kanske den mest naturliga känslan efter en sådan förlust. Även när en person har varit sjuk under en längre tid kan själva dödsfallet komma som en chock.
Förnuftet kan förstå att någon varit sjuk.
Hjärtat kan ändå vägra acceptera att personen är borta.
Och kanske är det just därför Åsas berättelse berör.
Det finns inget dramatiskt avslöjande bakom hennes sorg.
Det finns ingen sensation.
Det finns något mycket enklare – och samtidigt mycket tyngre.
En dotter har förlorat sin mamma.
En kvinna som hon beskriver som sin bästa vän är plötsligt borta.
Och bakom den offentliga personen Åsa Vesterlund finns nu en dotter som försöker ta sig igenom de första dagarna utan henne.
Det finns ändå en sak som hon kommer att bära med sig.
Trots sjukdomen behöll hennes mamma sin humor ända till slutet. Åsa beskriver henne som en ”riktig fighter”.
Det betyder att minnet inte bara handlar om sjukdom.
Inte bara om sjukhus.
Inte bara om de sista svåra dagarna.
Det handlar också om kvinnan hon var.
Om hennes personlighet.
Om humorn.
Om deras relation.
Och kanske framför allt om den närhet som fanns mellan dem.
Det allra tyngsta är därför inte bara att Åsa har förlorat sin mamma.
Det är att hon har förlorat en person som hon själv beskriver som sitt allt.
De sista dagarna fick hon vara nära.
Hon var med på sjukhuset.
Hon såg sin mamma kämpa.
Och till slut fick hon vara där när hennes mamma tog sitt sista andetag.
Nu återstår begravningen, lägenheten och alla de beslut som ingen egentligen vill behöva fatta.
Men bakom allt detta finns minnena.
Och för Åsa är det kanske just dem hon måste hålla fast vid nu.
För hennes mamma är borta.
Men kvinnan som var hennes bästa vän, hennes trygghet och hennes ”allt” kommer att fortsätta finnas kvar i minnena.
Och det är kanske den enda delen av förlusten som ingen kan ta ifrån henne.