För Johanna Lind Bagge och Anders Bagge är hundarna en självklar del av familjen. De har fem hundar tillsammans – Signe, Julia, Sonja, Iris och Karin – och under många år har de öppet berättat om hur mycket deras fyrbenta familjemedlemmar betyder för dem.
Därför blev de senaste dagarna allt annat än vanliga.
När Johanna märkte att något hade förändrats hos Julia gick det snabbt från en oroande känsla till veterinärbesök, prover och till slut ett akut sjukhusbesök.
Och medan läkarna försökte hitta svaret tvingades Johanna vänta.
Det var väntan som blev allra svårast.
Julia är en Grand Danois som flyttade hem till Johanna och Anders 2021. Sedan dess har hon vuxit från en liten valp till en stor och älskad familjemedlem. Johanna har tidigare berättat hur länge hon hade drömt om just den här rasen och hur lycklig hon var när Julia äntligen kom in i familjen.
Men den senaste tiden började Johanna märka att Julia inte mådde som vanligt.
Hon åt inte ordentligt.
Hon verkade gnällig och orolig.
För en hundägare kan sådana små förändringar vara svåra att ignorera, särskilt när man känner sitt djur väl. Johanna bestämde sig därför för att söka hjälp.
Det första veterinärbesöket ledde till provtagningar.
Och svaren visade att något faktiskt var fel.
Julia hade drabbats av en inflammation i bukspottkörteln.
Det betydde att Johanna fick åka fram och tillbaka till djursjukhuset. Julia behövde dropp och medicinering, men situationen var fortfarande inte under kontroll.
Sedan kom ett nytt besked.
Ett besked som gjorde att läget plötsligt blev betydligt mer allvarligt.
Julias värden hade stigit kraftigt.
Johanna berättar att värdet låg på 1500, medan det normalt ska ligga omkring 200 eller 400. Då fanns det inte längre någon möjlighet att bara avvakta hemma.
Julia behövde läggas in och övervakas.
Det blev bråttom att få henne till universitetssjukhuset i Uppsala. Där fick hon bland annat genomgå en ultraljudsundersökning för att veterinärerna skulle kunna försöka förstå vad som egentligen låg bakom de höga värdena.
Och här blev situationen ännu mer komplicerad.
Ultraljudet visade inte någon inflammation.
Det betydde att veterinärerna behövde fortsätta leta efter en förklaring.
För Johanna innebar det att den värsta delen av väntan började.
Hon visste att något var fel.
Men hon visste fortfarande inte exakt vad.
När man älskar ett djur kan ovissheten vara nästan outhärdlig. Man kan inte själv ställa frågor till djuret och få ett svar. Man kan bara se förändringen, lita på veterinärerna och hoppas att nästa prov ska ge en förklaring.
Johanna har själv beskrivit känslan på ett sätt som säger mycket om hur stark hennes oro var.
Hon säger att Julia är det viktigaste man har och att man lever med hjärtat utanpå kroppen.
Det är kanske just den känslan som gör berättelsen så lätt att förstå även för människor som själva har haft ett älskat husdjur.
För Johanna är Julia inte bara en hund.
Hon är familj.
Och när familjen plötsligt blir sjuk förändras hela vardagen.
Det fanns dessutom en annan sak som gjorde allt ännu mer påfrestande. Julia hade väldigt ont och behövde få bedövning. Hon var dessutom orolig när hon inte befann sig hemma.
Johanna fick därför leva med tanken att hennes älskade hund låg på sjukhus, samtidigt som hon inte visste vad nästa besked skulle bli.
Hon berättade att man i en sådan situation lätt börjar föreställa sig det värsta.
Och det gjorde hon också.
När ultraljudet inte gav det svar som man hoppades på behövde veterinärerna utesluta andra underliggande orsaker. En av de möjligheter som nämndes var en tumör som ännu inte syntes tydligt.
Det var just den tanken som gjorde väntan ännu tyngre.
Men samtidigt var ingenting fastställt.
Det fanns fortfarande fler prover att ta och fler undersökningar att göra.
Det är en viktig detalj i historien, eftersom Johanna aldrig fick något definitivt besked om att det faktiskt handlade om en tumör. Det handlade om en oro och en möjlighet som veterinärerna behövde undersöka vidare.
Under tiden fortsatte Johanna att hoppas.
Hon visste att Julia behövde vård.
Hon visste också att hennes hund helst ville vara hemma.
Och mitt i allt detta skulle Johanna själv dessutom genomgå en ögonoperation. Samma dag som hon opererade ögat åkte hon tillbaka och lämnade Julia på Väsbys djursjukhus.
Det säger något om hur snabbt allt hade förändrats.
Det som började med att Julia åt dåligt hade utvecklats till sjukhusvistelse, avancerade undersökningar och en situation där Johanna tvingades vänta på nya besked.
Men det finns en ljusare vändning i historien.
Efter de första oroliga dagarna fick Julia till slut komma hem.
Johanna berättade i ett senare inlägg att hon nu har henne hemma under övervakning och medicinering. Hon tackade samtidigt följarna för all värme och allt stöd som familjen hade fått under den svåra tiden.
Och det verkar som att hemmet betyder mycket för Julia.
Johanna berättar att hunden blir betydligt lugnare när hon får ligga bredvid henne i sängen. Då kommer den där djupa sucken och Julia kan äntligen slappna av.
Det är en liten detalj.
Men kanske är det också den mest känslosamma delen av hela historien.
Efter sjukhuset, undersökningarna, smärtan och all oro finns det en plats där Julia känner sig trygg.
Bredvid sin matte.
Samtidigt är allting fortfarande inte över.
Julia behöver fortsatt medicinering och övervakning. Johanna och familjen tar situationen dag för dag medan veterinärerna följer utvecklingen och försöker se om behandlingen mot bukspottkörtelinflammationen ger önskad effekt.
Och kanske är det just där berättelsen befinner sig nu.
Inte vid ett slutgiltigt svar.
Inte vid ett definitivt besked.
Utan i den där svåra perioden när man bara hoppas att nästa dag ska vara lite bättre än den förra.
Först när man känner till hela historien förstår man varför Johanna beskriver känslan så starkt.
Det var inte bara ett veterinärbesök.
Det var rädslan för att något allvarligt hade hänt den familjemedlem som hon älskar allra mest.
När proverna steg kraftigt tvingades hon lämna över ansvaret till veterinärerna. När ultraljudet inte gav någon enkel förklaring började tankarna gå åt de värsta hållen.
Men nu är Julia hemma.
Och för Johanna är det kanske det viktigaste beskedet av alla.
Hon får ha sin älskade hund bredvid sig igen, även om resan fortfarande fortsätter och situationen måste följas noggrant.
Johanna har själv sammanfattat det med att familjen tar en dag i taget.
Och just nu är det precis vad de gör.
En dag i taget.
En medicinering i taget.
En kontroll i taget.
Och framför allt – med hoppet om att Julia ska fortsätta bli bättre.