Tommy Körberg har under mer än fem decennier varit en av Sveriges mest välkända artister. Hans röst har blivit en självklar del av svensk musikhistoria, och genom åren har han stått på otaliga scener framför stora publiker.
Men bakom den starka rösten och den långa karriären finns också en helt annan berättelse.
De senaste åren har Tommy gått igenom flera svåra hälsoperioder. Det som från början kunde ha sett ut som en vanlig sjukdom utvecklades till ett allvarligt tillstånd där livet plötsligt blev mycket skört.
I dag kan han prata om det som hände med viss distans. Men när situationen var som värst var framtiden långt ifrån självklar.
För ungefär sex år sedan drabbades Tommy av en allvarlig streptokockinfektion som angrep hjärtat. Situationen blev så allvarlig att han behövde akut vård och senare en omfattande operation.
Han låg fyra dygn i respirator.
Under operationen fick han bland annat en pacemaker och nya hjärtklaffar. För en människa som hela sitt liv varit beroende av sin kropp och sin röst för att kunna arbeta blev beskedet ett enormt slag.
Det var inte bara själva sjukdomen som skrämde honom.
Det var känslan av att kroppen plötsligt inte längre gick att lita på.
Tommy har i efterhand berättat att han hade svårt att förstå hur allvarligt det verkligen var. Huvudet fungerade, tankarna fanns där och han ville fortfarande bestämma själv – men kroppen orkade inte följa med.
”Huvudet funkade men inte kroppen”, har han beskrivit perioden.
Det är en mening som säger mycket om den situation han befann sig i.
Han var fortfarande Tommy Körberg, med samma humor, samma envishet och samma vilja att komma tillbaka. Men fysiskt var han kraftigt försvagad.
Och återhämtningen slutade inte när han lämnade sjukhuset.
Tre år efter den första allvarliga sjukdomsperioden kom ännu ett bakslag. Bakterier i kotorna i ländryggen orsakade svåra smärtor och gjorde att han tvingades ställa in en sommarturné.
Än i dag känner han av följderna.
Tommy berättar att benen fortfarande behöver tränas upp och att han inte helt har fått tillbaka sin tidigare styrka. Åldern gör dessutom sitt. Han har själv skämtat om att kroppen ibland protesterar på de mest vardagliga sätt.
Att böja sig ner för att knyta skorna kan exempelvis innebära att han behöver stanna kvar där en stund.
Men trots allt fortsätter han arbeta.
För Tommy Körberg är scenen fortfarande en viktig del av livet. Musiken har inte bara varit hans yrke – den har också blivit ett sätt att hantera tankarna på tiden, kroppen och döden.
Det finns samtidigt en särskild rädsla som följer en sångare genom hela livet.
Vad händer om rösten försvinner?
Mitt under den svåra sjukdomsperioden fanns också oron att hans stämband skulle ha påverkats. För någon vars karriär är byggd kring rösten hade det kunnat innebära något mycket större än bara ett medicinskt problem.
Det hade kunnat innebära slutet på en del av det liv han byggt upp under mer än 50 år.
Därför sökte han hjälp hos en öron-näsa-hals-specialist som undersökte stämbanden.
Beskedet blev betydligt lugnande.
Läkaren såg inget som tydde på att rösten skulle vara förstörd och bedömde att det skulle bli bra. För Tommy måste det ha varit ett viktigt ögonblick mitt i all osäkerhet.
Men det fanns en annan tanke som var ännu mörkare.
När man plötsligt befinner sig i ett läge där livet faktiskt kan ta slut förändras perspektivet. Det som tidigare känts långt borta blir plötsligt konkret.
Tommy har varit ovanligt öppen om just den delen.
Han har berättat att han under den första sjukdomsperioden hade mycket mörka tankar. Han var rädd, men känslan uttrycktes inte bara som rädsla.
Han blev också arg.
Arg på att döden ens hade dykt upp så nära.
Det var som om han vägrade acceptera att livet skulle kunna ta slut innan han själv var färdig med det.
Den inställningen säger mycket om Tommy Körberg. Även när kroppen inte fungerade som han ville fanns envisheten kvar.
Han ville ta sig igenom det.
Och han gjorde det.
Efter operationen och rehabiliteringen kunde han återvända till musiken. Han har fortsatt uppträda, arbeta och stå på scen, även om kroppen kräver mer återhämtning än tidigare.
Han har också gjort förändringar i sitt privatliv. Bland annat har han valt att avstå från alkohol och blivit bättre på att lyssna på kroppens signaler.
Det betyder inte att allt är som förr.
Tommy är själv tydlig med att han fortfarande inte är helt återställd. Benstyrkan behöver byggas upp och kroppen påminner honom regelbundet om vad den varit med om.
Men han har något som många kanske inte hade vågat hoppas på under den där första sjukhusvistelsen:
Han kan fortfarande sjunga.
Och han fortsätter göra det.
Samtidigt har sjukdomarna förändrat hans sätt att tänka kring tiden som finns kvar.
För Tommy handlar det inte om att försöka låtsas som att döden inte existerar. Tvärtom har han blivit mer medveten om den.
Han har tidigare beskrivit hur han försöker omfamna tiden i stället för att gå runt och vara rädd för den. Musiken spelar en central roll i det sättet att tänka.
När han sjunger finns han där fullt ut.
Och kanske är det just därför som rösten blev så viktig att skydda.
Men den kanske mest omskakande detaljen från den första sjukdomsperioden handlar inte om pacemakern, hjärtklaffarna eller respiratorn.
Det handlar om något han själv gjorde när han insåg hur nära det faktiskt hade varit.
När Tommy låg svårt sjuk och inte visste hur framtiden skulle se ut började han tänka på sådant som människor vanligtvis helst skjuter långt fram i tiden.
Han tänkte på vad som skulle hända om han inte överlevde.
Och han skrev ett testamente.
Tommy har själv sagt att han tror att han skrev det under den första perioden på sjukhuset.
Det är kanske den tydligaste bilden av hur allvarligt läget faktiskt var.
Samtidigt är det inte där hans berättelse slutar.
För mannen som en gång låg i respirator, som oroade sig för sin röst och som började förbereda sig för döden, står fortfarande på scen.
Han har gått vidare – men han har inte glömt hur nära det var.
I dag kan han se tillbaka på sjukdomsåren med både allvar och humor. Kroppen är inte längre lika självklar som den en gång var. Benen behöver tränas, återhämtningen tar längre tid och vissa dagar gör åldern sig påmind.
Men rösten finns kvar.
Och för Tommy Körberg är det kanske den viktigaste påminnelsen av alla: trots att kroppen sviktade när det var som värst fick han möjligheten att komma tillbaka till det som betytt allra mest.
Musiken.
Scenen.
Och livet.
Det som en gång fick honom att skriva ett testamente blev inte slutet på historien.
Det blev i stället en påminnelse om hur nära slutet faktiskt kan vara – och hur mycket man kan vilja leva när man plötsligt riskerar att förlora allt.