Det började med något som på ytan verkade obetydligt.
En liten brun prick på smalbenet.
Ebba Kleberg von Sydow hade fullt upp. Sommaren var fylld av arbete, möten, familjeliv och förberedelser inför hennes medverkan i Sommar i P1. Hon arbetade med sitt program och hade många saker att hinna med.
Men mitt i allt fick hon syn på något på benet som inte hade funnits där tidigare.
Först fanns det ingen anledning att tro att det skulle förändra hennes sommar.
Men hennes mamma och syster reagerade annorlunda.
De uppmanade henne att gå till vårdcentralen och få pricken undersökt.
Det rådet skulle visa sig bli avgörande.
Ebba lyssnade på dem och bokade en tid. På vårdcentralen tittade läkaren på märket och fotograferade det för vidare bedömning. Kort därefter fick hon beskedet att födelsemärket borde tas bort så snart som möjligt.
Det gick snabbt.
Veckan därpå låg Ebba på operationsbordet.
Hon hade inte riktigt förstått vad besöket skulle innebära. Hon hade trott att det skulle vara en ganska enkel kontroll, men plötsligt skulle huden skäras bort och såret sys ihop.
Efteråt kunde hon knappt stödja på benet.
Samtidigt fortsatte livet runt omkring henne som vanligt.
Arbetet väntade.
Familjen väntade.
Och hennes sommarprat skulle snart vara färdigt.
Hon försökte därför fortsätta som vanligt.
Men två veckor senare kom ögonblicket som förändrade allt.
Ebba gick tillbaka för att ta bort stygnen.
Hon trodde fortfarande att det förmodligen inte var något allvarligt.
Sedan satt läkaren och sjuksköterskan tillsammans framför henne.
Och beskedet kom.
Det var inte ett vanligt födelsemärke.
Det handlade om malignt melanom – den allvarligaste formen av hudcancer.
Ebba beskriver själv hur tårarna började rinna.
Det var dessutom en märklig timing.
Bara några timmar senare skulle hon lämna in det färdiga manuset till sitt Sommar i P1.
Plötsligt skulle hon försöka skriva samtidigt som hennes tankar kretsade kring ett cancerbesked.
Skärmen blev suddig av tårarna.
Och ändå behövde arbetet fortsätta.
Bara några dagar senare skulle hon spela in sitt sommarprogram.
Det var svårt att fokusera.
Hon hade precis fått veta att hon hade hudcancer och samtidigt skulle hon prestera inför mikrofonen och leverera ett program som hon arbetat länge med.
Ebba har berättat att hon behövde ta djupa andetag för att samla sig.
Men mitt i chocken fanns också en annan känsla.
Tacksamhet.
För hon hade faktiskt gått till vårdcentralen.
Hon hade inte väntat.
Det var hennes mamma och syster som hade fått henne att reagera på den lilla förändringen – och det visade sig bli oerhört viktigt.
Ebba har själv tänkt mycket på vad som hade kunnat hända om hon hade ignorerat märket.
Tänk om hon hade sagt att hon skulle vänta till efter sommaren?
Tänk om hon hade tänkt att det bara var ett födelsemärke?
Tänk om hon hade haft för mycket att göra och skjutit upp läkarbesöket?
Sådana tankar är svåra att stoppa när man plötsligt står inför en cancerdiagnos.
Och för Ebba blev det en stark påminnelse om hur snabbt livet kan förändras.
Men diagnosen innebar inte att allt var över.
Tvärtom behövde nästa steg tas snabbt.
Efter den första operationen genomfördes ytterligare ett ingrepp.
Den andra operationen gjordes i Stockholm och kirurgen tog bort en större bit hud runt området där melanomet hade suttit. Syftet var att skapa en säkerhetsmarginal och minska risken för att eventuella cancerceller skulle finnas kvar.
Den här gången visste Ebba vad som väntade.
Och det gjorde henne nervös.
Hon skulle få sitt nyss läkta operationssår uppskuret igen och ytterligare hud skulle tas bort.
På smalbenet finns dessutom inte särskilt mycket hud att arbeta med.
Det fanns en möjlighet att läkarna skulle behöva använda ett hudtransplantat för att kunna stänga såret.
Till slut kunde kirurgen få ihop såret med en rad klamrar.
Efter operationen låg Ebba hemma med benet i högläge.
Det ömmade.
Det stramade.
Och smärtan var betydligt starkare än hon hade föreställt sig.
Hon behövde helt enkelt ta det lugnt och låta kroppen läka.
Det var en märklig kontrast till det liv hon levt bara några veckor tidigare.
Arbete, möten, familj, resor och alla planer fyllde kalendern.
Sedan kunde plötsligt allt handla om något så enkelt som att ta sig uppför en trappa.
Perspektivet hade förändrats.
På bara några ögonblick.
Samtidigt väntade Ebba fortfarande på provsvaret efter den andra operationen.
Det är en väntan som hon beskriver som påfrestande, även om läkarna har förklarat att provsvaret är en del av den normala uppföljningen efter ingreppet.
Hon försöker därför fokusera på det hon faktiskt vet.
Melanomet har tagits bort.
Hon sökte vård i tid.
Hon har fått behandling.
Och hon har människor omkring sig som stöttar henne.
Hennes mamma följde bland annat med henne till Stockholm inför den andra operationen och hjälpte henne efteråt.
Familjen har funnits nära när livet plötsligt förändrades.
Men Ebba vill inte bara berätta sin egen historia.
Hon hoppas att hennes erfarenhet kan få andra att reagera snabbare.
Om någon upptäcker ett födelsemärke som förändrats eller en ny prick som känns oroande vill hon att personen ska söka vård och inte vänta.
För henne blev det lilla märket på smalbenet en påminnelse om något som är lätt att glömma när vardagen är full av annat.
Man kan alltid hitta en anledning att skjuta upp ett läkarbesök.
Arbetet.
Semestern.
Familjen.
Nästa vecka.
Efter sommaren.
Men ibland kan några veckor göra stor skillnad.
Det är också därför Ebba känner sådan tacksamhet över att hennes mamma och syster insisterade på att hon skulle kolla upp förändringen.
Utan deras uppmaning hade hon kanske väntat.
Och det är just den tanken som verkar ha fastnat hos henne.
Först kom den lilla bruna pricken.
Sedan vårdcentralen.
Sedan operationen.
Och därefter beskedet som hon aldrig hade väntat sig.
Malignt melanom.
Tårarna kom.
Men historien slutade inte där.
I dag kan Ebba framför allt känna tacksamhet över att hon tog signalen på allvar och sökte hjälp i tid. Hon har genomgått sin andra operation och väntar på det sista provsvaret.
Samtidigt fortsätter livet.
Hennes Sommar i P1 blev inspelat trots beskedet.
Arbetet fortsätter.
Familjen finns kvar.
Och nu försöker Ebba framför allt ge kroppen tid att läka.
Det som började med en nästan obetydlig prick på smalbenet har därmed blivit en erfarenhet hon själv hoppas kan hjälpa andra.
För det stora budskapet bakom hennes berättelse är egentligen enkelt:
Vänta inte med att undersöka något som har förändrats.
För Ebba blev det ett beslut som kunde ha varit lätt att skjuta upp.
Men hon gick till vårdcentralen.
Och det kan vara det beslut hon är allra mest tacksam för just nu.