Det var en hund som nästan alltid fanns vid prinsessan Astrids sida.
När prinsessan syntes offentligt under sina sista år var Wilma ofta med. Den lilla hunden kunde sitta tryggt i hennes knä under officiella arrangemang, följa med på olika evenemang och finnas nära när Astrid mötte människor. För många blev Wilma därför nästan lika välbekant som hennes matte.
Men bakom de offentliga bilderna fanns en mycket djupare relation.
Wilma var inte bara ett husdjur.
Hon hade blivit en följeslagare under en period då prinsessan hade gått igenom stora förändringar i sitt liv. Och när Astrid nyligen gick bort var det många som undrade vad som skulle hända med den lilla hunden som hade varit så nära henne.
Svaret kom bara några dagar senare.
Och det gjorde den redan sorgliga historien ännu mer känslosam.
Prinsessan Astrid, fru Ferner, föddes 1932 och hade under sitt långa liv haft en stark kärlek till djur. Redan när hon var två år fick hon sin första hund. Hundarna blev därefter en återkommande del av hennes liv.
Det var därför inte särskilt förvånande att hon även senare i livet valde att öppna sitt hem för en hund som behövde ett nytt hem.
Wilma kom till Astrid från ett omplaceringshem. Hon hade tidigare tillhört en äldre kvinna som var svårt sjuk. När situationen förändrades behövde hunden hitta en ny trygg plats.
Det blev hos prinsessan.
Astrid tog inte beslutet utan eftertanke. Hon besökte omplaceringshemmet flera gånger för att lära känna Wilma ordentligt innan hon bestämde sig.
Det var början på en relation som skulle komma att betyda mycket för båda.
När Wilma flyttade in förändrades Astrids vardag.
Prinsessan hade redan förlorat sin tidigare hund, Tarzan, och hade beskrivit tomrummet efter honom. När Wilma kom in i hennes liv fick hon återigen ett sällskap som följde henne genom dagarna.
Astrid berättade själv att det kändes som om en ny värld öppnade sig.
Wilma gav henne glädje och sällskap.
Och hon stannade nära.
Under åren blev det allt vanligare att se prinsessan tillsammans med hunden. Wilma följde med på flera kungliga och offentliga uppdrag. Hon kunde sitta i Astrids famn när prinsessan tog emot besökare eller deltog vid olika ceremonier.
För utomstående kunde det se charmigt ut.
För Astrid var betydelsen större.
Wilma var en trygg punkt.
En liten varelse som fanns där oavsett vad som hände runt omkring.
Det är också därför hennes frånvaro blev så tydlig när prinsessan gick bort.
Prinsessan Astrid dog den 11 september 2026, 94 år gammal. Hon hade fortsatt att representera det norska kungahuset och vara aktiv långt upp i åren. Hennes begravning hölls i Ris kyrka utanför Oslo, där familj, kungligheter och andra prominenta gäster samlades för att ta farväl.
Kronprinsessan Victoria reste från Sverige för att representera det svenska kungahuset.
Det blev en högtidlig och känslosam dag.
Men en person saknades.
Wilma.
Många hade kanske väntat sig att få se henne vid ceremonin. Hon hade trots allt varit en så självklar del av Astrids sista år. Men hunden fanns inte där.
Det fanns en anledning.
Wilma var redan mycket gammal och hade varit sjuk under en längre tid.
Efter Astrids död bodde hon hos ett av prinsessans barn. Familjen såg till att hon hade en trygg plats och människor omkring sig som hon kände.
Men bara dagar efter prinsessans bortgång hände det som ingen hade önskat.
Wilma somnade också in.
Hon blev tolv år gammal.
Det norska hovet bekräftade att hon dog lugnt, liggande i ett tryggt knä – precis den typ av plats där hon trivdes bäst.
Beskedet gjorde berättelsen om Astrid och Wilma ännu mer speciell.
De hade varit tillsammans under flera år.
Och nu var de plötsligt borta båda två.
Det kan vara lätt att tänka på kungliga personer genom deras officiella roller, titlar och ceremonier. Prinsessan Astrid hade ett långt liv bakom sig och hade representerat den norska kungafamiljen under flera generationer.
Men bilderna där hon sitter med Wilma visar en annan sida.
Där finns inte den officiella prinsessan.
Där finns en äldre kvinna med sin hund i famnen.
En person som hittat sällskap och glädje i ett djur som behövde ett hem.
Det är kanske just därför Wilmas historia fått så mycket uppmärksamhet.
För Astrid var hunden inte någon accessoar.
Hon hade själv uttryckt hur mycket Wilma betydde.
I samband med sin 93-årsdag berättade hon för NRK att Wilma betydde allt för henne. Hon beskrev också hur hunden hade förändrat hennes tillvaro efter förlusten av Tarzan.
Det finns något väldigt mänskligt i den berättelsen.
När man förlorar någon man älskar kan ett djur ibland bli en viktig del av vägen vidare. Det behöver inte ersätta den som saknas. Men det kan ge struktur åt dagarna, sällskap i hemmet och någon att ta hand om.
För Astrid verkar Wilma ha blivit just det.
Och kanske blev relationen ännu starkare eftersom hunden själv hade behövt en andra chans.
Wilma kom från ett omplaceringshem. Astrid hade möjlighet att ge henne ett tryggt hem under hennes senare år.
Samtidigt gav Wilma Astrid något tillbaka.
Sällskap.
Närhet.
Glädje.
Och en anledning att fortsätta vardagens små rutiner.
Det norska kungahuset har också berättat att Astrid hade en livslång kärlek till djur. Vid hennes begravning lyfte prästen fram hur hennes barn mindes att hundar, fåglar, kaniner och till och med guldfiskar skulle följa med familjen till sommarstugan.
Det var alltså inte en tillfällig kärlek.
Djur hade funnits med genom hela hennes liv.
Och Wilma blev den sista hunden i den långa raden.
Hon fick vara med under Astrids sista år och följde henne även under hennes sista offentliga uppdrag. I maj 2026 syntes Wilma tillsammans med prinsessan när Astrid genomförde några av sina sista officiella uppdrag.
Därför får bilderna från den perioden nu en helt annan betydelse.
På fotografierna ser man en prinsessa som håller sin hund nära.
Då var det bara en vanlig bild från hennes vardag.
Nu vet man att tiden tillsammans började ta slut.
Först för Astrid.
Sedan för Wilma.
Och det var just tidsintervallet mellan deras bortgångar som gjorde många extra berörda.
Prinsessan gick bort.
Familjen samlades för begravningen.
Och bara några dagar senare kom nästa sorgliga besked.
Wilma hade också somnat in.
Familjen hade redan bestämt att hon skulle stanna hos dem efter Astrids bortgång. Hon skulle inte behöva lämna den miljö och de människor hon kände. Men hennes sjukdom hade funnits där en tid, och till slut orkade den tolvåriga hunden inte längre.
Det norska hovets beskrivning av hennes sista stund är kanske den detalj som säger mest.
Wilma somnade lugnt i ett tryggt knä.
Hon var inte ensam.
Hon befann sig på en plats där hon kände sig säker.
Och även om ingen kan veta vad ett djur tänker eller känner i en sådan stund, blev omständigheterna åtminstone lugna och omhändertagna.
Det gör att historien inte bara handlar om dubbel sorg.
Den handlar också om ett band som hade betytt mycket för en äldre prinsessa under hennes sista år.
Astrid gav Wilma ett hem när hunden behövde det.
Wilma gav Astrid sällskap när prinsessan behövde det.
Och i slutändan blev deras historier sammanlänkade på ett sätt som få hade kunnat förutse.
Först kom beskedet om prinsessans bortgång.
Sedan begravningen.
Och därefter det andra beskedet.
Bara några dagar efter att prinsessan Astrid hade somnat in gjorde Wilma detsamma – tolv år gammal, efter en tids sjukdom, trygg i ett älskat knä.
Det är den sista delen av berättelsen som gör bilderna av Astrid och Wilma så svåra att se på samma sätt som tidigare.
De visar inte bara en prinsessa och hennes hund.
De visar två liv som under flera år hade varit tätt sammanbundna.
Och när man ser Astrid hålla Wilma nära sig är det kanske just det man minns starkast:
inte titeln,
inte de kungliga uppdragen,
utan en äldre prinsessa som hade hittat en alldeles särskild vän i en liten hund som en gång behövde ett nytt hem.