Det finns en detalj kring prinsessan Astrids sista vila som väcker särskild uppmärksamhet. Den norska prinsessan gick bort 94 år gammal, och kort därefter kom även det sorgliga beskedet om hennes älskade hund Wilma. Under många år var den lilla hunden en självklar del av Astrids liv och en ständig följeslagare.
Efter prinsessans död började därför många undra vad som skulle hända med Wilma – och om de två på något sätt skulle kunna få vara tillsammans även efter döden.
Men här finns ett problem.
Astrid och Wilma fick aldrig möjlighet att göra den sista resan tillsammans. Och det handlar inte om att familjen saknade vilja, utan om regler som sätter tydliga gränser för vilka som får vila på en begravningsplats.
Prinsessan Astrid föddes 1932 och blev en mycket omtyckt medlem av den norska kungafamiljen. Hon var kung Haralds storasyster och hade under sitt långa liv en nära relation till både familj, vänner och människor runt hovet.
Men det fanns också en annan följeslagare som kom att få en alldeles särskild plats i hennes hjärta.
Det var Wilma.
Den lilla chihuahua-blandningen hade adopterats från ett hundstall i Norge. Med tiden blev hon mycket mer än bara ett husdjur. Wilma följde Astrid i vardagen och fanns vid hennes sida under de sista åren av hennes liv.
Astrid har själv berättat hur mycket hunden betydde för henne.
– Wilma betyder allt för mig, sade prinsessan tidigare i en intervju med NRK.
Det var ett starkt uttryck för en relation som betydde mycket för den äldre prinsessan.
När Astrid hade förlorat sin tidigare hund hade ett stort tomrum uppstått. Hon beskrev hur livet förändrades när Wilma kom in i hennes tillvaro.
I stället för tomheten fick hon återigen sällskap, närhet och glädje.
Därför blev Wilmas öde efter Astrids bortgång något som många också började tänka på.
Prinsessans begravning hölls i Ris kirke utanför Oslo. Familjen och flera kungliga gäster samlades för att ta farväl. Bland gästerna fanns kronprinsessan Victoria, som representerade det svenska kungahuset.
Men Wilma fanns inte på plats.
Vid den tidpunkten var hunden fortfarande hos Astrids familj. Det norska hovet meddelade att Wilma hade fått flytta till ett av prinsessans barn, där hon kunde få vara i en trygg och välbekant miljö.
Det blev dock inte en lång tid efter Astrids begravning.
Bara några dagar senare kom beskedet att även Wilma hade gått bort.
Enligt det norska hovet hade hunden varit sjuk en tid. Under sin sista period bodde hon hos ett av Astrids barn och somnade sedan stilla in, 12 år gammal, i ett tryggt knä – på den plats där hon trivdes bäst.
Det gjorde naturligtvis att frågan om de två återigen väcktes.
Kunde Astrid och Wilma ändå få vila tillsammans?
För många människor är tanken på att få vara nära sitt älskade husdjur även efter döden väldigt stark. Det finns också människor som har uttryckt en önskan om att deras hund eller katt ska följa med dem på något sätt.
Men i Norge finns regler som begränsar möjligheten.
I den norska gravplassforskriften står det att endast mänskliga kvarlevor får begravas på begravningsplatser. Det innebär att ett husdjur inte bara kan placeras i samma grav som sin avlidna ägare.
Det är alltså lagen och reglerna kring begravningsplatser som sätter gränsen.
Samtidigt finns det en liten osäkerhet kring hur reglerna skulle kunna tillämpas om det handlar om aska från ett djur. Svensk Dam påpekar att det inte är fastställt om det i just Astrids fall skulle kunna finnas något undantag.
Men någon bekräftelse på att ett sådant undantag har gjorts finns inte.
Det gör historien ännu mer speciell.
Astrid och Wilma hade en relation som för prinsessan handlade om mycket mer än sällskap. Hunden kom in i hennes liv efter en period av tomhet och blev därefter en ständig del av hennes vardag.
När Astrid dog försvann hennes matte.
Och bara några dagar senare försvann även Wilma.
Det är svårt att inte lägga märke till hur nära deras bortgångar låg varandra. Men samtidigt finns det ingen grund för att säga att Wilma dog av sorg. Det norska hovet har endast berättat att hunden varit sjuk en tid och att hon till slut somnade in lugnt hos familjen.
För familjen blev det därför två avsked på mycket kort tid.
Först prinsessan Astrid.
Sedan hennes älskade följeslagare.
Och även om reglerna inte tillåter att människor och husdjur begravs tillsammans på en vanlig norsk begravningsplats, finns det något symboliskt i att Wilma fick tillbringa sina sista dagar hos Astrids familj.
Hon var omgiven av människor som tillhörde den familj som också hade varit hennes under många år.
Kanske är det också det som gör berättelsen så berörande.
Astrid hann inte få med sig Wilma till den sista vilan – och Wilma kunde inte följa med Astrid. Men deras liv var ändå sammanlänkade ända fram till slutet.
Prinsessan Astrid blev 94 år gammal.
Wilma blev 12.
Och bara dagar efter att Astrid fått sitt sista farväl fick även den lilla hunden somna in.
Den sista återföreningen som många kanske hade hoppats på kan alltså inte ske på en norsk begravningsplats enligt de regler som gäller. Men minnet av den speciella relationen mellan prinsessan och hennes hund finns kvar – precis som Astrids egna ord om Wilma:
Hon betydde allt för henne.