Det finns en sorts sorg som kan vara svår att sätta ord på.
Det är sorgen efter någon som inte kan tala, men som ändå har varit en självklar del av ens liv. Någon som inte ställer frågor, inte kräver förklaringar och bara finns där. Dag efter dag.
För Gunilla Persson har ett sådant band funnits under många år.
Nu har den platsen blivit tom.
Den välkända tv-profilen har drabbats av en personlig förlust som hon själv har berättat om med stor sorg. Hennes älskade katt Tusse har gått bort.
För den som har följt Gunilla Persson genom åren är Tusse inte bara ett namn på en katt.
Han var en del av familjen.
Och kanske är det just därför beskedet känns så tungt.
När ett djur har funnits med under en lång period blir det en del av vardagens små rutiner. Man vänjer sig vid ljuden, rörelserna och närvaron. Man vet ungefär var katten brukar ligga och när den vill ha uppmärksamhet.
Sådana detaljer kan verka obetydliga medan allt är som vanligt.
Men när djuret plötsligt inte längre finns där förändras hela hemmet.
Det blir tystare.
En plats blir tom.
Och något som tidigare kändes självklart blir plötsligt ett minne.
För Gunilla Persson har djuren dessutom varit en viktig del av familjelivet. Under åren har hennes hundar och katter funnits nära henne och dottern Erika.
Tusse hade därför en alldeles särskild plats.
Det fanns också en händelse i kattens liv som gjorde hans historia ovanligt dramatisk.
Han hade redan en gång varit nära att försvinna ur familjens liv.
Och då såg situationen länge ut att vara helt hopplös.
När Gunilla och hennes familj drabbades av en allvarlig brand i Kalifornien hamnade även djuren i fara. Familjen tvingades lämna huset när elden spred sig.
Det var en situation där varje sekund räknades.
Gunilla har tidigare berättat att dottern Erika ville försöka gå upp och hämta Tusse, men att Gunilla stoppade henne eftersom det brann. Familjen tvingades lämna huset utan att veta om katten hade klarat sig.
Det som hände därefter blev nästan svårt att förstå.
Familjen trodde att Tusse hade dött.
Det var den fruktansvärda slutsatsen de tvingades leva med efter branden.
Men historien var inte slut.
När familjen senare kom tillbaka fanns det plötsligt ett tecken på liv.
Ett ljud.
Ett jamande.
Det var Tusse.
Katten hade överlevt.
För Gunilla och Erika måste ögonblicket ha varit svårt att beskriva. Den sorg de redan hade börjat känna förvandlades på ett ögonblick till lättnad.
Tusse levde.
Det är just den delen av berättelsen som gör den nuvarande sorgen ännu mer speciell.
För Tusse var inte bara katten som försvann.
Han var också katten som kom tillbaka.
Han blev symbolen för att allt ibland kan förändras på några sekunder.
När man tror att hoppet är borta kan det plötsligt komma tillbaka.
Och när man har upplevt något sådant tillsammans med ett djur är det inte konstigt att bandet blir starkare.
Under åren efter branden fick Tusse fortsätta att vara en del av familjens liv.
Han fick finnas kvar i vardagen.
Men tiden går, även när man helst vill att den ska stå still.
Djurens liv är kortare än människans och någon gång kommer det där samtalet, det där beskedet eller den där dagen som alla djurägare helst vill slippa tänka på.
För Gunilla kom den dagen nu.
Tusse finns inte längre.
Och den här gången finns det inget lyckligt återseende som väntar bakom nästa dörr.
Det är kanske den svåraste skillnaden.
Första gången familjen trodde att Tusse var borta fanns fortfarande möjligheten att han hade överlevt.
Och han hade gjort det.
Nu är avskedet definitivt.
Det är det som gör sorgen så tung.
Men mitt i sorgen finns också alla minnen.
Ett djur försvinner inte från ens liv bara för att det slutar finnas fysiskt. Det finns kvar i fotografier, berättelser och i de små saker som plötsligt påminner en om hur livet brukade vara.
Kanske är det också därför Tusses historia kommer att leva kvar.
Han var katten som överlevde en katastrof.
Katten som familjen trodde att de hade förlorat.
Katten vars liv återvände till dem genom ett litet jamande.
Och nu är han den katt som Gunilla måste säga farväl till.
Det finns något väldigt mänskligt i den berättelsen.
Vi kan förstå att ett djur inte lever för evigt. Ändå blir vi aldrig riktigt förberedda på den dagen.
Man kan veta att den kommer.
Man kan tänka på den.
Man kan till och med försöka förbereda sig.
Men när den väl är där känns den ändå annorlunda.
För relationen består inte av stora dramatiska ögonblick.
Den består av tusentals små.
Det är katten som ligger på sin vanliga plats.
Katten som tittar upp när man går förbi.
Katten som finns där på morgonen.
Katten som väntar när man kommer tillbaka.
Och efter många år blir allt detta en del av familjens historia.
Det är därför ett hem kan kännas annorlunda efter att ett djur har gått bort.
Det handlar inte bara om att en katt saknas.
Det handlar om att en del av vardagen har försvunnit.
För Gunilla Persson blir minnet av Tusse därför något mycket större än bara sorgen efter en älskad katt.
Det är också minnet av en katt som en gång överlevde när familjen trodde att allt var förlorat.
Och kanske är det just den bilden som kommer att stanna längst.
Inte den sista dagen.
Utan dagen då familjen hörde det där lilla ljudet och insåg att Tusse fortfarande levde.
Efter branden fick de mer tid tillsammans.
Mer vardag.
Mer kärlek.
Fler minnen.
Nu har den tiden tagit slut.
Men det finns en sak som ingen kan ta ifrån Gunilla.
Tusse blev en del av hennes liv och familjens historia.
Och ibland är det just det som återstår när sorgen är som störst: minnena av den tid man faktiskt fick.
Tusse kom tillbaka när familjen trodde att han var borta.
Det var hans stora mirakel.
Nu är det minnena av det miraklet som får leva vidare.
Och kanske är det just därför avskedet gör så ont.
För Gunilla Persson förlorar inte bara en katt.
Hon säger farväl till en familjemedlem som redan en gång hade fått henne att tro på det omöjliga.