Det var tänkt att bli en höst fylld av scenljus, skratt och möten med publiken. Katrin Sundberg hade sin föreställning ”Ni hör vad jag tänker” framför sig och planerna såg ut att vara på plats. Men plötsligt förändrades allt.
För publiken kom beskedet oväntat. Höstens föreställningar skulle inte bli av som planerat. Datum efter datum flyttades fram och bakom beslutet fanns något betydligt mer allvarligt än ett vanligt schemaändring eller en tillfällig sjukdom.
Katrin Sundberg, som under många år varit ett välkänt ansikte inom svensk underhållning, hade fått ett besked som förändrade hennes vardag på mycket kort tid.
För många är hon fortfarande starkt förknippad med den populära figuren Häxan Surtant, en roll som gav henne stor uppskattning och även en Kristallen-utmärkelse. Andra har sett henne i produktioner som ”Beck” och ”LasseMajas detektivbyrå – det första mysteriet”. Hon har dessutom arbetat som regissör, manusförfattare och poddare.
Men bakom den välkända scenpersonen fanns nu en situation som hon själv behövde prioritera.
Det hela började faktiskt flera år tidigare.
När Katrin skulle skaffa nya glasögon för ungefär fyra år sedan lade en noggrann optiker märke till något i hennes ena öga. Det handlade om en liten leverfläck inne i ögat. Rekommendationen blev att kontrollera den närmare.
Det kunde ha varit slutet på historien. I stället blev det början på flera år av kontroller.
Katrin följde upp förändringen och gick på regelbundna kontroller. Under lång tid verkade situationen vara under kontroll. Det fanns inget som tydde på att hon stod inför en akut och dramatisk förändring.
Sedan kom kontrollen som förändrade allting.
För några veckor sedan upptäcktes att leverfläcken hade vuxit. Ytterligare undersökningar följde och väntan på beskedet började.
Det var då orden kom.
Det som tidigare hade betraktats som en förändring i ögat hade utvecklats till cancer.
Katrin berättade själv om beskedet och förklarade att hon behövde opereras akut. Samtidigt stod det klart att återhämtningen skulle bli lång och att hon därför inte kunde genomföra höstens planerade föreställningar.
Det var ett besked som också påminde om hur snabbt en situation kan förändras.
För Katrin handlade det inte längre om att få ihop ett arbetsschema eller hitta nya datum. Fokus flyttades till operationen och den kommande rehabiliteringen.
Samtidigt valde hon att vara öppen med vad som hade hänt.
Det finns en särskild anledning till att hennes berättelse väckte uppmärksamhet. Den typ av cancer som drabbat henne är ovanlig. Svenska medier har rapporterat att omkring 60 personer per år drabbas i Sverige, även om uppgifter från olika källor varierar något. Katrin uppmanade samtidigt andra som befinner sig i en liknande situation att höra av sig till henne.
Mitt i allt detta fanns också hennes föreställning.
”Ni hör vad jag tänker” hade planerats för hösten, men föreställningarna ställdes inte in permanent. I stället flyttades de fram för att ge Katrin möjlighet att genomgå behandlingen och återhämta sig.
Det kan låta som en praktisk detalj, men för den som står mitt i en sådan situation kan en scenkalender plötsligt kännas väldigt långt borta.
Och kanske var det just det som gjorde hennes berättelse så personlig.
Katrin har tidigare pratat om hur lätt det är att skjuta upp saker. Man väntar på rätt tillfälle, på nästa sommar, på mer tid eller på att något annat ska bli klart först. Efter cancerbeskedet fick de orden en helt annan betydelse.
Hon har beskrivit hur livet ofta präglas av väntan – men också att vissa saker inte borde vänta.
Att ringa det där samtalet.
Att säga det man tänker.
Att göra något man länge drömt om.
Att inte hela tiden utgå från att det kommer en senare möjlighet.
För Katrin blev detta mer än bara en tanke.
Samtidigt väntade den svåraste delen.
Operationen genomfördes och efteråt berättade hon mer om vad som hade hänt. Det var då bilden blev ännu tydligare.
Det visade sig att operationen hade fått en konsekvens som skulle förändra hennes vardag permanent.
Katrin skulle inte längre kunna se med det opererade ögat.
I en intervju berättade hon att hon inte kommer att kunna se med det ögat igen. Operationen hade varit komplicerad men gick enligt henne förhållandevis snabbt, och redan dagen efter kunde hon lämna sjukhuset.
Det är den detaljen som gör hennes tidigare besked om den inställda hösten ännu mer betydelsefullt.
Det handlade aldrig bara om några föreställningar som behövde flyttas.
Det handlade om att lära sig leva med en förändring som påverkar något så grundläggande som synen.
När Katrin senare syntes offentligt bar hon ögonlapp. Men i stället för att försvinna från scenen för gott valde hon så småningom att återvända.
I december 2025 rapporterade Sveriges Radio att Katrin var tillbaka med sin föreställning ”Ni hör vad jag tänker”. Hon hade genomgått den livsnödvändiga operationen och hade förlorat synen på det ena ögat – men stod åter på scen.
Det gör historien ännu mer anmärkningsvärd.
Först kom den lilla förändringen som upptäcktes av en optiker.
Sedan flera år av kontroller.
Därefter beskedet att förändringen hade blivit cancer.
En akut operation.
En lång rehabilitering.
Och till slut en ny verklighet där synen på ena ögat var borta.
Men scenen fanns fortfarande kvar.
Katrin Sundbergs beslut att pausa arbetet blev därför inte slutet på hennes berättelse. Det blev snarare en paus inför något hon senare återvände till.
Och kanske är det just den delen av historien som säger mest om henne.
När höstens föreställningar först flyttades fram visste publiken ännu inte hur mycket som låg bakom beslutet. Då handlade informationen om en ovanlig ögoncancer, en akut operation och en lång rehabilitering.
Först senare kom det verkligt omvälvande beskedet: operationen räddade situationen, men kostade henne synen på det ena ögat.
Trots det stod Katrin Sundberg åter på scen.
Inte som om ingenting hade hänt – utan efter att något hade förändrat hennes liv för alltid.