Det finns människor som lär sig leva med sorgen så tidigt att den nästan blir en del av deras identitet. Den finns där i minnena, i tystnaden och ibland i de allra lyckligaste ögonblicken.
För den svenska artisten Laleh Pourkarim har döden funnits nära under större delen av hennes liv.
Publiken har lärt känna henne genom musiken. Genom låtarna, rösten och de texter som har fått människor över hela Sverige att känna igen sig i både kärlek, saknad och hopp.
Men bakom musiken finns en familjehistoria som länge har varit betydligt mindre känd.
Nu har Laleh valt att berätta mer.
I sin nya bok, Jag såg hur vi var stjärnor, skriver hon med egna ord om sin uppväxt, sina föräldrar, flykten från Iran och de förluster som förändrade hennes liv. Boken publicerades den 18 september 2026 och innebär ett ovanligt steg för en artist som under många år varit mycket försiktig med sitt privatliv.
Laleh har aldrig varit den artist som låtit hela sitt privatliv bli offentligt.
Hon har snarare valt att låta musiken tala.
Det har funnits en tydlig gräns mellan personen Laleh och den offentliga artisten Laleh.
Men när hon började skriva boken hände något.
Gamla minnen kom tillbaka.
Dokument som hon länge hade undvikit att läsa dök upp igen. Tillsammans med sin partner Gustaf gick hon igenom gamla saker som hennes familj sparat. Bland annat fanns dokument från den tid då familjen lämnade Iran.
Det som först kanske bara var gamla papper blev till något mycket större.
Minnen.
Frågor.
Och en barndom som hon på många sätt hade försökt förstå långt senare i livet.
Laleh föddes i Iran. Hennes föräldrar var politiskt engagerade och familjen tvingades lämna landet. Vägen gick via bland annat Minsk och Berlin innan familjen så småningom kom till Göteborg.
Laleh var bara ett barn.
Hon hann alltså uppleva stora förändringar redan innan hon hade möjlighet att själv förstå vad de betydde.
Men det var inte flykten som skulle bli den största sorgen i hennes liv.
Det var något som kom senare.
När Laleh var tolv år gammal dog hennes pappa Houshang Pourkarim i en drunkningsolycka utanför Göteborg.
Han försökte rädda en kvinna som hamnat i fara i vattnet.
För Laleh blev det ett trauma som hon bar med sig i decennier.
Hon har tidigare berättat att hon såg sin pappa som en hjälte efter olyckan. Men det finns en annan sida av berättelsen som hon nu vågat närma sig på ett nytt sätt.
I arbetet med boken läste hon gamla dokument från olyckan.
Polisrapporten.
Detaljerna.
Det som hade hänt.
Det är något hon själv beskriver som ett slags uppskjutande. I 25–30 år hade hon skjutit upp att verkligen möta det som stod i dokumenten.
Kanske var det för smärtsamt.
Kanske var det lättare att leva vidare genom minnena än att läsa orden svart på vitt.
Men när hon till slut gjorde det blev hennes egen historia ännu tydligare.
Och det fanns mer sorg att bära.
Lalehs storebror Armand dog redan som barn på grund av ett hjärtfel.
Det betyder att Laleh under sitt liv har förlorat både sin bror och sin pappa alldeles för tidigt.
Men familjens historia slutade inte där.
Nästan två decennier efter faderns död drabbades Laleh av ännu en enorm förlust.
Hennes mamma Atefe gick bort 2013.
Mamman stod Laleh mycket nära.
Det var en relation som hade påverkat henne starkt, både som människa och som artist. Efter mammans död har Laleh flera gånger berättat om hur sorgen förändrade hennes sätt att se på livet.
Hon har också beskrivit hur hon försökt tänka på ett annat sätt.
I stället för att bara se sina föräldrar som människor som är borta försöker hon bära dem med sig.
Deras värderingar.
Deras erfarenheter.
Det de lärde henne.
På så sätt finns de fortfarande kvar i hennes liv.
Och kanske är det också därför familjen har fått en ännu större betydelse nu.
För Laleh har själv blivit mamma.
Det innebär att hon för första gången står på andra sidan av relationen.
Hon är inte längre bara dottern som förlorade sina föräldrar.
Hon är också mamma till ett barn som aldrig kommer att få möta dem.
Det är en särskild sorts sorg.
En sorg över det som redan har hänt – men också över allt som aldrig kommer att hända.
Hennes dotter kommer aldrig att få höra sin mormors röst.
Hon kommer aldrig att få träffa sin morfar.
Hon kommer aldrig att få uppleva sina morföräldrar som personer.
Och Laleh kan inte ge henne tillbaka det.
Det är just den dimensionen som gör hennes berättelse så stark.
När man själv förlorar en förälder kan sorgen handla om alla gemensamma minnen som plötsligt tar slut.
Men när man själv får barn kan sorgen förändras igen.
Man börjar tänka på allt som ens eget barn aldrig kommer att få uppleva.
Laleh har också beskrivit hur hennes föräldrar fortfarande finns med i hennes personlighet.
Hon har sagt att hon på sätt och vis är en produkt av dem. Samtidigt innebär det att en del av ens egen identitet kan bli svårare att förstå när föräldrarna försvinner för tidigt.
Man måste upptäcka saker på egen hand.
Det är en erfarenhet som Laleh har burit med sig genom vuxenlivet.
Och kanske har den också blivit en del av hennes musik.
Döden har återkommit som ett tema i hennes låtar. En av de mest kända är En stund på jorden, en sång som ofta förknippas med livets skörhet, kärlek och avsked.
Lalehs musik har därför fått en särskild plats hos människor som själva har gått igenom sorg.
Det är kanske inte så konstigt.
Hon har inte skrivit om sorg på avstånd.
Hon har levt med den.
Men trots allt detta har hennes liv också fortsatt.
Musikkarriären tog fart på allvar efter debuten 2005. Sedan dess har Laleh blivit artist, låtskrivare och producent och har arbetat även med internationella artister som Demi Lovato och Ellie Goulding.
Hon har bott i Los Angeles under många år och senare återvänt till Sverige.
Nu har hon ett nytt livskapitel framför sig.
Boken är ett sätt att blicka bakåt.
Men moderskapet innebär att hon samtidigt måste blicka framåt.
Hon har förlorat nästan hela sin ursprungliga familj.
Ändå har hon skapat en ny.
Och det är kanske där hennes berättelse blir som mest gripande.
För efter alla år av saknad finns det nu en liten människa i hennes liv som aldrig kommer att få träffa de personer som en gång formade Laleh.
Det går inte att ändra.
Men Laleh kan berätta.
Hon kan bevara minnena.
Hon kan föra vidare berättelserna om vilka hennes föräldrar var.
Och kanske är det precis det hon gör med sin bok.
Hon lämnar vidare något till nästa generation som inte går att fotografera eller spara i en gammal påse.
En historia.
Ett arv.
En familj som fortfarande finns kvar genom henne.
Och först när man kommer till slutet av berättelsen blir den djupaste sorgen tydlig.
Laleh har inte bara förlorat sin bror och båda sina föräldrar. Nu har hon själv blivit mamma – och hennes dotter kommer aldrig att få träffa sina morföräldrar.
Det är den förlusten Laleh nu försöker förstå på nytt.
Inte bara som dottern som blev lämnad kvar.
Utan som mamma som vet exakt vad hennes eget barn aldrig kommer att få uppleva.