Det finns sorger som kommer efter en lång tids sjukdom, där familjen åtminstone hinner förstå att något håller på att förändras. Och så finns det besked som nästan inte går att ta in, eftersom tiden plötsligt försvinner.
För Anders Glenmark blev förlusten av hustrun Birgitta just en sådan erfarenhet.
Utåt har Anders under många år varit en person som gärna låtit musiken tala för honom. Privatlivet har han i stor utsträckning hållit för sig själv. Därför har hans nya ord om det som hänt väckt särskild uppmärksamhet. Det är inte bara berättelsen om en älskad hustru som gått bort, utan också om hur snabbt livet kan förändras när en människa plötsligt blir allvarligt sjuk.
Anders och Birgitta hade varit tillsammans i omkring 35 år. De hade byggt ett gemensamt liv, en familj och en vardag långt från de stora rubrikerna. Birgitta var inte bara Anders hustru. Hon var läkare och konstnär och hade sina egna intressen och sin egen värld.
Men under den sista tiden började något förändras.
I efterhand kan Anders se tecken som han då inte hade någon anledning att tolka som början på något så allvarligt. Birgitta blev tröttare än vanligt. Efter jobbet kunde hon gå och lägga sig direkt, stiga upp för att äta och sedan återvända till sovrummet.
Det var inte en situation som automatiskt fick omgivningen att tänka på cancer.
Hon hade inte ont.
Och Birgitta var dessutom själv läkare. Hon visste att trötthet kunde ha många orsaker och hade därför inte någon anledning att omedelbart tänka det värsta. Hon hade till och med bokat en minnesutredning för sina symtom, men samtidigt kom livet att ta en helt annan vändning.
En dag efter att paret hade varit på gymmet tillsammans förändrades situationen plötsligt. När de kom hem blev Birgitta gul i huden och i ögonvitorna.
Det blev början på en helt annan verklighet.
Plötsligt handlade dagarna inte längre om vardag, arbete, konst eller musik. Det handlade om undersökningar, besked och en sjukdom som familjen knappt hann förstå innan tiden höll på att rinna ut.
För Anders är det kanske just detta som fortfarande är svårast att acceptera.
Han har beskrivit hur han fortfarande inte riktigt kan förstå vad som har hänt. Sorgen har inte blivit lättare med tiden. Tvärtom upplever han på vissa sätt att den har blivit tyngre.
I början finns det kanske så mycket praktiskt att göra att chocken hålls på avstånd. Telefonsamtal, familj, vardag och allt som måste ordnas kan tillfälligt fylla tomrummet.
Sedan blir det tystare.
Och det är då verkligheten börjar sjunka in.
Anders har berättat att han tycker att sorgen nästan är värre nu än den var i början. Det som först kändes overkligt börjar sakta bli verkligt. En person som funnits vid hans sida under större delen av hans vuxna liv finns plötsligt inte längre där.
Det är också därför han nu har valt att prata om Birgitta, trots att det egentligen går emot hans sätt att leva.
Han har själv sagt att han egentligen inte vill prata offentligt om det privata. Men den här gången känner han att han vill göra det för Birgittas skull.
Det finns också något annat som gör berättelsen speciell.
Birgitta lämnade efter sig konstverk, och familjen har nu bestämt sig för att auktionera ut hennes konst. Pengarna ska gå oavkortat till Cancerfonden.
På så sätt blir hennes konst en del av det som familjen gör efter hennes död. Det hon skapade under livet kan fortsätta att betyda något för andra människor.
För Anders väntar samtidigt en ny och svår period.
Han ska börja gå i en sorgegrupp.
Det är ett steg som han själv vet kan bli jobbigt. Att sitta tillsammans med andra människor som också har förlorat någon innebär att behöva möta sorgen utan att kunna gömma sig bakom vardagen.
Han vet redan att tårarna kommer.
Och kanske är det just därför han ändå ser fram emot det.
För även om han under hela sitt liv har stått på scener framför publik, är det här en helt annan sorts exponering. På en scen kan man veta vad som ska hända. Man kan förbereda sig, repetera och veta när musiken börjar.
Sorgen fungerar inte så.
Den kan komma mitt i en vanlig dag. Den kan finnas i ett rum, i en låt, i ett minne eller i en helt vanlig vana som plötsligt påminner om personen som inte längre finns där.
Anders och Birgitta hade också en lång historia bakom sig. De hade varit tillsammans i flera decennier och hade byggt ett liv där de samtidigt tillät varandra att ha egna intressen och egna vänner.
Tidigare har Anders berättat att de egentligen var ganska olika som människor. Men just olikheterna blev en del av deras gemensamma liv. De hade sina egna världar samtidigt som de hade en gemensam.
Och Birgitta fanns också nära under Anders egna svåra perioder.
När Anders tidigare drabbades av en kärlmissbildning i ryggmärgen och genomgick en riskfylld operation blev han delvis förlamad på höger sida. Han tillbringade tre månader på sjukhus och har efteråt kämpat med följderna. Musikern, som under ett helt liv använt händerna för att spela gitarr och piano, fick plötsligt problem med just det.
Gitarren har fått hänga på väggen.
Då fanns Birgitta vid hans sida.
Nu är situationen omvänd. Den person som en gång stod bredvid honom när han själv behövde stöd finns inte längre där.
Och det är först nu som Anders berättar hur snabbt allt gick.
Det var bara fyra veckor från beskedet om cancer till att Birgitta gick bort. Hon drabbades av gallgångscancer, och familjen fick nästan ingen tid att förbereda sig på det som skulle komma.
Det är kanske den detaljen som gör Anders berättelse så svår att ta in.
Inte bara att han förlorade kvinnan han hade levt med i 35 år – utan att han fick så kort tid på sig att förstå att han höll på att förlora henne.
Birgitta blev 69 år.
Och mitt i sorgen försöker Anders nu hitta ett sätt att fortsätta framåt. Han säger fortfarande att han inte riktigt har förstått vad som har hänt. Men genom sorgegruppen, genom minnena och genom hennes konst försöker familjen hitta ett sätt att låta Birgittas liv fortsätta att göra avtryck.
Kanske är det också därför han till slut valde att berätta.
Inte för att göra sorgen offentlig.
Utan för att minnas henne.