Det finns ögonblick i livet då vardagen plötsligt får en helt annan betydelse. Sådant som tidigare varit självklart kan börja kräva tid, hjälp och tålamod. För skådespelaren Nina Gunke har de senaste åren inneburit just en sådan förändring.
Hon har under lång tid varit ett välkänt ansikte för svenska tv-tittare och filmälskare. Men sedan diagnosen Alzheimers sjukdom har hennes liv förändrats på ett sätt som hon själv inte längre kan ignorera.
När Nina Gunke mötte TV4 tittare i december 2023 berättade hon öppet om hur situationen såg ut då – tre år efter att hon fått diagnosen.
Det var ett samtal som handlade om mycket mer än sjukdomen.
Det handlade om vardagen.
Om familjen.
Om att fortfarande vilja leva så mycket som möjligt.
Och om den svåra känslan av att märka att något sakta förändras.
Nina Gunke fick diagnosen Alzheimers sjukdom år 2020. Ett år senare valde hon att berätta offentligt om det.
Det beslutet var inte självklart.
Att säga högt att man har en sjukdom som påverkar minnet kan innebära att man samtidigt måste hantera andras blickar, frågor och föreställningar.
Till en början ville Nina helst hålla sjukdomen för sig själv.
Men beslutet att berätta förändrade också något inom henne.
I dag ångrar hon inte att hon gjorde det.
Tvärtom beskriver hon det som något hon är mycket tacksam för. Många människor har hört av sig och tackat henne för att hon varit öppen.
För Nina har det också inneburit att hon inte längre behöver lägga lika mycket energi på vad andra människor tänker.
Det som tidigare kunde skapa skam eller oro har fått en annan plats i hennes liv.
Om något blir fel, så får det bli fel.
Den inställningen har blivit viktig.
Men det betyder inte att vardagen har blivit enkel.
När TV4 träffade Nina hemma bodde hon fortfarande tillsammans med sin make Samuel Holgersson. Hemmet hade blivit en viktig trygghet och familjen fanns nära.
Döttrarna Moa och Niki hjälpte också till.
På många sätt såg vardagen fortfarande ut ungefär som tidigare.
Men samtidigt hade nästan allting förändrats.
Rutinerna måste planeras på ett annat sätt.
Saker som tidigare gick automatiskt kunde plötsligt bli svåra.
Att duscha.
Att göra sig i ordning.
Att klä på sig.
Till och med att knäppa knappar.
För Nina var det särskilt frustrerande.
Det handlade inte om att hon inte visste vad hon ville göra.
Problemet var att hon ibland inte längre kunde genomföra det på egen hand.
Det kan vara svårt att förstå för den som aldrig upplevt det.
Att ta på sig kläder är en av de mest självklara sakerna i vardagen. Man tänker inte på varje steg.
Men när minnet och förmågan att följa en rutin förändras kan även något så enkelt plötsligt bli ett hinder.
Nina berättade att hon kunde bli både arg och ledsen över situationen.
Det fanns en sorg i att inte längre klara sådant hon tidigare gjort utan att tänka.
Samtidigt försökte hon hitta ett sätt att fortsätta framåt.
Maken Samuel hade en annan strategi.
Han försökte se på situationen praktiskt.
De behövde helt enkelt skapa nya rutiner.
Det var deras nya vardag.
Och det var den vardagen de försökte få att fungera.
Det fanns också små detaljer som visade hur mycket sjukdomen kunde påverka.
Nina kunde veta exakt vad en kaffemaskin var och vad den skulle användas till – men samtidigt ha svårt att komma ihåg hur hon skulle använda den.
Det är en skillnad som kan vara svår att förklara.
Kunskapen finns kvar.
Men vägen fram till handlingen kan plötsligt bli otydlig.
Det var också därför familjens stöd blev så viktigt.
Samuel hjälpte henne på morgonen innan han gick till jobbet.
Döttrarna fanns nära.
Familjen blev en del av det praktiska livet på ett sätt som tidigare kanske inte varit nödvändigt.
Men mitt i allt det svåra fanns också något annat.
Nina ville fortfarande leva.
Hon ville fortfarande göra saker.
Och hon ville inte att diagnosen skulle ta ifrån henne hela livet.
Hon hade dessutom blivit ambassadör för Alzheimerfonden och använde sin offentliga roll för att prata om sjukdomen.
För många andra människor med liknande erfarenheter hade hennes öppenhet blivit betydelsefull.
Hon kunde visa en sida av sjukdomen som inte alltid syns.
Inte bara den medicinska diagnosen.
Utan människan som försöker fortsätta leva mitt i den.
Samtidigt fanns det en vetskap som var svår att komma undan.
Nina kände själv att hon blev sämre.
Hon kunde märka förändringarna.
Och det var tungt.
Hon såg att forskningen gick framåt och gladdes åt utvecklingen, men för hennes egen del fanns fortfarande ingen behandling som kunde göra det möjligt att bara stanna utvecklingen.
Det skapade en blandning av hopp och sorg.
Hon ville tro på framtiden.
Men hon kunde samtidigt känna att sjukdomen fortsatte att påverka henne.
Det var en av de mest ärliga delarna av hennes berättelse.
Hon försökte inte låtsas att allt var bra.
Hon försökte inte heller låta sjukdomen definiera hela hennes person.
I stället försökte hon hitta ett sätt att leva med det som faktiskt var hennes verklighet.
Och kanske var det familjen som blev den viktigaste delen av den verkligheten.
När Nina talade om sina närmaste blev tonen annorlunda.
Det handlade inte längre om kaffemaskinen eller knapparna i kläderna.
Det handlade om tiden.
Om minnen.
Om människor som betyder mer än någonting annat.
För även om Nina hade blivit bättre på att inte bry sig om vad andra människor tänkte fanns det en sak som fortfarande skrämde henne.
En fråga från TV4 Jenny Alversjö gjorde att samtalet blev särskilt känslosamt.
Vad var hon egentligen mest rädd för att glömma?
Frågan verkade enkel.
Men svaret var betydligt svårare.
Nina försökte svara.
Sedan kom tårarna.
Hon behövde inte säga mycket.
Maken Samuel kunde sätta ord på det som var allra svårast.
Det handlade om barnen och barnbarnen.
Rädslan var att en dag inte längre veta vilka de var.
Att tappa bort deras plats i hennes värld.
Att inte längre veta vad de gör.
Att glömma människor som hon älskar.
Det var där den verkliga sorgen låg.
Inte i kaffemaskinen.
Inte i knapparna.
Inte ens i att behöva hjälp med vardagliga saker.
Det som gjorde mest ont var tanken på att minnena av de närmaste människorna en dag skulle kunna försvinna.
Trots det fortsatte Nina Gunke att försöka leva i nuet.
Hon hade fått en diagnos som förändrade hennes framtid, men hon försökte fortfarande fylla dagarna med sådant som var möjligt.
Familjen fanns nära.
Rutinerna hjälpte.
Och hennes öppenhet hade gett henne något tillbaka.
Hon behövde inte längre gömma sjukdomen.
Hon behövde inte längre vara lika rädd för vad andra skulle tänka.
Det var hennes liv.
Och hon ville leva det så länge hon kunde.
Kanske är det just det som gör Ninas berättelse så stark.
Hon berättar inte bara om vad Alzheimers tar ifrån en människa.
Hon visar också vad som fortfarande finns kvar.
Kärleken till familjen.
Viljan att fortsätta.
Humorn.
Närheten.
Och framför allt förmågan att fortfarande känna glädje över det som finns i dag.
Men hennes ord påminner också om varför minnet betyder så mycket.
För i slutändan handlar minnen inte bara om namn, datum eller vardagliga rutiner.
De handlar om människor.
Om ett liv tillsammans.
Om barn som växer upp.
Om barnbarn.
Om alla de små ögonblicken som tillsammans blir en människas historia.
Och det var just där Nina Gunke blev som mest personlig.
Hon kunde acceptera att hon behövde hjälp.
Hon kunde acceptera att saker tog längre tid.
Hon kunde till och med acceptera att vissa saker blev fel.
Men tanken på att en dag inte längre känna igen sina egna barn och barnbarn var något helt annat.
Det var hennes största rädsla.
Och kanske var det därför hon fortsatte att tala.
Så länge hon kunde berätta sin egen historia ville hon göra det.
Inte bara för sin egen skull.
Utan också för alla andra som lever med samma sjukdom – och för deras familjer.
För Nina Gunke handlar livet därför inte längre om att låtsas att ingenting har förändrats.
Det handlar om att se förändringen och ändå försöka leva vidare.
En dag i taget.
Med de människor som betyder mest.