Det började med något som många kvinnor gör utan att tänka särskilt mycket på det. En rutinmässig mammografi. En undersökning som skulle vara en del av det vanliga livet, men som för Nanne Grönvall plötsligt förändrade allt.
Beskedet kom ännu en gång.
Artisten hade drabbats av bröstcancer.
För Nanne var situationen särskilt svår eftersom det inte var första gången hon behövde möta sjukdomen. Den här gången visade undersökningarna att tumören satt i ett bröst och att hela bröstet behövde opereras bort. Det som kanske förvånar mest är vad Nanne själv tänkte när läkarna berättade vad som väntade.
Hon tvekade inte.
Om det behövdes kunde de ta bort båda.
Det var så hon kände just då.
Men operationen blev bara början på en annan typ av resa. När sjukdomen behandlats återstod en fråga som inte hade något enkelt medicinskt svar.
Hur ville hon själv att hennes kropp skulle se ut framöver?
Det finns flera möjligheter efter en bröstoperation. Vissa väljer rekonstruktion med plastikkirurgi. Andra använder en bröstprotes. En del väljer att inte ersätta det bortopererade bröstet alls.
För Nanne fanns inget självklart svar.
När hon fick möjlighet att rekonstruera ett nytt bröst i samband med operationen valde hon att tacka nej. Inte för att hon hade bestämt sig för att aldrig göra det, utan för att hon behövde tid.
Hon ville låta kroppen läka.
Och framför allt ville hon själv hinna landa i allt som hade hänt.
Det är en detalj som lätt försvinner när man talar om canceroperationer. Själva operationen kan vara medicinskt nödvändig, men efteråt kommer en helt annan sorts beslut. Det handlar om kroppen, identiteten och om vad som känns rätt för den person som faktiskt ska leva med resultatet varje dag.
Nanne hade alltså inte bråttom att bestämma sig.
I stället började hon undersöka ett alternativ som kunde ge henne tid att tänka.
En bröstprotes.
På förhand kanske ordet låter kliniskt och opersonligt. Men för Nanne blev upplevelsen något helt annat. Hon fick komma till en plats där det fanns bröstproteser i olika former och storlekar och där personalen hjälpte henne att hitta en variant som passade hennes kropp.
Det var inte bara fråga om att välja något från en hylla.
Protesen behövde provas ut.
Passformen spelade roll. Formen spelade roll. Och det handlade om att hitta något som fungerade i hennes vardag.
Nanne jämförde upplevelsen med något betydligt mer vardagligt: att prova ut nya skor.
Det är en ganska oväntad jämförelse efter en canceroperation. Men den säger mycket om hur hon försöker förhålla sig till situationen.
I stället för att låta allt handla om förlust försöker hon se på det som en praktisk del av livet som måste lösas på något sätt.
Det betyder inte att vägen dit varit enkel.
När cancer kommer tillbaka efter många år kan väntan på besked vara psykiskt påfrestande. Nanne har tidigare berättat om den långa perioden med undersökningar, läkarmöten, operation och ovisshet. Det är inte bara ett enda besked som förändrar tillvaron. Det kan vara månader av frågor och väntan innan man ens vet vad nästa steg blir.
Och sedan, när operationen väl är genomförd, fortsätter frågorna.
Vad händer med kroppen?
Vad händer med självbilden?
Och hur mycket ska man egentligen låta det som har hänt förändra bilden av vem man är?
För Nanne verkar en sak vara viktig: hon vill inte låta ett bortopererat bröst definiera hennes kvinnlighet.
Det finns en stark kulturell koppling mellan bröst och kvinnlighet. Men Nanne sätter ord på en annan syn. Hon menar att kvinnor fortfarande är lika starka och attraktiva även efter en sådan operation.
Det är också därför hennes berättelse inte bara handlar om en personlig erfarenhet. Den handlar om ett val som tusentals kvinnor kan behöva ta ställning till efter bröstcancer.
Enligt SVT drabbas över 9 000 kvinnor i Sverige av bröstcancer varje år. Omkring 2 000 kvinnor om året behöver operera bort ett eller båda brösten. Efteråt kan valet stå mellan rekonstruktion, protes eller att låta kroppen vara som den är.
Men trots att alternativen finns är det inte ett beslut som behöver fattas på samma sätt av alla.
Nanne har valt att vänta.
Det kanske är den viktigaste delen av hennes berättelse. Hon har inte sagt att hon aldrig kommer att rekonstruera bröstet. Hon har bara valt att inte bestämma allt på en gång.
Först läkning.
Sedan eftertanke.
Och därefter ett beslut som är hennes eget.
Det finns något nästan vardagligt i det sätt som Nanne beskriver processen. Mitt i en situation som förändrat hennes kropp försöker hon hitta praktiska lösningar. En protes kan användas under tiden. En framtida rekonstruktion är fortfarande möjlig. Och det finns också möjligheten att fortsätta utan rekonstruktion.
Inget av alternativen behöver vara rätt för alla.
Det viktiga är vad som känns rätt för henne.
Och kanske är det just där berättelsen får sin mest oväntade vändning.
När man först hör om en kvinna som har fått bröstcancer igen och fått hela bröstet bortopererat är det lätt att tro att nästa steg redan är bestämt. Men för Nanne blev det tvärtom.
Hon valde att inte skynda.
Hon tackade nej till rekonstruktion direkt efter operationen, lät kroppen läka och började i stället prova en protes. Och det som kunde ha känts som ännu en påminnelse om sjukdomen blev något mer praktiskt än hon kanske hade kunnat föreställa sig.
Det var därför hon kunde likna utprovningen vid att prova nya skor.
Men den verkliga poängen kommer allra sist.
Nanne har fortfarande inte bestämt om hon vill rekonstruera ett nytt bröst.
Och hon behöver inte ha gjort det.
Efter allt hon har gått igenom vill hon först få tid att landa, samla information och känna efter. Under tiden har hon hittat en lösning som fungerar här och nu.
En bröstprotes.
Inte som ett slutgiltigt beslut.
Utan som ett alternativ medan hon bestämmer vad som ska hända med hennes kropp framöver.
Och kanske är det just detta Nanne vill visa: efter en canceroperation behöver livet inte omedelbart bli ett enda stort beslut.
Ibland får man prova sig fram.
Precis som med ett par nya skor.