Det finns ögonblick i livet som börjar helt utan förvarning. En vanlig dag kan plötsligt förändras på några sekunder, och det som nyss kändes självklart kan bli något man måste kämpa för. För Siw Malmkvist blev ett sådant ögonblick en juldag.
Hon hade levt ett helt liv med orden. Hon hade sjungit, pratat, skämtat och stått på scen under många årtionden. Rösten hade varit en av de viktigaste delarna av hennes liv och karriär.
Men den här gången var det som om språket plötsligt stängdes av.
I dag, vid 89 års ålder, berättar Siw Malmkvist om hur hon försöker ta hand om både kroppen och hjärnan, om åldrandet, om sorgen efter sin livskamrat och om det som hände när hon ännu en gång drabbades av stroke. Hennes berättelse rymmer både oro, humor och en stor tacksamhet över att medicinen och forskningen har utvecklats.
Det märks snabbt att Siw fortfarande är Siw. Hon tränar varje dag. Hon gör benböj, tåhävningar och olika övningar hemma. Hon har korsord till frukost och målar akvareller. Hon försöker hålla både kroppen och hjärnan aktiva.
Och hon skrattar fortfarande åt sig själv.
Det är kanske just det som gör hennes berättelse så speciell.
Hon har själv hört varningssignalerna från kroppen flera gånger. Den första stroken kom redan 2005, när hon befann sig i Tyskland för att uppträda tillsammans med Wenke Myrhe och Gitte Henning.
Då började det på ett sätt som kanske inte omedelbart kändes dramatiskt.
Mikrofonen blev plötsligt ovanligt tung att hålla.
Efter föreställningen märkte hon något annat. Det var svårt att knäppa knapparna i koftan. Fingrarna gjorde inte riktigt som hon ville.
Siw försökte kämpa på, men kollegan Wenke reagerade och tyckte att hon borde åka till sjukhus.
Där konstaterades det att Siw hade fått en blodpropp. Hon fick blodförtunnande behandling och klarade sig igenom händelsen. Men vänsterhanden fortsatte att vara långsammare än tidigare. Rehabilitering blev en del av vardagen.
Det var också då hon tog ett beslut som förändrade en annan del av hennes liv.
Hon slutade röka.
Det skedde redan på vägen från sjukhuset. Hon tog sitt sista bloss i en taxi och bestämde sig för att inte börja igen. De första dagarna var jobbiga, men sedan gick det lättare. Hon började till och med tänka på hur många cigaretter hon faktiskt inte längre rökte.
Åren gick.
Och mycket hann hända.
Sedan kom den andra stroken.
Den här gången var det juldagen 2023.
Siw hade åkt tillsammans med dottern Tove för att fira jul hos sonen Henrik. Allt var normalt. Men när hon skulle ge Henrik ett paket kaffe hände något som hon själv hade svårt att förstå.
Hon skulle säga något enkelt.
Men orden kom inte.
Munnen rörde sig, men det kom inget som hon kunde säga.
Henrik tittade på henne.
Siw tittade tillbaka och förstod inte varför han såg så konstigt på henne. Men dottern Tove förstod att något var fel och ringde omedelbart efter ambulans.
Sjukhuset låg bara några minuter bort.
Där konstaterade läkarna att det återigen handlade om en blodpropp, och den här gången behövde den opereras bort. Siw genomgick en trombektomi, där läkaren förde in en kateter genom ett blodkärl i ljumsken och navigerade hela vägen upp till hjärnan för att avlägsna proppen.
Det är ett ingrepp som i dag kan göra en enorm skillnad för personer som drabbas av vissa typer av stroke.
Men medan läkarna arbetade tänkte Siw på något annat.
Hon ville se vad som hände.
Hon ville förstå hur läkaren kunde hitta vägen inne i kroppen och hjärnan.
Det säger ganska mycket om hennes personlighet. Även i en skrämmande situation fanns nyfikenheten kvar.
Efter operationen låg hon kvar på sjukhuset några dagar.
Sedan började något som kanske var ännu mer betydelsefullt.
Orden kom tillbaka.
Men de kom inte tillbaka på en gång.
Språket kom och gick. Ena stunden fungerade det, nästa stund försvann det igen. För Siw, som hade haft rösten och orden som sitt yrke under hela sitt liv, var det naturligtvis skrämmande.
Hon hade tidigare träffat människor med afasi och visste att orden ibland kan finnas kvar i huvudet utan att kunna komma ut.
Tanken skrämde henne.
Vad skulle hända om språket inte kom tillbaka?
Det var en särskilt stark rädsla för en person som själv beskriver sig som någon som alltid har pratat mycket. Hon skämtar om att hon varit en riktig pratkvarn hela sitt liv.
Efter några dagar kom språket tillbaka och stannade.
Men rädslan för en ny stroke finns fortfarande kvar. Ibland kan den dyka upp när hon kör eller åker vägen till sonen Henrik.
Samtidigt har Siw fortsatt framåt.
Vid 89 års ålder lever hon fortfarande ett aktivt liv. Hon äter hemlagad mat, tränar varje dag, dricker inte alkohol och löser korsord för att hålla hjärnan sysselsatt. Hon målar också akvareller.
Det senaste året har varit intensivt. Det har gjorts en dokumentär om henne, hon har flyttat från en större lägenhet till en mindre och hon har gett ut boken ”Från mitt köksbord”, fylld med hennes akvareller.
Hon uppträder fortfarande ibland, bland annat på äldreboenden. Där har hon hittat en publik som känner igen hennes låtar.
Men även där har någonting förändrats.
Hon säger själv att hon numera pratar mer än hon sjunger. Ibland blir det bara en eller två sånger eftersom hon har så mycket att berätta.
Och kanske är det just berättandet som blivit en ännu viktigare del av hennes liv.
Samtidigt har åldrandet fått en annan betydelse.
Siw talar öppet om att hon tycker att det är jobbigt att bli gammal. Kroppen förändras och saker blir svårare. Hon har också tänkt på döden och på hur hon själv skulle vilja att den dagen såg ut.
Sorgen efter hennes livskamrat Fredrik Ohlsson finns fortfarande kvar. Han dog för tre år sedan, och även om sorgen har blivit något lättare finns vanan kvar.
Ibland händer något och hennes första tanke är fortfarande att hon ska berätta det för Fredrik.
Sedan kommer verkligheten tillbaka.
Han finns inte längre där.
Men Siw beskriver sig inte som ensam. Hon har barn, barnbarn och barnbarnsbarn omkring sig.
Och det finns ännu en anledning till att hjärnforskningen betyder så mycket för henne.
Det handlar inte bara om hennes eget liv.
När sonen Henrik var 19 år fick han en hjärntumör. Familjen fick vänta på besked om tumören var godartad eller elakartad. Siw beskriver den tiden som oerhört nervös.
Till slut visade det sig att tumören var godartad, och efter operation och behandling har Henrik mått bra.
Det är därför hennes tacksamhet till forskningen är personlig på flera nivåer.
Först var det hennes egen stroke.
Sedan sonens sjukdom.
Och till sist kommer det som kanske är den viktigaste delen av hennes berättelse.
Siw Malmkvist säger att forskningen räddade hennes tal – och att den också räddade hennes son.
Det är därför hon vill se ännu mer forskning. Hon vet att mycket har blivit möjligt, men också att mycket fortfarande är olöst: varför stroke uppstår, hur den bäst kan förebyggas och hur hjärnan kan hitta tillbaka efter en skada.
När hon sitter hemma vid köksbordet och löser korsord, målar akvareller och gör sin dagliga gymnastik blir det därför mer än bara rutiner.
Det är hennes sätt att fortsätta.
Efter ett långt liv på scenen, efter två stroke och efter ögonblicket då orden försvann har hon fortfarande något hon vill säga.
Och kanske är det just det som är det starkaste i hennes berättelse.
Hon har fått en chans till.
Och hon använder den.