Jan Malmsjö har under större delen av sitt liv varit en person som förknippats med scenen. Han har sjungit, spelat teater, gjort musikal, film och tv och stått inför publik i roller som blivit en del av svensk kulturhistoria.
Men när han intervjuades av Senioren hade han redan hunnit fylla 85 år. Ett långt liv låg bakom honom, och framför honom väntade en roll som på många sätt kändes nästan symbolisk.
På Dramaten skulle han spela Samuel Becketts ”Krapps sista band”, ett drama om en äldre man som lyssnar på gamla inspelningar och blickar tillbaka på sitt liv.
För Jan Malmsjö blev rollen mer än bara ännu ett teateruppdrag.
Den väckte tankar om ålder, minnen, ensamhet och allt det som försvinner med tiden.
Han hade egentligen redan bestämt sig för att dra sig tillbaka från scenen. Han njöt av att gå på teater utan att själv behöva längta upp på scenen. Men när Dramatenchefen Eirik Stubø kom med förslaget ändrade sig något.
Han beskrev erbjudandet som en slags välsignelse.
Samtidigt kallade han föreställningen för sin ”svanesång”.
Det lät som ett farväl.
Men den som kände Jan Malmsjö visste att det var alldeles för tidigt att vara säker på det.
Under hela sin karriär hade han nämligen gjort något som få artister lyckas med. Han hade vägrat att fastna i en enda roll.
Han kunde vara dramatisk ena stunden och komisk nästa. Han kunde sjunga, dansa och spela teater. Han gjorde musikaler och allvarliga dramer, arbetade med tv och film och blev även starkt förknippad med underhållning.
Kollegorna beskrev honom som en ovanligt mångsidig och generös artist.
Skådespelaren Irene Lindh lyfte fram hans förmåga som karaktärsskådespelare, medan Claes Malmberg beskrev hans nyfikenhet och hans vilja att prova olika saker.
Det var just variationen som verkade ha hållit Jan Malmsjö kvar så länge.
Och när han blickade tillbaka fanns det en period som på många sätt sammanfattade hans liv.
Året var 1971.
Jan Malmsjö var 39 år.
Han hade en stor roll i operetten ”Csardasfurstinnan”, regisserade samtidigt en pjäs på Scala-teatern och blev för tredje gången utsedd av Expressens läsare till årets manlige tv-underhållare.
Men det var inte bara karriären som förändrades det året.
I september föddes hans och Marie Göranzons son Jonas.
De två hade träffats några år tidigare och blivit förälskade. Deras relation skulle senare bli en av de mest långvariga kärlekshistorierna i svenskt teaterliv.
Tillsammans kom de också att stå på scen.
En av rollerna som Jan Malmsjö själv mindes med särskild stolthet var Hamlet på Dramaten 1974 – där Marie Göranzon spelade Ofelia.
Det var ett märkligt sammanträffande: två människor som levde tillsammans privat gestaltade samtidigt ett av världens mest berömda kärlekspar på scenen.
Och flera år senare skulle de göra något helt annat tillsammans.
I Strindbergs ”Dödsdansen” spelade de ett äkta par vars relation hade gått sönder.
På scenen var förhållandet fyllt av bitterhet och konflikter.
Privat var situationen naturligtvis en annan.
Jan Malmsjö skämtade om att de kunde klara av även sådana scener tillsammans och sedan gå hem, hälla upp ett glas rödvin och må bra.
Det fanns alltså en trygghet bakom det dramatiska spelet.
Men Jan Malmsjös liv hade också innehållit människor som spelat en avgörande roll för hans utveckling.
En av dem var Erland Josephson.
De träffades redan på 1950-talet. Josephson blev så småningom något av en extrafar för den unge Malmsjö. Han pratade med honom, tog hand om honom och kunde också säga ifrån när det behövdes.
Det var dessutom Josephson som övertalade Ingmar Bergman att ge Jan Malmsjö rollen som biskopen i ”Fanny och Alexander”.
Det var en roll som skulle bli en av de mest kända i hans karriär.
Bergman hade från början tänkt sig Max von Sydow för rollen, men efter problem i förhandlingarna med von Sydows agent gick rollen i stället till Malmsjö.
Och så skapades ännu ett kapitel i hans långa karriär.
Men när Jan Malmsjö tittade tillbaka på sitt liv var det inte bara de stora rollerna han mindes.
Han mindes också människor.
Och en av de starkaste minnena handlade om Lars Hanson, en av hans stora förebilder.
Hanson hade spelat Krapp på Dramaten 1964. När Jan Malmsjö många år senare själv fick frågan om att göra samma roll visste han exakt vilken tradition han steg in i.
Han hade dessutom själv spelat mot Hanson under början av sin karriär.
Som ung skådespelare hade Malmsjö upplevt hur den äldre stjärnan kunde svära åt honom under föreställningarna – något som först gjorde den unge Jan osäker.
Efteråt vågade han fråga om han hade gjort något fel.
Svaret blev att svordomarna helt enkelt var Lars Hansons sätt att arbeta.
Det är sådana ögonblick som gör Jan Malmsjös berättelse så personlig.
För bakom de stora namnen, priserna och föreställningarna fanns en ung skådespelare som försökte förstå sin plats i en värld där hans förebilder redan var legender.
Och kanske var det därför ”Krapps sista band” passade honom så väl.
Pjäsen handlar om en äldre man som lyssnar på sitt förflutna. Men Jan Malmsjö ville inte själv fastna där.
Han sa något som nästan kunde fungera som en sammanfattning av hans syn på åldrandet:
Man kan inte leva enbart på minnen.
Han hade själv haft ett rikt liv, sade han.
Men det fanns också minnen som gjorde ont.
När samtalet kom in på hans barndom förändrades tonen. Han berättade om sin far, som han inte hade haft kontakt med på 20 år.
När fadern dog ville Jan Malmsjö först inte gå på begravningen.
Det var Marie Göranzon som övertygade honom.
Hon sade att han skulle gå för att kunna sätta punkt.
Det gjorde han.
Och långt senare kunde han berätta om händelsen utan att dölja hur komplicerad relationen hade varit.
Samtidigt fanns det saker i hans eget liv som han var oerhört stolt över.
Det kanske mest oväntade svaret handlade inte om teatern alls.
När han fick frågan vad han var mest stolt över nämnde han sina maratonlopp i New York.
Ett sprang han när han var 50.
Det andra när han var 70.
För en person som beskrev sig själv som kortdistansare var det en prestation han verkligen var stolt över.
Löpningen hade varit viktig för honom. När han kände sig nedstämd kunde han gå ut och springa i ungefär 40 minuter.
Efteråt kändes allt lättare.
Men just där kom en av de mest personliga detaljerna i intervjun.
Han kunde inte längre springa.
Ett knä hade gett upp. Flera strokes hade påverkat balansen och han hade dessutom brutit nacken.
Det var inte scenen som hade blivit hans största begränsning.
Det var något så vardagligt som att inte längre kunna ge sig ut och springa.
Han kallade det en av sina stora sorger i livet.
Trots det talade han inte bittert om sin tillvaro.
När han sammanfattade sitt liv var orden enkla:
Han hade levt ett rikt liv.
Han hade fått göra nästan allt han velat.
Han hade haft teatern, musiken, filmen, publiken och en lång rad människor omkring sig.
Han hade haft Marie.
Han hade barn och barnbarn.
Han hade fått möta sina stora förebilder och själv blivit en förebild för yngre skådespelare.
Och kanske är det just därför berättelsen om Jan Malmsjö känns så stark.
För när en människa har levt så länge på scenen är det lätt att bara minnas applåderna.
Men bakom dem finns ett helt annat liv.
Ett liv med kärlek, konflikter, vänskap, sorg, familj och människor som kommit och gått.
Och när Jan Malmsjö till slut fick frågan om vad han drömde om var svaret långt från de stora scenerna.
Han drömde om skogens tystnad.
Det säger kanske mer än någon lång beskrivning av hans karriär.
Efter ett helt liv fyllt av musik, teater, publik och strålkastarljus fanns det fortfarande något han längtade efter.
Tystnad.
Men innan han verkligen drog sig tillbaka stod han åter på scenen.
Och kanske var det just det som passade honom bäst.
Inte att leva på gamla minnen – utan att skapa ännu ett.