För de flesta elitidrottare är ett mästerskap förknippat med gemenskap. Man bor tillsammans med landslaget, äter tillsammans, tränar tillsammans och delar både nervositet och förväntningar inför de stora tävlingarna.
Men när världsstjärnan Armand ”Mondo” Duplantis kom till friidrotts-VM i Tokyo valde han en annan väg.
Den svenska truppen bodde på det enorma Shinagawa Prince Hotel, där omkring 2 000 aktiva från hela världen samlades. Hotellet hade tusentals rum och fungerade som ett slags centrum för mästerskapet.
Men Mondo bodde inte där.
Han hade valt ett helt annat hotell.
Först kan det låta som ett märkligt beslut. En av Sveriges största medaljkandidater valde alltså bort det gemensamma boendet precis när landslaget skulle samlas inför ett av årets viktigaste mästerskap.
Varför?
Förklaringen handlade inte om någon konflikt med landslaget.
Inte heller om att han ville hålla sig undan från sina svenska lagkamrater.
Tvärtom.
Mondo var fortfarande en del av den svenska truppen och skulle delta i allt han behövde. Men hans situation var helt enkelt annorlunda än de flesta andra aktivas.
Och den stora skillnaden hade ett namn.
Desiré Inglander.
Mondo och hans flickvän hade rest tillsammans till Tokyo. Problemet var att hon inte fick bo på de aktivas hotell. Eftersom Mondo ville ha henne nära sig behövde paret därför hitta en annan lösning.
Det innebar att stavhoppsstjärnan valde att bo på ett eget hotell tillsammans med henne.
Beslutet kom samtidigt som han befann sig under enorm press inför tävlingen. Hela friidrottsvärlden förväntade sig att han skulle prestera på topp.
Mondo var redan en av de största stjärnorna inom friidrotten. Var han än befann sig väckte han uppmärksamhet.
Och just den delen spelade också in.
Det gigantiska mästerskapshotellet var fyllt med tusentals aktiva, tränare och ledare. För en vanlig idrottare kunde det vara en plats för gemenskap och uppladdning.
För Mondo kunde det bli något helt annat.
Hans manager Daniel Wessfeldt förklarade att det var svårt för honom att röra sig fritt på ett sådant hotell. Människor ville hela tiden ta bilder tillsammans med honom. Bara vägen från matsalen till rummet kunde innebära att han blev stoppad flera gånger.
För en idrottare som ska förbereda sig inför ett stavhoppskval och senare en VM-final är det inte särskilt lätt att få den mentala ro som krävs under sådana förhållanden.
Mondo behövde alltså inte bara tänka på att äta rätt, vila och träna.
Han behövde också skydda sitt fokus.
Det var därför det egna hotellet blev en praktisk lösning.
Samtidigt bodde inte bara Desiré tillsammans med honom.
Även hans föräldrar Greg och Helena Duplantis fanns på samma hotell. De är dessutom en mycket viktig del av hans idrottsliv, eftersom de också arbetar som hans tränare.
På så sätt blev det nästan som en liten privat bubbla mitt i ett av världens största friidrottsmästerskap.
Utanför väntade hundratals kameror, journalister och fans.
På det egna hotellet kunde Mondo få lite mer lugn.
Och det var precis det som det svenska laget ville hjälpa honom att få.
Förbundets generalsekreterare och överledare för VM-truppen, David Fridell, gav samma bild. Han betonade att det fanns ett stort värde i att hålla ihop landslaget, men att Mondo befann sig i en speciell situation.
Han skulle bli betydligt mer uppmärksammad än många av de andra svenska aktiva.
Därför behövde man hitta en lösning som fungerade för honom.
Det viktiga var att Mondo fortfarande var en del av laget.
Det var alltså inte fråga om att han hade lämnat den svenska truppen.
Han bodde bara någon annanstans.
Och beslutet accepterades av de andra svenska friidrottarna.
Det finns också något symboliskt i situationen.
Mondo hade vid det här laget blivit så stor att helt vanliga saker som andra idrottare kunde göra utan problem hade blivit svåra för honom.
Att gå till matsalen.
Att röra sig genom hotellets korridorer.
Att få en stund för sig själv.
Att kunna koncentrera sig utan att ständigt bli stoppad för bilder och hälsningar.
Det är priset för att vara en internationell superstjärna.
För fansen kan det vara fantastiskt att plötsligt få syn på sin idol i en hotellkorridor.
För idrottaren själv kan samma situation vara ett störningsmoment bara några dagar före en av karriärens viktigaste tävlingar.
Och Mondo behövde verkligen lugnet.
Förväntningarna inför Tokyo var enorma. Han var favorit i stavhoppet och hela friidrottsvärlden följde hans utveckling.
När kvalet skulle börja var det därför inte bara frågan om fysisk form.
Det handlade också om mental uppladdning.
En stavhoppare behöver kunna stänga ute mycket av det som händer runt omkring. Tekniken måste sitta. Ansatsen måste kännas rätt. Kroppen måste vara redo. Och huvudet måste vara på rätt plats.
För Mondo kunde ett lugnare hotell därför vara en viktig del av förberedelserna.
Samtidigt fanns en annan sida av beslutet.
Desiré Inglander hade en viktig plats i hans liv och paret skulle senare ta relationen ytterligare ett steg. De hade redan blivit ett välkänt par och syntes tillsammans i Tokyo, bland annat på röda mattan under en gala.
Att Mondo ville ha henne nära under mästerskapet var därför inte särskilt svårt att förstå.
Men det fanns också något mycket större bakom beslutet.
Han försökte skapa en miljö där han kunde vara både elitidrottare och människa.
För på tävlingsarenan var han den svenska superstjärnan.
Utanför arenan var han fortfarande Mondo.
En ung man som ville kunna umgås med personen han älskade, ha sina föräldrar nära och få några timmar av lugn mellan träning och tävling.
Det egna hotellet gav honom just den möjligheten.
Och kanske var det därför beslutet aldrig egentligen handlade om att välja bort Sverige.
Det handlade om att välja rätt förutsättningar.
Sverige hade sitt stora hotell.
Mondo hade sitt eget.
Landslaget hade sin gemenskap.
Mondo hade sin lilla krets runt sig.
Och när tävlingen började skulle han ändå representera Sverige precis som planerat.
Det var en ovanlig situation, men förbundet såg det som en del av att han hade blivit en idrottare på en helt annan nivå.
Det är lätt att tänka att en superstjärna alltid har det enklare än andra.
Men i Mondos fall innebar berömmelsen också att han måste göra saker annorlunda.
Han kunde inte röra sig obemärkt bland tusentals människor.
Han kunde inte förvänta sig att få vara ifred i matsalen.
Och inför ett stort mästerskap kunde den ständiga uppmärksamheten faktiskt bli ett problem.
Därför blev hotellet en viktig del av hans uppladdning.
Inte för att han ville vända ryggen åt det svenska laget.
Inte för att han ville skapa avstånd.
Utan för att han behövde något som de flesta andra idrottare kunde få betydligt enklare.
Lugn.
Och längst inne i beslutet fanns också något väldigt personligt.
Mondo Duplantis valde att bo på ett annat hotell eftersom hans flickvän Desiré Inglander inte fick bo med de aktiva. Därför valde han att ha henne nära – samtidigt som hans föräldrar och tränare Greg och Helena fanns där. Det som såg ut som att han valde bort landslaget handlade i själva verket om kärlek, lugn och möjligheten att kunna förbereda sig utan den enorma uppmärksamhet som följer med att vara Mondo.