Efter omkring 60 år på scenen har Marie Göranzon nått en punkt där något håller på att förändras.
Den svenska skådespelaren har under större delen av sitt liv tillhört den svenska teatereliten. Hon har spelat på Dramaten, gjort film och tv och blivit en av de skådespelare vars namn många förknippar med svensk scenkonst.
Men nu handlar det inte längre bara om nästa roll.
Det handlar också om vad som kommer efter.
I en intervju med Dagens Nyheter berättar Marie Göranzon om livet på scenen, åldrandet, relationerna med män inom teatern och varför hon nu vill börja dra ner på tempot.
Det låter kanske som början på ett avsked.
Men Marie Göranzon har aldrig varit särskilt intresserad av att göra saker på det förväntade sättet.
Hon har en lång karriär bakom sig och ett rykte om sig att säga vad hon tycker. Under årtionden har hon arbetat i en miljö där hierarkier, starka personligheter och hårda krav varit en självklar del av vardagen.
Och när hon nu blickar tillbaka är det tydligt att hon inte bara minns applåderna.
Hon minns också människorna.
Och männen.
För Marie Göranzon har teatern varit både en arbetsplats och ett helt liv. Under åren har hon mött många kollegor, regissörer och ledare. Vissa har betytt mycket för henne. Andra har lämnat helt andra minnen.
När hon pratar om sin tid som ung skådespelare blir det tydligt hur annorlunda branschen kunde vara.
Det fanns regler som inte alltid stod skrivna någonstans.
Det fanns män med stor makt.
Och det fanns situationer som unga skådespelare fick försöka hantera själva.
I dag kan sådant beskrivas med ett helt annat språk.
Men när Marie Göranzon började sin karriär såg teaterbranschen annorlunda ut.
Hon kom in i en värld där man förväntades vara professionell, anpassningsbar och kunna tåla mycket.
Att säga ifrån kunde få konsekvenser.
Att vara ung kvinna i den miljön kunde innebära ytterligare utmaningar.
Det är också mot den bakgrunden som hennes kommentarer om #MeToo får sin betydelse.
När rörelsen växte fram 2017 började många kvinnor inom kulturvärlden berätta om erfarenheter av sexuella trakasserier och maktmissbruk.
För många blev det en tid då sådant som tidigare varit tyst plötsligt hamnade i offentligheten.
Men Marie Göranzon gör en särskild reflektion.
Hon menar att de värsta männen från hennes egen ungdom redan hade försvunnit eller gått bort när #MeToo-rörelsen tog fart.
Det är ett uttalande som säger mycket om hur långt tillbaka hennes erfarenheter sträcker sig.
Hon beskriver en generation av män som hon upplevde hade en helt annan maktposition än i dag.
Och det finns en detalj från hennes tid på elevskolan som hon särskilt minns.
Hon berättar om hur man som kvinna ibland försökte undvika vissa män och situationer. Till och med något så vardagligt som att åka hiss i träningskläder kunde kännas problematiskt.
Det är svårt att förstå den vardagen utan att tänka på hur arbetsklimatet inom teatern har förändrats.
Men för Marie Göranzon handlar intervjun inte bara om det förflutna.
Tvärtom.
Hon befinner sig fortfarande mitt i sitt yrkesliv.
Även efter alla dessa år.
Och det är kanske det mest fascinerande.
Många skådespelare lämnar scenen när de blir äldre. Marie Göranzon har gjort tvärtom. Hon har fortsatt arbeta och har gång på gång visat att ålder inte behöver betyda att man försvinner från scenen.
Samtidigt har kroppen naturligtvis förändrats.
Efter ett långt liv som skådespelare är det inte bara erfarenheten som blir större. Kroppen säger också ifrån på olika sätt.
Det finns roller man kanske inte längre kan göra på samma sätt.
Det finns ett annat tempo.
Och kanske framför allt finns en annan syn på tiden.
När Marie Göranzon talar om att varva ner låter det därför inte som att hon vill radera sitt förflutna.
Snarare verkar hon vilja bestämma själv hur resten av livet ska se ut.
Det är en viktig skillnad.
Efter sex decennier på scenen behöver hon inte längre bevisa någonting.
Hon har redan spelat otaliga roller.
Hon har arbetat med några av Sveriges mest betydelsefulla regissörer.
Hon har varit en central del av Dramaten under många år.
Och privat har hon också haft en lång relation med skådespelaren Jan Malmsjö.
De två har levt tillsammans under många år och blivit ett av de mest välkända paren inom svensk teater.
Det gör också hennes berättelse om livet på scenen speciell.
Teatern har inte bara varit hennes arbetsplats.
Den har varit en del av hennes identitet.
Men kanske är det just därför som frågan om att trappa ner blir så komplicerad.
Vad händer när en människa som har levt större delen av sitt liv genom sitt arbete börjar lämna det bakom sig?
Vad finns kvar när applåderna tystnar?
Marie Göranzon verkar inte vara rädd för den frågan.
Hon talar om sitt liv med både självkritik och humor.
Och hon är inte särskilt intresserad av att försköna saker.
Det gäller också synen på äldre män, yngre generationer och den förändrade teatervärlden.
Hon har upplevt flera epoker.
Hon minns en tid när männen på teatern kunde ha en nästan obegränsad auktoritet.
Hon har sett hur arbetsklimatet förändrats.
Och hon har varit med om en period där kvinnor började tala betydligt öppnare om sådant som tidigare hade tystats ner.
Men det mest intressanta är kanske att hon inte beskriver sig själv som ett offer för sitt långa yrkesliv.
Hon verkar snarare se det som en blandning av möjligheter, konflikter, kärlek, hårt arbete och erfarenheter som format henne.
Efter 60 år på scenen finns det därför ingen enkel slutsats.
Det finns inget perfekt slut på historien.
I stället finns en kvinna som fortfarande är nyfiken, fortfarande har åsikter och fortfarande vill arbeta – men som också börjar inse att livet inte kan bestå av scenen för alltid.
Och det är här hennes berättelse tar en mer personlig vändning.
När hon blickar tillbaka är det inte bara de stora rollerna hon tänker på.
Det är också alla de människor hon har mött på vägen.
Vissa har stannat.
Andra har försvunnit.
Några har blivit en del av hennes viktigaste minnen.
Och några representerar en tid hon aldrig vill tillbaka till.
Det är först när hon talar om just den äldre generationens män som hennes ord blir riktigt skarpa.
Hon säger att de värsta ”svinen” i princip redan var döda när #MeToo kom.
Det är ett uttalande som kan låta hårt.
Men i hennes berättelse handlar det framför allt om avståndet mellan två epoker.
En tid då unga kvinnor kunde känna att de behövde anpassa sig efter mäktiga män.
Och en senare tid där dessa erfarenheter började diskuteras öppet.
Marie Göranzon har levt genom båda.
Nu går hon själv in i nästa fas.
Efter ungefär 60 år på scenen börjar hon varva ner.
Men det betyder inte att historien är över.
För Marie Göranzon har aldrig bara varit en skådespelare.
Hon är också ett levande vittne till hur svensk teater har förändrats under flera generationer.
Och kanske är det just därför hennes berättelse känns så personlig.
Hon har sett scenens ljus från båda sidor.
Hon har upplevt framgångarna.
Hon har mött de svåra stunderna.
Hon har älskat.
Hon har arbetat.
Hon har blivit äldre.
Och nu börjar hon långsamt vända blicken bort från nästa föreställning och mot livet utanför scenen.
Efter sex decennier är det kanske den största förändringen av alla.
Inte att Marie Göranzon har slutat vara skådespelare.
Utan att hon för första gången på mycket länge kan börja välja själv hur mycket av sitt liv som ska tillhöra teatern.