Det finns sorger som inte går att beskriva med några få ord. De kommer tillbaka när man vaknar på morgonen, följer med under dagens alla sysslor och gör sig påminda när huset blir tyst på kvällen. För den svenska sångerskan Nanne Grönvall blev förlusten av hennes pappa Leif en sådan sorg. Mitt i ett liv fyllt av musik, arbete och möten med publiken tvingades hon stanna upp och försöka förstå att en av de viktigaste personerna i hennes liv inte längre fanns kvar.
För omvärlden är Nanne framför allt den energiska artisten med den starka rösten, det smittande leendet och den välkända närvaron på scenen. Hon har under många år varit en självklar del av svensk underhållning. Men bakom scenljuset finns också en dotter, en syster och en familjemänniska som måste hantera samma känslor som alla andra när någon man älskar går bort.
När hon till slut orkade berätta offentligt om sin förlust blev det tydligt hur tung den senaste tiden hade varit. Det var inte bara saknaden efter en älskad pappa som gjorde ont. Det fanns också minnen, frågor och en familjehistoria som gav sorgen ytterligare en dimension.
Nanne Grönvall har under sin karriär varit känd för sin kraftfulla personlighet och sin förmåga att möta publiken med värme. Hon slog igenom som artist under 1980-talet och blev senare en återkommande profil i Melodifestivalen. Med låtar som ”Håll om mig” och ”Avundsjuk” har hon skapat musik som många svenskar fortfarande förknippar med särskilda perioder i livet.
På scenen har hon ofta utstrålat energi och beslutsamhet. Men att vara stark inför publiken betyder inte att man alltid känner sig stark privat. Ibland är det först när musiken tystnar och arbetsdagen är över som känslorna får komma fram.
Familjen har alltid haft en viktig plats i Nannes liv. Hennes föräldrar gick skilda vägar när hon var ungefär ett och ett halvt år gammal. Hon växte upp med sin mamma och mormor, men hennes pappa fortsatte att vara en betydelsefull del av hennes tillvaro.
För Nanne och hennes bröder var Leif Johansson en pappa som uppmuntrade dem och visade kärlek i vardagen. Han var engagerad i deras liv och gav dem stöd i det de ville göra. Det var en trygghet som hon senare skulle återvända till i sina minnen av honom.
Men familjen hade också gått igenom en tidigare stor förlust. Nannes mamma hade gått bort fyra år före pappan. Den sorgen hade redan lämnat djupa spår hos sångerskan, som tillägnade sin mamma låten ”Jag saknar dig” från 2014.
Att förlora en förälder förändrar ofta något i ens sätt att se på livet. När den andra föräldern sedan också går bort kan känslan bli ännu mer omvälvande. Plötsligt finns det ingen av dem kvar som kan berätta om barndomen, minnas familjens gamla historier eller ge det där välbekanta stödet som man kanske inte ens tänker på förrän det försvinner.
För Nanne blev det en verklighet hon nu behövde lära sig att leva med.
Hennes pappa Leif Johansson var 71 år när han gick bort. Det hade gått ungefär en månad efter dödsfallet när Nanne orkade berätta offentligt om det som hade hänt. Hon valde att hylla honom i ett inlägg på Instagram och uttryckte sin tacksamhet för allt han hade gett henne och hennes bröder genom livet.
Det var inga stora ord om berömmelse eller framgång. I stället handlade hennes budskap om kärlek, familj och den enorma saknad som hade blivit kvar.
Hon berättade också att hon och hennes bröder hade vakat vid pappans sida på sjukhuset under hans sista dagar. De fanns där dygnet runt och lämnade honom inte ensam. När han till slut somnade in var alla syskonen vid hans sida.
Det är ett ögonblick som många familjer känner igen, även om varje avsked är unikt. Att få vara nära en älskad människa under de sista dagarna kan innebära både smärta och en viss tröst. Man vet att man har gjort allt man kunnat för att finnas där, men när personen är borta börjar en annan sorts tomhet.
För Nanne var det svårt att ens prata om sorgen i telefon. Hon behövde tid för att samla sig och hitta orden. När hon senare berättade om situationen beskrev hon hur saknaden kunde kännas överväldigande och hur tårarna ibland verkade aldrig vilja ta slut.
Samtidigt fanns det något i hennes berättelse som visade hur starkt hennes pappa hade påverkat henne och hennes bröder. Leif hade själv vuxit upp utan att få veta vem hans biologiska pappa var. Den frågan förblev obesvarad under hans liv, och han fick aldrig lära känna sin egen far.
Det innebar också att Nanne och hennes bröder aldrig fick veta vem deras farfar var. För familjen var detta en sorg som hade funnits där länge, och för Leif hade den varit särskilt tung.
Att inte känna till en del av sin egen familjehistoria kan lämna frågor som aldrig får något svar. Det kan handla om identitet, rötter och en längtan efter att förstå varifrån man kommer. För Leif var det en saknad han bar med sig, även när han själv blev pappa och försökte ge sina barn den kärlek och trygghet som han hade saknat i den delen av sitt eget liv.
På så sätt blev han en viktig förebild för sina barn. Han kunde inte förändra sin egen historia, men han kunde påverka deras. Han gav dem uppmuntran, engagemang och en känsla av att de alltid hade någon som trodde på dem.
Det är en del av hans arv som Nanne särskilt har lyft fram. Hon minns honom inte bara som sin pappa, utan också som en människa som gav sina barn kärlek utan att låta sina egna svåra erfarenheter stå i vägen.
Efter förlusten försökte Nanne ta en dag i taget. Hon ställde in vissa arbetsuppdrag under den första tiden, bland annat sådana där det gick att hitta en ersättare. Hon behövde utrymme att sörja och samla kraft innan hon återvände till vardagens krav.
Men arbetet blev också ett sätt att hantera sorgen. Musiken hade alltid varit en viktig del av hennes liv, och nu kunde den hjälpa henne att för en stund rikta tankarna någon annanstans. När hon arbetade fick hon möjlighet att fokusera på något konkret och känna en viss glädje, även om saknaden fortfarande fanns kvar.
Hon försökte inte låtsas att allt var bra. I stället lät hon sorgen finnas där, ibland ensam och ibland tillsammans med familjen. Vissa dagar kunde hon känna sig starkare. Andra dagar kunde samma saknad göra henne liten och sårbar igen.
Det var också därför kontakten med de närmaste blev så viktig. Nanne berättade att familjen höll kontakt dagligen för att stämma av hur alla mådde. Sorgen var inte något som en enda person behövde bära helt ensam. Syskonen hade förlorat samma människa och kunde därför förstå varandras känslor på ett särskilt sätt.
Det som till slut blev tydligast i hennes berättelse var inte bara hur svårt det var att förlora sin pappa, utan hur mycket kärlek som fanns kvar efter honom. De sista dagarna på sjukhuset, minnena från barndomen och allt han hade lärt sina barn blev en del av det som familjen nu måste bära vidare.
Nanne Grönvalls ord påminde om att sorg inte följer någon bestämd tidsplan. Man kan återvända till jobbet, sjunga inför publik och fortsätta med vardagen, samtidigt som saknaden fortfarande gör ont. Att skratta igen betyder inte att man har glömt. Att arbeta betyder inte att man har slutat sörja.
Och kanske är det just där hennes berättelse blir så mänsklig. Bakom en välkänd artist finns en dotter som har förlorat båda sina föräldrar och som nu försöker hitta ett sätt att leva med tomrummet.
Det finns inga enkla svar på hur man går vidare efter en sådan förlust. Men Nannes historia visar att man kan ta sig fram steg för steg, med stöd från familjen och genom att låta både sorgen och de ljusa minnena få plats.
Hennes pappa kunde aldrig ge henne svar på alla frågor om familjens förflutna. Men han gav henne något annat som hon tydligt minns: kärlek, uppmuntran och engagemang. Och även om han inte längre finns vid hennes sida är det just dessa gåvor som fortsätter att leva kvar i henne och hennes bröder.
Det är kanske det mest betydelsefulla hon kan bära med sig nu – vetskapen om att deras pappa hann ge dem något som inte försvinner med döden.