Det började som en helt vanlig dag. Inget tydligt предупреждение om att livet snart skulle förändras för alltid, inget, som kunde förbereda en familj på att deras vardag skulle slås sönder på bara några veckor. Birgitta Glenmark gick till gymmet, precis som hon brukade. Hon var aktiv, självständig och van vid att ha många saker på gång. Men när hon kom hem möttes hennes make Anders Glenmark av en syn som han inte kunde ignorera.
Hennes ansikte hade förändrats. Huden och ögonvitorna var gula.
Det som först kunde verka svårt att förstå blev början på en resa genom akutmottagningar, undersökningar och besked som kom snabbare än någon i familjen hann ta in. För Anders, som under årtionden hade levt med sin hustru och byggt ett liv tillsammans med henne, började en period som han fortfarande har svårt att förstå.
En förändring som inte gick att förklara
Anders och Birgitta hade varit tillsammans i nästan fyra decennier. De hade skapat ett gemensamt liv fyllt av arbete, resor, vänner och familj. Birgitta var handkirurg, men hennes intressen stannade inte vid läkaryrket. Hon älskade också att måla och kunde ägna timmar åt konsten efter en lång arbetsdag.
Hon var en person som hade svårt att sitta still. Därför reagerade Anders när hon började bli ovanligt trött. Tidigare hade hon kunnat arbeta hela dagen, komma hem, äta och sedan fortsätta med något annat. Nu kunde hon lägga sig för att vila och snart behöva vila igen.
Förändringen oroade honom. Han undrade om det kunde handla om minnesproblem och de ordnade en tid för en minnesutredning. Ingen av dem visste då att det fanns en helt annan förklaring.
Birgitta hade själv en medicinsk utbildning och visste att trötthet kunde ha många orsaker. Hon hade inte ont, och det fanns inget tydligt tecken som förberedde dem på vad som väntade.
Men något höll på att förändras.
Läkaren reagerade – men Birgitta ville inte åka till akuten
Dagen före det avgörande gymbesöket gick Birgitta till vårdcentralen. Läkaren lade märke till att hon såg gul ut och ville att hon skulle åka vidare till Södersjukhuset för en akut bedömning.
Birgitta var inte övertygad. När hon kom hem frågade hon Anders om hon verkligen såg gul ut. Inte heller han tyckte att förändringen var särskilt tydlig just då.
Hon blev irriterad över läkarens bedömning och ville inte åka till akuten.
Nästa dag fortsatte livet till synes som vanligt. Anders och Birgitta gick till gymmet tillsammans. De tränade, och Anders gick hem lite före henne.
När Birgitta senare kom hem var det annorlunda.
Nu var den gula färgen omöjlig att förbise. Anders bad henne att titta på sig själv i en spegel vid fönstret. Den här gången kunde hon själv se det han menade.
Det blev vändpunkten.
Anders frågade om de skulle åka till akuten. Birgitta gick med på det, och tillsammans lämnade de den vanliga vardagen bakom sig för en situation som snart skulle bli alltmer allvarlig.
Beskeden kom snabbare än de hann förstå
På akutmottagningen gick allt fort. Prover togs, undersökningar genomfördes och Birgitta skrevs in för fortsatt utredning. Den gula färgen visade sig vara gulsot, ett tecken som kan uppstå när levern eller gallvägarna inte fungerar som de ska.
Snart kom beskedet som familjen aldrig hade kunnat föreställa sig.
Birgitta hade cancer i gallgångarna. Sjukdomen hade redan spridit sig till levern och lungorna. När läkarna fortsatte undersökningarna upptäcktes även metastaser i hjärnan.
För Anders blev de första dygnen en följd av röntgenbilder, läkarsamtal och nya uppgifter som var svåra att ta in. Han försökte förstå vad som hände samtidigt som situationen förändrades från dag till dag.
Det fanns ingen lång period för att vänja sig vid tanken på sjukdom. Familjen hade knappt hunnit reagera på de första symtomen innan de ställdes inför ett besked som förändrade allt.
Och mitt i denna verklighet fanns Birgitta själv – en kvinna som var van vid att hjälpa andra, fatta beslut och behålla kontrollen.
Hon ville fortfarande kämpa
Birgitta hade arbetat som läkare och var van vid att stå på den andra sidan av sjukhussängen. Nu var hon själv patient, men det var en roll hon hade svårt att acceptera.
Även när hon var sjuk ställde hon frågor till personalen. Hon ville veta om de kunde sitt arbete och om hon fick den vård hon behövde. När hon frös eller behövde något kunde hon ibland försöka ordna det själv i stället för att be om hjälp.
Hennes självständighet fanns kvar, även när kroppen började svika henne.
Till en början hoppades hon på behandling. Hon ville få cytostatika och önskade därför en så kallad PICC-line, en tunn kateter som kan användas för att ge läkemedel direkt i blodbanan.
Hon fick katetern. För henne blev den ett tecken på att det fortfarande fanns något att göra, en konkret möjlighet att hålla fast vid hoppet.
Men läkarna bedömde att cancern hade påverkat levern så mycket att hennes kropp inte skulle klara cytostatikabehandlingen. Risken var att behandlingen skulle bli alltför påfrestande.
Katetern kom aldrig att användas.
För Anders var det ytterligare ett svårt besked att ta in. Birgitta hade velat kämpa, och familjen försökte följa med i vårdens beslut samtidigt som tiden fortsatte att gå.
Hemma förändrades allt på bara några dagar
Efter sjukhusvistelsen fick Birgitta komma hem med stöd från avancerad sjukvård i hemmet. Under ungefär en vecka kunde familjen vara nära henne i den egna bostaden.
Men hennes tillstånd försämrades snabbt.
Det som först hade varit möjligt blev snart för ansträngande. Hon fick allt svårare att röra sig och behövde mer hjälp med vardagliga saker. Anders hade själv begränsad rörlighet efter en stor operation och kunde inte ensam ge henne all den fysiska hjälp hon behövde.
En läkare från hemsjukvården kom på besök och återvände två dagar senare. Förändringen var så stor att även läkaren reagerade på hur snabbt Birgitta hade blivit sämre.
Till slut ordnades en plats på den palliativa avdelningen på Ersta sjukhus. Där kunde personalen hjälpa henne med symtomlindring och se till att hon fick den omsorg hon behövde.
Dottern Julia och Anders tillbringade dagarna hos Birgitta. De försökte finnas där, trots att ingen av dem kunde veta exakt hur de kommande dagarna skulle bli.
Birgitta tappade aptiten och gick snabbt ner i vikt. Anders försökte hitta något som hon ville äta, men nästan ingenting lockade henne längre. Till slut var det framför allt Piggelin och torkad mango som hon kunde tänka sig.
Hon sov allt mer. Under de sista dagarna var hon knappt vaken.
Personalen hjälpte till med smärtlindring och läkemedel mot ångest. Anders beskriver vården som varm och professionell. Han såg hur personalen uppmärksammade små förändringar i hennes ansikte och försökte förstå när hon behövde mer hjälp.
För honom var det viktigaste att Birgitta inte skulle behöva ha ont eller vara rädd.
Frågorna som fortfarande följer honom
Under sjukdomstiden pratade familjen inte på allvar om att Birgitta skulle dö. Hon lämnade inga tydliga instruktioner om begravning eller om hur familjen skulle hantera praktiska frågor efteråt.
Anders vet fortfarande inte säkert hur mycket hon själv förstod av situationens allvar. Kanske ville hon skydda honom och Julia. Kanske hade hon svårt att ta in hur kort tid hon kunde ha kvar.
Hon var envis och hade alltid varit en person som försökte lösa problem snarare än att ge upp.
Vid ett tillfälle frågade Julia sin mamma om hon var rädd. Birgitta svarade att hon inte hade något att vara rädd för – hon skulle klara det här.
Det svaret säger mycket om hur Anders minns henne. Hon var livsbejakande och ville fortsätta framåt, även när omständigheterna blev allt svårare.
Men för familjen fanns det inte tid att förbereda sig känslomässigt på förlusten. De försökte förstå vad läkarna berättade, följa vården och vara tillsammans med Birgitta. Samtidigt försvann möjligheten att prata om framtiden på det sätt som de kanske hade gjort om de hade haft mer tid.
En förlust som blev verklig först senare
När Birgitta gick bort lämnades Anders med en verklighet som var svår att förstå. De hade varit tillsammans i nästan 37 år och skulle ha firat sin 35 bröllopsdag i maj.
Under den första tiden efter hennes död handlade mycket om att klara vardagen. Sorgen fanns där, men chocken och allt praktiskt som behövde göras gjorde det svårt att stanna upp.
Efter några månader började förlusten sjunka in på ett annat sätt.
Anders berättar att sorgen ibland känns tyngre nu än i början. Han försöker hålla fast vid träningen och går till gymmet flera gånger i veckan. Där kan tankarna få en paus, åtminstone för en stund.
Han har också märkt att människor ibland tvekar inför att höra av sig. De vill inte störa eller är rädda för att säga fel sak. Men Anders önskar att fler vågade ta kontakt. Det behöver inte alltid handla om sorgen. Ibland kan det vara en lättnad att prata om helt vanliga saker.
Samtidigt försöker han hitta ett sätt att leva vidare utan att behöva lämna Birgitta bakom sig.
Hennes konst blev ett sätt att föra henne vidare
Birgitta var inte bara läkare och hustru. Hon var också konstnär, och hennes målningar speglade mycket av hennes personlighet. Hon arbetade med akryl, olja och akvarell och skapade verk med starka färger och uttryck.
Anders beskriver hur hon kunde måla även efter en lång arbetsdag. Hon hade energi för både sitt yrke, konsten och människorna omkring sig. Hennes skapande var en naturlig del av hennes liv.
Nu har Anders och dottern Julia valt att auktionera ut hennes konst. Hela vinsten ska gå till Cancerfonden.
Det är ett sätt att låta något av Birgittas liv fortsätta göra skillnad för andra. Samtidigt får människor möjlighet att upptäcka en sida av henne som inte alla kände till.
Anders har länge varit försiktig med att prata offentligt om sitt privatliv. Han vet att sorg är personlig och att det kan vara svårt att berätta om de mest smärtsamma ögonblicken inför människor man inte känner.
Ändå har han valt att dela sin berättelse – för Birgittas skull.
Det är också där hennes historia blir som mest gripande. Bakom det snabba sjukdomsförloppet finns inte bara ett tragiskt cancerbesked, utan en människa som älskade sitt arbete, sin konst, sin familj och livet självt.
Anders försöker fortfarande förstå hur allt kunde gå så fort. Från en dag på gymmet till en akut undersökning, från hoppet om behandling till insikten att tiden var mycket kortare än någon hade kunnat föreställa sig.
Fyra veckor var allt de fick från diagnosen till avskedet.
För Anders återstår minnena, frågorna och konsten som Birgitta lämnade efter sig. Och när han talar om henne återkommer han till det som kanske bäst sammanfattar vem hon var:
Hon älskade livet.