När man ser Nanne Grönvall på scenen är det lätt att tänka på energi, musik, färgstarka kläder och det stora leendet som under många år blivit hennes kännetecken. Hon har varit en självklar del av det svenska nöjeslivet och har gång på gång mött publiken med en imponerande livsglädje. Men bakom den starka scenpersonligheten finns en berättelse som är betydligt mörkare än många kanske har förstått.
Det handlar om en barndom där trygghet inte alltid var självklar och där Nanne tidigt fick lära sig att läsa av situationer omkring sig. En barndom där vuxenvärldens problem kunde ta stor plats och där ett barn ibland tvingas bära sådant som egentligen aldrig borde ha legat på hennes axlar.
I dag väljer Nanne att tala om det som hände. Inte för att väcka medlidande, utan för att andra barn som befinner sig i liknande situationer ska förstå att de inte är ensamma.
Det är också därför hennes berättelse har fått en särskild betydelse.
För många är Nanne Grönvall framför allt artisten med de stora låtarna, scenkläderna och den starka personligheten. Men hennes liv innehåller också en helt annan sida. När hon berättar om sin uppväxt förändras bilden av den person som publiken har sett under så många år.
Nanne har beskrivit hur hon växte upp med missbruk i sin närhet och hur hemmet präglades av oro. Hon har också berättat om våld och psykisk ohälsa i familjens omgivning. Som barn kunde hon bära på en ständig rädsla för vad som skulle hända härnäst och för att familjens situation skulle leda till att hon blev omhändertagen.
Det är en verklighet som är svår att föreställa sig för den som själv haft en trygg uppväxt.
Ett barn ska kunna komma hem och känna att hemmet är den säkraste platsen i världen. För Nanne var verkligheten mer komplicerad. Det fanns kärlek, men också problem som hon som barn inte kunde kontrollera.
Och kanske är det just den kontrasten som gör hennes berättelse så stark.
Hon har inte försökt radera sin historia. I stället har hon med tiden börjat sätta ord på den.
Redan 2011 berättade Nanne offentligt om sin stökiga uppväxt i samband med sitt Sommar-program i Sveriges Radio. Då beskrevs historien som mörk, men samtidigt fylld av hopp och en tro på att kärlek kan hjälpa en människa att ta sig igenom mycket svåra perioder.
Flera år senare har hon fortsatt att återvända till ämnet.
Det är kanske inte så märkligt. Barndomen försvinner inte bara för att man blir vuxen. Erfarenheter från de första åren kan följa med långt senare, även när livet på utsidan ser helt annorlunda ut.
Nanne har själv berättat att hennes uppväxt så småningom kom ikapp henne. I en intervju med TV4 beskrev hon hur den svåra barndomen, tillsammans med ett mycket högt arbetstempo, senare fick konsekvenser för henne. Hon hamnade i en djup depression och har talat om hur hon till slut inte längre kunde fortsätta som tidigare.
Det finns därför en annan dimension i hennes historia.
Den handlar inte bara om vad som hände när hon var liten. Den handlar också om hur en människa kan leva vidare, skapa ett eget liv och samtidigt försöka förstå det hon varit med om.
Nanne blev artist. Hon byggde en karriär. Hon stod på stora scener och mötte människor som kanske bara såg den starka och glada sidan av henne.
Men bakom den bilden fanns fortfarande flickan som hade behövt trygghet.
I en senare intervju har Nanne berättat mer om miljön hon växte upp i och om hur alkoholmissbruk och psykisk ohälsa fanns nära henne under barndomen. Hon har också beskrivit hur flera av mammans relationer innebar att hon fick se sådant som ett barn egentligen inte ska behöva uppleva.
Samtidigt är det viktigt att hennes berättelse inte bara handlar om mörker.
Nanne har också återkommande lyft fram betydelsen av de människor som gav henne kärlek och styrka. Hennes mamma och mormor har haft stor betydelse i hennes liv, och hon har tidigare berättat om hur kvinnorna omkring henne blev viktiga personer under uppväxten.
Det är kanske där den verkliga vändningen i historien finns.
För även om barndomen innehöll sådant som hon aldrig själv hade valt, blev den inte slutet på berättelsen.
Som vuxen har Nanne valt att använda sina erfarenheter på ett annat sätt. I föreställningen ”Välkommen! Vad F-N vill du?” ville hon ge en röst åt barn och unga som växer upp med missbruk, våld och utsatthet. Föreställningen kombinerade humor med ett betydligt allvarligare budskap och handlade också om behovet av att vuxenvärlden lyssnar på barn som befinner sig i svåra situationer.
Det gör hennes berättelse mer än bara en personlig återblick.
Den blir också ett försök att hjälpa andra.
När Nanne berättar om sin barndom handlar det därför inte om att hon vill fastna i det förflutna. Tvärtom verkar det finnas en tydlig tanke bakom att hon nu vågar prata öppnare.
Hon vet hur det känns när vuxenvärldens problem blir ett barns hemlighet.
Och det är just där en av de mest berörande delarna av hennes historia finns.
För den lilla flickan som en gång levde med oro kunde ingen veta hur hennes liv skulle komma att utvecklas. Hon hade ingen möjlighet att själv förändra de vuxnas beslut eller problemen som fanns omkring henne.
Men många år senare stod samma person på scenen inför en publik och berättade om det som tidigare varit svårt att prata om.
Det kanske mest överraskande är därför inte hur tuff hennes barndom var.
Det är vad hon gjorde med erfarenheterna.
Bakom det välkända leendet finns en kvinna som har burit på betydligt mer än vad publiken har kunnat se. Och när Nanne i dag berättar om sin uppväxt får hennes starka scenpersonlighet en helt annan innebörd.
Det stora leendet blir inte längre bara ett tecken på glädje.
Det blir också ett tecken på överlevnad, på förändring och på att hennes historia inte behövde sluta där den började.
Och kanske är det just det Nanne vill att andra ska förstå: att en svår barndom kan sätta djupa spår, men att den inte behöver bestämma resten av livet.
Det är den sidan av Nanne Grönvall som publiken kanske först på senare år verkligen har fått se.