Det finns människor som står bredvid en offentlig person när kamerorna är på. Och så finns det människor som har funnits där långt innan någon annan började titta.
För Lars Lerin är Sara Broos en sådan person.
Hon har känt honom sedan hon var barn. Hon har sett honom som den välkända konstnären, men också som människan bakom bilderna, utställningarna och tv-programmen. Nu träder hon fram i samband med hans nya stora konstföreställning – och berättar om en relation som sträcker sig över hela hennes liv.
Det är en sida av Lars Lerin som många kanske inte har känt till.
Just nu är Lars Lerin, 72, aktuell med föreställningen ”Det mörka ljuset”, som visas på Elverket i Stockholm. Föreställningen är en del av Sveriges första immersiva konstscen, där besökarna bokstavligen omsluts av konstnärens verk. På höga väggar visas hans målningar samtidigt som privata fotografier, musik och Lars egen berättarröst för publiken genom hans liv.
Men bakom projektet finns en person som känner Lars på ett sätt som få andra gör.
Sara Broos är hans guddotter.
Och hon har inte bara fått uppdraget att regissera föreställningen. Hon har också gått igenom hundratals av Lars Lerins målningar för att försöka skapa en berättelse som både känns personlig och samtidigt lämnar utrymme för konsten att tala.
Det har varit en svår balans.
Hur mycket ska man egentligen berätta?
Hur mycket ska bilderna säga själva?
Och hur berättar man historien om en människa som man känt nästan hela sitt liv?
Sara har själv beskrivit arbetet som en utmaning. Varje bild, varje stämning och varje effekt måste ha en mening. Det får inte bara vara spektakulärt för sakens skull. Allt ska bidra till berättelsen.
Det är också därför föreställningen känns så personlig.
För Sara handlar det inte om en konstnär hon bara har studerat på avstånd.
Det handlar om hennes gudfar.
Lars Lerin har funnits i hennes liv sedan barndomen. Och när hon nu berättar om deras relation kommer en formulering som väcker särskilt mycket uppmärksamhet.
Hon säger att hon har följt honom genom hans mörkare perioder.
Det är få ord.
Men de säger mycket.
Lars har under flera år varit öppen med att livet inte alltid har varit enkelt. Han har bland annat berättat om tidigare alkoholmissbruk och om en period då beroendet påverkade hans liv i grunden. Senare har han också talat om hur han lyckats lämna missbruket bakom sig och leva ett nyktert liv.
Men för Sara är Lars historia inte något hon har läst om i efterhand.
Hon har funnits nära.
Hon har sett honom genom olika delar av livet.
Och trots alla förändringar beskriver hon relationen som väldigt fin.
En relation som betyder mycket för henne.
Det är också intressant att Sara Broos redan tidigare har skapat konst om Lars liv.
År 2012 gjorde hon dokumentärfilmen ”För dig naken”, där hon följde Lars kärlekshistoria med hans make Junior Lerin. Filmen skildrade deras relation och vägen fram till ett gemensamt liv.
Nu, många år senare, återvänder hon alltså till Lars liv.
Men den här gången är perspektivet större.
Det handlar inte bara om kärlek.
Det handlar om mörker och ljus.
Om ensamhet och gemenskap.
Om att hitta en plats där man kan vara sig själv.
Och om de människor som kan bli avgörande när livet känns som allra svårast.
Det temat går igenom hela föreställningen.
Sara beskriver själv hur ”För dig naken” och ”Det mörka ljuset” på många sätt har något gemensamt. Båda handlar om möjligheten att få vara den man är och att omge sig med människor som älskar en för den man faktiskt är.
Det blir särskilt betydelsefullt när man känner till Lars Lerins historia.
Hans konst har länge varit förknippad med vemod, natur, ljus och mörker. Men bakom de vackra motiven finns också en människa som har upplevt perioder då livet inte har varit lika ljust.
Och Sara har funnits nära honom under dessa perioder.
Det finns dessutom en annan familjehistoria som gör deras relation ännu mer speciell.
Sara är dotter till konstnärerna Marc Broos och Karin Broos. Lars lärde känna dem redan på 1970-talet och blev snabbt nära vän med paret. Han har tidigare beskrivit mötet med dem som betydelsefullt och uppskattat deras öppenhet inför konsten.
Men relationen fick senare en mycket svårare period.
Lars och Saras föräldrar blev osams och kontakten bröts under några år.
För Lars var det inte ett obetydligt gräl.
Han har själv beskrivit separationen från vännerna som något som kändes ungefär som en skilsmässa – som att lämna någon man älskar.
Det gör berättelsen ännu mer mänsklig.
För även relationer som känns självklara kan förändras.
Människor kan komma nära varandra.
Sedan kan de försvinna ur varandras liv.
Och ibland hittar de tillbaka.
Samtidigt fortsatte bandet mellan Sara och hennes gudfar att finnas.
Det är kanske en av anledningarna till att hon i dag kan skapa en föreställning som går så nära hans liv.
Hon känner inte bara till hans konst.
Hon känner personen bakom den.
Och det märks när hon berättar om den del av föreställningen som berört henne allra mest.
Det handlar om Lars barndomsvän Kaj.
Historien är mörk.
Lars och Kaj upplevde båda ett utanförskap. De ville båda vara flickor och skrev kärleksbrev till varandra. Men deras liv tog sedan helt olika vägar, och berättelsen om Kaj får ett tragiskt slut.
För Sara är just den delen mycket stark.
Kanske för att den visar något som går igenom hela föreställningen: hur sårbar en människa kan vara – och hur viktigt det kan vara att bli sedd av någon annan.
Men också hur konsten kan bli en väg vidare.
Det är här föreställningens titel får en djupare betydelse.
”Det mörka ljuset”.
Mörkret finns där.
Men det gör ljuset också.
Och enligt Sara är det just konsten som kan fungera som en räddning. Det är en röd tråd genom hela föreställningen.
Det är kanske också det mest intressanta med Saras berättelse.
Hon kommer inte fram för att avslöja en skandal.
Hon kommer fram för att berätta om en människa hon har följt under väldigt lång tid.
En människa som hon har sett både när livet varit ljust och när det varit betydligt mörkare.
Och först när man känner till hela bakgrunden förstår man varför hennes ord om Lars betyder så mycket.
För Sara Broos är Lars Lerin inte bara den berömda konstnären som publiken ser på tv.
Han är hennes gudfar.
Han har funnits där sedan hon var barn.
Hon har följt hans väg genom både ljusare och mörkare perioder.
Hon har gjort en film om hans kärlek.
Nu har hon skapat en föreställning om hans liv och konst.
Och kanske är det just därför hon kan se något som publiken annars lätt missar.
Bakom alla målningar finns en människa.
Bakom det vackra ljuset finns också mörker.
Och bakom den välkända konstnären finns en relation till en guddotter som har följt honom genom livet.
Det är Sara Broos.
Och hennes berättelse gör att Lars Lerins nya föreställning får en helt annan dimension.
