Det finns ögonblick inom idrotten som aldrig riktigt försvinner. Bilderna kan vara flera decennier gamla, men när de dyker upp igen är det som om tiden stannar. Man minns ansiktsuttrycket, tystnaden, blodet – och framför allt personen som stod kvar när nästan vem som helst annan hade brutits ner av situationen.
Börje Salming hade många sådana ögonblick under sin långa hockeykarriär. Men en händelse från november 1986 har fått en alldeles särskild plats i hockeyhistorien.
Det var en period då NHL-hockeyn såg helt annorlunda ut än i dag. Spelet var hårdare, skydden var annorlunda och spelarna utsattes för situationer som i dag skulle få många att reagera starkt. Salming spelade dessutom på en position där kroppen ständigt hamnade i vägen – för puckar, klubbor, tacklingar och motståndare.
För honom var det en del av jobbet.
Och kanske var det just därför som det som hände den här gången blev så svårt att glömma.
Börje Salming hade redan etablerat sig som en av de mest respekterade spelarna i Toronto Maple Leafs. När han kom till NHL från Sverige hade han behövt kämpa hårt för att bevisa att en europeisk spelare kunde överleva och lyckas i den nordamerikanska ligan.
Motståndarna försökte testa honom. Han fick till och med ett nedsättande smeknamn som antydde att han skulle vara lätt att skrämma.
Men det smeknamnet överlevde inte länge.
Salming svarade på isen.
Han backade inte undan. Han fortsatte att gå in i situationerna, tog stryk och reste sig igen. Under sin karriär samlade han på sig omkring 600 ärr, enligt The Hockey Beast. Det säger mycket om vilken typ av spelare han var och vilken sorts hockey han spelade.
Men en kväll i november 1986 inträffade något som kunde ha fått betydligt allvarligare konsekvenser.
Toronto Maple Leafs mötte Detroit Red Wings. Mitt i matchen hamnade Salming framför målet. Detroitspelaren Gerard Gallant tappade balansen, och i nästa ögonblick träffade hans skridsko Salmings ansikte.
Det var en sådan situation där allt händer på bråkdelen av en sekund.
En spelare ligger på isen. En annan försöker hålla balansen. Sedan är olyckan ett faktum.
För publiken måste scenen ha varit chockerande.
För Salming var det ännu värre.
Det här var inte första gången hans ansikte skadades allvarligt. Faktum är att det var hans tredje svåra ansiktsskada. Han hade redan upplevt hur farligt hockeyn kunde vara, men den här gången var marginalerna skrämmande små.
Det kunde ha gått mycket värre.
Mycket värre.
Läkarna fick ta hand om skadan, och resultatet blev hundratals stygn. När siffran senare blev känd var den nästan svår att ta in: 300 stygn.
Tre hundra.
Ändå är det inte själva siffran som gjort historien så berömd.
Det är det som hände efteråt.
För den som aldrig såg bilderna från den tiden är det lätt att föreställa sig att en spelare efter en sådan skada skulle vara fullständigt förstörd. Kanske chockad. Kanske arg. Kanske oförmögen att tänka på något annat än smärtan.
Men Börje Salming hade ett helt annat sätt att hantera situationen.
När han senare satte sig framför kameran var det inte en person som försökte skapa dramatik. Han verkade snarare nästan road av det absurda i vad som hade hänt.
Och där, framför tv-kamerorna, kom ett av de mest klassiska ögonblicken i hans karriär.
Salming berättade att han efter sin andra ansiktsskada hade sagt att det säkert skulle komma en tredje.
Nu hade den kommit.
Och i stället för att låta rädsla ta över skrattade han åt situationen.
Det var inte ett försök att låtsas som om skadan var obetydlig. Den var naturligtvis allvarlig. Men Salming hade något som gjorde honom speciell: en förmåga att möta motgångar med en nästan provocerande lugn.
Han kunde konstatera att han hade haft tur.
Och det var först när man förstod hur nära det faktiskt hade varit som orden fick sin fulla betydelse.
Salming förklarade själv att om skridskon hade hamnat bara lite annorlunda kunde han ha förlorat sitt högra öga. Om den hade träffat längre ner kunde konsekvenserna ha blivit ännu mer katastrofala.
Det var alltså inte bara ett dramatiskt ansiktssår.
Det handlade om millimetrar.
En liten förändring i riktningen hade kunnat förändra resten av hans liv.
Trots det satt han där och log.
Det är just den kontrasten som gjort intervjun så minnesvärd. På ena sidan finns en skada som låter nästan ofattbar. På den andra sidan sitter en av hockeyns tuffaste spelare och försöker skämta bort situationen.
Han sa i princip att ögat var okej – även om ansiktet inte såg särskilt bra ut.
Det var Börje Salming i ett nötskal.
Men bakom skrattet fanns också något större. Salming hade under många år varit en pionjär för europeiska spelare i NHL. När han kom till Toronto 1973 var det långt ifrån självklart att en svensk skulle kunna bli en stor stjärna i den nordamerikanska hockeyn.
Han förändrade den bilden.
Så småningom blev han en av Toronto Maple Leafs största spelare och en symbol för hur långt europeiska spelare kunde nå. Han valdes senare in i Hockey Hall of Fame och blev den första svenskfödda spelaren där. Hans betydelse sträckte sig långt utanför hans egna poäng och matcher.
Det är också därför som den gamla intervjun betyder mer än bara ett märkligt hockeyminne.
Den visar en personlighet.
En man som kunde ligga på isen efter en av karriärens värsta skador, få hundratals stygn och sedan sätta sig framför en kamera och skratta åt det hela.
Men det finns en sista detalj som gör historien ännu starkare.
När man i dag ser tillbaka på Börje Salmings karriär är det lätt att bara tänka på hans framgångar, hans rekord och hans betydelse för svensk hockey. Men hans arv handlar minst lika mycket om hans inställning.
Han visade att mod inte alltid betyder att man inte är rädd.
Ibland betyder det att man förstår hur illa något kunde ha gått – och ändå hittar kraften att le.
Och kanske var det just därför den där intervjun från 1986 överlevde decennierna.
Börje Salming visste själv hur nära han hade varit att förlora sitt öga.
Han visste att tre hundra stygn kunde ha varit början på något mycket värre.
Men när kameran riktades mot honom valde han inte att visa rädsla.
Han log och konstaterade något som i efterhand låter nästan ofattbart enkelt:
Han hade haft tur.
Och det är kanske först när man känner till hela historien som man förstår hur otroligt mycket de orden faktiskt betydde.