När Steffen Tangstad fyllde 60 år fanns det en sak som nästan ingen kunde ha förutsett när han som ung stod i boxningsringen. Mannen som en gång var Norges stora hopp i tungviktsboxning hade gått igenom en förändring som var mycket större än någon förlust i en match. Hans liv hade tagit en helt annan riktning, och det som hade börjat med drömmar om mästerskap och stora arenor hade så småningom blivit en kamp för något mycket mer grundläggande – att kunna leva vidare.
För många norrmän var Tangstad fortfarande mannen de mindes från de stora matcherna. En kraftfull tungviktsboxare från Tønsberg som lyckades nå den absoluta toppen i Europa och till slut fick chansen som nästan ingen norsk boxare före honom hade fått. Men bakom bilden av idrottshjälten fanns en historia som var betydligt mörkare.
Och när han själv berättade om sitt liv var det inte bara triumferna som gjorde intryck. Det var också det han hade förlorat.
Tangstad blev europamästare i tungvikt två gånger och skrev därmed in sig i norsk idrottshistoria. Men den största matchen i karriären kom 1986, när han reste till Las Vegas för att möta amerikanen Michael Spinks om världsmästartiteln i tungvikt. För en norsk idrottare var det ett enormt ögonblick.
Det var en helt annan värld än den han hade lämnat hemma i Norge.
Träningslägret i Las Vegas varade i flera veckor. Temperaturen kunde ligga runt 40–45 grader, och pressen inför matchen var enorm. Tangstad hade redan blivit en stor idrottsprofil i Norge, men nu skulle han möta en av världens främsta boxare på den största möjliga scenen.
Matchen blev precis så brutal som man kunde förvänta sig.
Tangstad kämpade, men Michael Spinks försvarade sin världsmästartitel. I den fjärde ronden tog matchen slut genom teknisk knockout. För Tangstad blev det hans sista professionella boxningsmatch.
Det märkliga var att han redan före matchen hade börjat förstå att livet kanske skulle ta en annan väg.
Han hade nyligen blivit pappa för första gången. När matchen var över var tankarna därför inte bara på förlusten. Han ville hem. Han ville börja ett nytt kapitel.
Och kanske var det just där en annan del av hans liv började.
Efter boxningskarriären väntade inte ett anonymt liv. Tangstad fortsatte att synas i offentligheten, arbetade med television och blev senare både programledare och kommentator. Han deltog även i det populära programmet ”Skal vi danse”, där han avslöjade att direktsänd dans faktiskt kunde göra honom mer nervös än en hård boxningsmatch.
Det säger något om mannen bakom boxningslegenden.
Han hade redan stått inför en av världens farligaste motståndare. Han hade klivit in i ringen inför en enorm publik och kämpat om en världsmästartitel. Ändå kunde något så enkelt som att dansa framför kameror skapa en helt annan sorts nervositet.
Men det var inte tv-jobben eller de gamla matcherna som senare skulle förändra människors bild av honom.
Det var kroppen.
Flera år efter boxningskarriären började Tangstad få allvarliga problem med hälsan. Han drabbades av polyneuropati, en nervsjukdom som påverkade kroppen på ett sätt som gjorde vardagliga saker allt svårare. Han berättade att han hade förlorat känseln i fötter och fingrar och att han behövde en gåstol för att kunna ta sig fram. Även enkla saker som att hålla i ett glas eller skriva med penna kunde bli problematiska.
För en tidigare tungviktsboxare, en man som under många år hade byggt hela sitt liv kring fysisk styrka, måste kontrasten ha varit enorm.
Den som en gång hade tränat för att stå kvar när en motståndare slog mot honom fick nu kämpa med sin egen kropp.
Och situationen skulle bli ännu mer dramatisk.
När Tangstad var omkring 60 år blev hans hälsotillstånd så allvarligt att han behövde genomgå en operation där hans vänstra ben amputerades från knäet och nedåt. Det var en av de händelser som gjorde hans senare liv svårt att känna igen jämfört med den tid då han var en av Norges mest kända idrottsmän.
Men det finns en detalj i historien som gör den ännu starkare.
Trots allt som hade hänt verkade Tangstad inte vilja låta sitt förflutna definiera honom. Han hade redan lagt boxningshandskarna på hyllan långt tidigare. Han hade blivit pappa, arbetat inom television och fått uppleva ett liv långt bortom boxningsringen. Han hade också fortsatt att dyka upp offentligt och möta människor som fortfarande mindes honom som den stora norska boxningsprofilen.
För många människor hade han kanske för alltid varit mannen från Las Vegas.
Mannen som fick chansen att möta Michael Spinks.
Mannen som blev europamästare.
Mannen som stod på toppen av sin karriär.
Men själv hade han fått lära sig att livet inte alltid handlar om att vinna.
Ibland handlar det om att fortsätta.
Det är också därför berättelsen om Tangstad blev så stark när han närmade sig 60-årsdagen. Bakom siffran fanns inte bara en tidigare idrottskarriär. Där fanns årtionden av erfarenheter, en familj, ett liv efter boxningen och en sjukdom som gradvis hade tagit ifrån honom sådant som många människor tar för givet.
Och det kanske mest överraskande är att hans största kamp inte längre hade något med en boxningsring att göra.
Den tidigare tungviktsboxaren, som en gång reste till Las Vegas för att kämpa om världsmästartiteln, stod nu inför en helt annan sorts motståndare. Polyneuropatin hade försämrat hans rörelseförmåga så kraftigt att han till slut förlorade sitt vänstra ben.
Det var först då många verkligen förstod hur mycket hans liv hade förändrats.
Steffen Tangstad hade gått från att vara en av Norges starkaste män till att behöva kämpa för att klara sådant som tidigare varit självklart. Ändå var det samma person som hade gått in i ringen decennier tidigare: en man som visste vad det innebar att möta något svårt och fortsätta så länge det gick.
Och kanske är det just därför hans historia fortfarande berör.
För boxningskarriären tog slut redan den där kvällen i Las Vegas 1986. Men hans verkliga kamp var långt ifrån över.
Den började först långt senare – när han inte längre kämpade mot en motståndare framför en publik, utan mot en sjukdom som långsamt förändrade hela hans tillvaro.
Det är den delen av historien som gör Steffen Tangstad till mer än en norsk boxningslegend.
Det gör honom till en symbol för vad det innebär att fortsätta framåt när livet plötsligt förändrar alla regler.