Det har gått en tid sedan Börje Salming lämnade familjen. Men för hans hustru Pia har sorgen inte följt någon rak linje. Vissa dagar har varit lättare. Andra har känts nästan omöjliga att ta sig igenom.
När människor omkring henne har fortsatt sina liv har hon själv behövt hitta ett sätt att förstå hur vardagen ska se ut utan den person som under så många år hade varit hennes trygghet.
Börje Salming dog i november 2022 efter en kort tids sjukdom i ALS. Diagnosen hade kommit bara några månader tidigare, och sjukdomsförloppet blev snabbt. För familjen innebar det att de tvingades anpassa sig till en helt ny verklighet på mycket kort tid.
Men innan dess hade Börje varit en självklar del av Pias vardag.
Han var inte bara hennes make. Han var personen hon kunde luta sig mot, prata med och dela de små sakerna i livet med. Han var också den som såg till att hemmet kändes fint inför helgen.
Det var just de vardagliga sakerna som senare skulle bli så svåra.
När sorgen är som störst är det inte alltid de stora händelserna som gör mest ont. Det kan vara en vanlig fredag. Ett tomt rum. En vana som plötsligt inte längre har någon mening.
För Pia blev fredagarna särskilt svåra.
Veckan tog slut och andra människor började se fram emot helgen. Men för henne kunde samma stund innebära att ensamheten blev tydligare.
Hon hade haft en person att komma hem till.
Nu såg hemmet annorlunda ut.
I en intervju berättade Pia att kollegorna ibland nästan fick säga åt henne att gå hem från jobbet. Inte för att hon inte ville vara hemma, utan för att själva tanken på att gå dit kunde kännas så tung.
Hon ställde den enkla men hjärtskärande frågan:
Vad skulle hon egentligen gå hem till?
Det var en känsla som inte gick att lösa genom att bara tänka positivt.
Pia försökte ändå.
Hon försökte påminna sig själv om allt hon fortfarande hade. Hon var frisk. Hon hade ett hem. Hon hade människor omkring sig. Hon visste att livet fortfarande innehöll möjligheter.
Men sorgen försvinner inte bara för att man vet att man borde vara tacksam.
Den kan finnas där samtidigt som tacksamheten.
Det är kanske en av de svåraste sakerna med sorg.
Man kan förstå att man har mycket kvar att leva för och ändå sakna en enda person så mycket att resten av världen ibland känns tom.
För Pia var Börje en sådan person.
Hon beskrev honom som en vän, ett stöd och en trygg famn. Han var någon som tog hand om saker och som fanns där när hon behövde honom.
När en sådan person försvinner förändras inte bara känslorna.
Hela vardagens struktur förändras.
De små rutinerna försvinner.
De spontana samtalen försvinner.
Det finns ingen som längre frågar hur dagen varit på samma sätt.
Och ibland kan just det vara det mest smärtsamma.
Börje hade under många år varit en offentlig person. Miljontals människor kände hans namn. Hans hockeykarriär hade gjort honom till en svensk ikon och en legend i Toronto.
Men hemma var han något annat.
Han var maken.
Familjemedlemmen.
Tryggheten.
Det var den Börje som Pia saknade.
Efter hans död fortsatte också omvärlden att prata om honom. Dokumentärer gjordes. En dramaserie berättade om hans liv. Hockeyvärlden fortsatte att hylla honom.
För många människor blev Börje Salming en symbol för mod, svensk hockey och en historisk NHL-karriär.
För Pia var han samtidigt personen som brukade göra fint hemma på fredagar.
Skillnaden mellan de två bilderna är viktig.
När en älskad person är känd kan det ibland vara svårt för omgivningen att förstå att sorgen handlar om något mycket mer privat än den offentliga personen.
För Pia handlade sorgen inte om hockeystatistik eller utmärkelser.
Den handlade om att förlora den person som hade funnits där.
Och samtidigt försökte hon hitta sätt att fortsätta.
En plats blev särskilt viktig.
Gymmet.
För Pia blev träningen mer än fysisk aktivitet. Hon beskrev gymmet som sin ”medicin”. Där kunde hon rensa tankarna och få en stund där hon inte behövde bära allt på samma sätt.
Men det var inte bara träningen som hjälpte.
Personerna på gymmet hade känt henne länge. De visste vem hon var och hur livet hade förändrats. De frågade hur hon mådde. De kramade henne.
Det blev nästan som en familj.
Och ibland kan sådana små sammanhang vara avgörande när det stora livet har förändrats.
Att någon frågar hur man mår.
Att någon väntar.
Att någon märker om man har en dålig dag.
För Pia blev det ett sätt att långsamt skapa en ny vardag.
Men det betyder inte att Börje försvann ur hennes tankar.
Tvärtom.
Sorgen kom och gick.
Vissa dagar kunde hon känna att hon fick luft igen. Andra dagar kunde allt kännas tungt.
Det var också därför hon försökte njuta av de stunder när ångesten lättade.
Hon visste att de betydde något.
Börje hade under sina sista månader fått uppleva något som betydde mycket för honom. Trots sin svåra sjukdom kunde han resa till Toronto och bli hyllad av publiken där. Han fick också stående ovationer i Sverige.
Dottern Bianca har senare berättat att det betydde mycket för henne att hennes pappa hann uppleva kärleken från hockeypubliken innan han dog.
Men för familjen var det samtidigt en påminnelse om hur snabbt allting hade gått.
I augusti 2022 berättade Börje offentligt att han hade ALS.
Den 24 november samma år dog han, 71 år gammal.
Bara några månader.
Det var allt familjen fick från diagnosen till slutet.
Och kanske är det just därför sorgen blev så svår att förstå.
Det fanns inte tillräckligt med tid att förbereda sig.
Inte tillräckligt med tid att vänja sig vid tanken.
Inte tillräckligt med tid att långsamt acceptera att livet skulle förändras.
Allt hände på en gång.
När Pia senare berättade om livet efter Börjes död blev det tydligt att hennes största kamp inte handlade om att hitta något nytt.
Den handlade om att lära sig leva med det som saknades.
Hon kunde fortfarande gå till jobbet.
Hon kunde fortfarande träna.
Hon kunde fortfarande träffa människor.
Hon kunde fortfarande känna tacksamhet.
Men hemma fanns tomheten.
Och det var just där hennes ord blev som starkast.
För Börje hade inte bara varit någon hon älskade.
Han hade varit så mycket av hennes liv att frånvaron efter honom skapade ett tomrum som inte gick att fylla med aktiviteter eller nya planer.
När fredagen kom och andra människor började tänka på ledigheten kunde hennes känsla bli den motsatta.
Det var dags att lämna jobbet.
Dags att gå hem.
Men hemmet var inte längre samma plats.
Det var då Pia beskrev den känsla som kanske bäst sammanfattar hela hennes sorg:
”Vad ska jag gå hem till? Jag har ju liksom ingenting.”
Orden handlade inte om att hon bokstavligen saknade allt. Hon visste själv att hon hade mycket kvar i livet och försökte aktivt påminna sig om det.
Det handlade om något annat.
Om den person som tidigare hade gjort hemmet till ett hem.
Om Börje.
Och kanske är det just därför hennes berättelse om sorgen har berört så många. Bakom hockeylegenden, priserna, arenorna och de stora hyllningarna fanns en familj som efteråt behövde återvända till den vanliga vardagen.
En vardag där Börje inte längre fanns.
Och för Pia var den svåraste delen kanske inte de stora minnesdagarna.
Det var fredagen.
Det var vägen hem.
Och känslan när dörren öppnades och hon visste att den person som alltid hade funnits där inte längre väntade på henne.
