Det var en kväll som ingen i arenan skulle glömma.
När Börje Salming långsamt tog sig ut inför publiken i Toronto förändrades stämningen i hela Scotiabank Arena. Det var inte en vanlig hyllning till en gammal hockeystjärna. Det var ett möte mellan en älskad idrottsikon och en publik som hade följt honom genom större delen av hans liv.
Börje var märkbart tagen.
Runt omkring honom fanns tidigare lagkamrater, hockeylegendarer och människor som hade blivit en del av hans liv under de 16 säsonger han spelade för Toronto Maple Leafs. Bland dem fanns Mats Sundin och Darryl Sittler.
Sedan reste sig publiken.
Och applåderna ville inte ta slut.
Börje Salming hade kommit tillbaka till Toronto under Hall of Fame-helgen, trots att hans hälsa hade försämrats kraftigt. Bara några månader tidigare hade han fått beskedet att han hade ALS, en sjukdom som snabbt hade förändrat hans vardag.
Men han hade ändå bestämt sig för att resa.
Det var viktigt för honom att få träffa människorna i Toronto igen.
För den svenska hockeylegendaren var staden något mer än bara platsen där han hade spelat hockey. Toronto hade blivit en andra hemstad. Det var där han hade etablerat sig som en av NHL mest respekterade backar och där han hade blivit en symbol för svenska spelare som senare skulle följa efter.
När hans namn ropades ut i arenan stod han tillsammans med Mats Sundin och Darryl Sittler.
Sedan kom reaktionen.
Publiken ställde sig upp.
Börje blev tårögd.
Det var en bild som spreds långt utanför Kanada. En åldrande hockeyhjälte, svårt sjuk, stående framför tusentals människor som ville visa honom vad han hade betytt för dem.
Mats Sundin beskrev ögonblicket som mycket emotionellt och berättade att Börje själv verkligen tog in den kärlek som publiken visade honom. Darryl Sittler sade samtidigt att familjen nästan aldrig hade sett Börje så glad under sjukdomstiden.
Och kanske var det just därför han hade rest hela vägen till Kanada.
Han ville uppleva de här ögonblicken.
Börje hade alltid varit känd för sin styrka och envishet på isen. Han var en spelare som inte backade undan från hårda dueller och som byggde sin karriär på mod och uthållighet.
Nu var situationen helt annorlunda.
Det fanns ingen match att vinna.
Ingen motståndare att tackla.
Ingen säsong att rädda.
Det enda som återstod var tiden tillsammans med familjen, vännerna och människorna som hade följt honom genom livet.
Och tiden hade blivit dyrbar.
När Börje Salming diagnostiserades med ALS sommaren 2022 förändrades allt. Han hade tidigare berättat om problem med talet och att han blev ovanligt andfådd. Till en början fanns det ingen tydlig förklaring.
Sedan kom diagnosen.
Det var ett besked som skakade om hela familjen.
Sjukdomen utvecklades snabbt. Börje fick allt svårare att tala och röra sig. Han behövde så småningom använda en iPad med talsyntes för att kommunicera och fick sondmatning när det blev svårt att äta.
Trots detta försökte han fortsätta leva så normalt som möjligt.
Han ville vara nära familjen.
Han ville stötta sina barn.
Och han ville fortfarande hinna göra några saker som betydde mycket för honom.
En av dem var resan till Toronto.
Där väntade en hyllning som kom att bli mycket större än någon kunde ha föreställt sig.
När Börje stod på isen tillsammans med sina tidigare lagkamrater blev det tydligt hur stark relationen mellan honom och Toronto fortfarande var. Publiken fortsatte att applådera och jubla.
Dagen efter kom ännu en ceremoni.
Den här gången var Börje på isen tillsammans med sin familj inför Toronto Maple Leafs match mot Vancouver Canucks. Han fick släppa den ceremoniella första pucken mellan William Nylander och Oliver Ekman-Larsson.
På jumbotronen visades en hyllning till honom.
Sedan kom orden som sammanfattade känslan i arenan:
Börje hade kommit hem.
Publiken älskade honom fortfarande.
Men det fanns en annan sida av resan som nästan ingen i publiken kunde se.
Börje var mycket svårt sjuk.
Varje resa kostade kraft.
Varje framträdande krävde enorm ansträngning.
Familjen visste att tiden var begränsad.
Ändå valde Börje att göra resan.
Det var hans eget beslut.
Han ville möta publiken en sista gång.
Efter Toronto återvände han till Sverige. Där väntade ytterligare en stor hyllning. Svenska Ishockeyförbundet firade 100 år och Börje Salming fanns på plats under Tidernas Hockeygala.
Även där reste sig publiken.
Applåderna fortsatte.
Och Börje blev återigen märkbart rörd.
TV4 rapporterade att hyllningen varade i flera minuter och att Börje själv hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Under galan uppmärksammades han också som en av Sveriges främsta hockeybackar genom tiderna.
Men det fanns något ännu mer personligt i den kvällen.
Börje kunde inte längre tala som tidigare.
I stället fick han visa sina känslor på ett annat sätt.
Han formade ett hjärta med händerna.
Det blev hans sätt att säga tack.
Hans fru Pia Salming berättade senare att hon hade frågat om han ville skriva något eller visa något för publiken. Börje valde hjärtat.
Det var ett enkelt tecken.
Men för många som såg det blev det ett av de starkaste ögonblicken.
För familjen var situationen samtidigt mycket smärtsam. De visste att sjukdomen hade gått snabbt och att varje dag tillsammans betydde mer än någonsin.
Efter hockeygalan stängde familjen dörren mot offentligheten.
Nu skulle tiden bara handla om familjen.
Börje hade gjort det han själv ville göra.
Han hade rest till Toronto.
Han hade mött sina gamla lagkamrater.
Han hade stått framför fansen.
Han hade fått höra applåderna.
Och han hade hunnit säga tack.
Det var först efteråt som hela betydelsen av dessa hyllningar blev tydlig.
Börje Salming dog den 24 november 2022, bara några dagar efter sin sista stora offentliga hyllning. Han blev 71 år gammal och somnade in hemma i Nacka strand, omgiven av sin familj.
Det som hade sett ut som en serie vackra hyllningar under hans sista veckor blev därmed något mycket större.
Det blev ett farväl.
I Toronto hade tusentals människor rest sig för honom.
I Stockholm hade publiken gjort samma sak.
Och på scenen hade Börje svarat med ett hjärta.
Det var hans sista offentliga hälsning till det svenska folket.
Inte ett långt tal.
Inte några stora ord.
Bara ett hjärta med händerna.
Men kanske behövdes det inte mer.
För publiken visste redan vad Börje Salming hade betytt.
Och när man i efterhand ser bilderna från Toronto och Stockholm är det svårt att inte förstå varför just de ögonblicken blev så betydelsefulla.
Börje hade kämpat mot sjukdomen, men under sina sista veckor fick han något som betydde mycket för honom: möjligheten att möta människorna som hade älskat honom under hela hans karriär.
Han fick stå på isen igen.
Han fick höra sitt namn.
Han fick se publiken resa sig.
Och när tårarna kom behövde han inte dölja dem.
För en kort stund handlade allt inte om sjukdomen.
Det handlade om Börje.
Om hockeyn.
Om minnena.
Om människorna.
Och om kärleken från en publik som aldrig glömde honom.
