Det var en kväll som egentligen skulle handla om hockey. Om en sport som i årtionden hade varit en självklar del av Börje Salmings liv. Men när den svenska hockeyikonen hyllades blev det snabbt tydligt att det här handlade om något mycket större än resultat, matcher och medaljer.
I arenan fanns människor som hade sett honom spela under hans allra bästa år. Tidigare lagkamrater, hockeyprofiler, supportrar och familjemedlemmar. Många hade följt hans karriär från Sverige till Nordamerika och sett honom bli en av de viktigaste svenska spelarna i NHL:s historia.
Nu satt de på läktarna och väntade på honom.
Det var en märklig kontrast. Den man som under sin aktiva karriär hade varit känd för sin styrka, sitt mod och sin kompromisslösa spelstil mötte nu publiken under helt andra omständigheter.
Börje Salming hade sommaren 2022 berättat att han drabbats av ALS. Sjukdomen hade på kort tid förändrat hans vardag och hans kropp. Men trots det bestämde han sig för att resa till Toronto för att möta människorna som hade följt honom under de 16 säsonger han spelade för Toronto Maple Leafs.
För många var det svårt att förstå att samma person som de mindes från isen nu behövde så mycket hjälp.
Men Salming hade alltid haft en särskild relation till Toronto.
När han kom till NHL var europeiska spelare fortfarande långt ifrån självklara i ligan. Salming blev en av dem som visade att svenska och europeiska spelare kunde hävda sig på den allra högsta nivån.
Han gjorde över 1 000 matcher i NHL och tillbringade merparten av sin karriär i Toronto. Där blev han inte bara en framgångsrik försvarare. Han blev en symbol för klubben och staden.
Därför blev återkomsten till Toronto så emotionell.
När han visade sig inför publiken möttes han av ett enormt jubel. Människor reste sig och applåderade mannen som hade gett dem så många minnen.
Bland dem fanns tidigare lagkamrater som Mats Sundin och Darryl Sittler.
Sundin beskrev stunden som mycket emotionell och berättade att det var fantastiskt att se hur mycket kärlek Toronto visade Salming.
Men hyllningarna slutade inte där.
Kort därefter fick Salming ännu en gång möta publiken. Den här gången var ceremonin helt tillägnad honom i samband med en Toronto Maple Leafs-match.
När han kom ut på isen stod publiken upp.
Applåderna fortsatte.
Och de fortsatte.
I mer än två minuter hyllades han av arenan.
Det var inte längre en vanlig hockeyceremoni. Det var ett försök från tusentals människor att säga tack till en person som hade betytt mycket för dem.
Börje Salming stod där tillsammans med sin familj och tog emot hyllningarna.
Och det var just det som gjorde ögonblicket så svårt att se utan att bli berörd.
Han fick höra orden som på något sätt sammanfattade relationen mellan honom och klubben: hela Leafs Nation älskar dig.
Men i Sverige väntade ännu en hyllning.
Den här gången i Stockholm.
På Tidernas hockeygala samlades stora delar av den svenska hockeyvärlden. Och även där blev Börje Salming kvällens centrala person.
Det fanns något speciellt i att han fick höra alla dessa hyllningar medan han fortfarande var i livet.
Ofta kommer de stora orden först när en person har gått bort. Här fick Börje Salming i stället själv höra hur mycket han hade betytt.
Det var också därför många reagerade så starkt.
Människor såg inte längre bara den legendariske hockeyspelaren. De såg en människa som befann sig mitt i en mycket svår period i livet.
ALS hade påverkat hans förmåga att röra sig och kommunicera. Hans tidigare styrka på isen stod i stark kontrast till den situation han nu befann sig i.
Men samtidigt fanns något kvar.
Börje Salming var fortfarande Börje.
Hans personlighet, hans historia och alla minnen som människor hade av honom kunde inte sjukdomen ta ifrån honom.
Under sin karriär hade han spelat på en nivå som gjorde honom historisk. Han blev den första svenskfödda spelaren att väljas in i Hockey Hall of Fame och etablerade sig som en av de största svenska pionjärerna i NHL.
Och nu satt många av dem som hade följt honom genom åren och såg honom ta emot deras kärlek.
Det var inte längre applåder för en prestation.
Det var applåder för ett helt liv.
För alla matcher.
För alla tacklingar.
För alla gånger han reste sig efter att ha blivit nedkörd.
För alla svenska spelare som kunde följa efter honom tack vare den väg han hade varit med och öppnat.
Och kanske var det just därför känslorna blev så starka.
När Börje Salming lämnade isen den kvällen hade han inte vunnit någon ny match.
Han hade inte gjort något mål.
Han hade inte lyft någon pokal.
Ändå hade han fått något som för många idrottare är betydligt svårare att få uppleva.
Han fick höra sin egen publik säga tack.
I Toronto reste sig tusentals människor för honom. I Stockholm fick han ta emot ytterligare en mäktig hyllning. Tidigare lagkamrater och vänner beskrev stunden med starka ord, och människor som aldrig hade träffat honom personligen kände ändå att de var en del av ögonblicket.
Det finns en särskild sorg i bilderna från den här tiden.
För bakom applåderna fanns vetskapen om att tiden var begränsad.
Men det finns också något vackert.
Börje Salming behövde inte vänta på framtiden för att få veta vad han hade betytt.
Han fick höra det.
Han fick se människorna resa sig.
Han fick känna stödet från Toronto, från Sverige och från hockeyvärlden.
Och kanske är det just därför hyllningen fortfarande berör.
Det var inte bara en ceremoni för en hockeylegend.
Det var tusentals människors sätt att säga: Vi minns dig. Vi är tacksamma. Och vi glömmer dig aldrig.