Det finns drömmar som låter nästan omöjliga tills man förstår vad en människa faktiskt har gått igenom.
För vissa handlar en dröm om att resa långt bort, köpa ett hus eller börja ett nytt arbete. För Jonny Führ handlade den om något som många andra gör utan att ens tänka på det.
Att kunna röra sig.
Att kunna ta sig ut ur hemmet.
Att en dag återigen kunna sätta sig på en motorcykel och köra iväg.
När människor mötte Jonny vid tiden för Aftonbladets reportage såg de en 35-årig man som vägde omkring 330 kilo. Men bakom siffran fanns en vardag som hade blivit allt mer begränsad.
Hemmet hade nästan förvandlats till ett fängelse.
Dagarna gick framför tv eller med långa telefonsamtal. Det var inte ett liv som Jonny själv hade drömt om. Han hade tidigare arbetat, rört sig fritt och kört motorcykel.
Nu var det mycket svårare.
Ändå fanns det något som hade förändrats.
För första gången på länge hade vågen börjat röra sig åt rätt håll.
Och Jonny hade bestämt sig för att fortsätta.
Det var inte en liten förändring han hoppades på.
Hans mål var enormt.
Men innan man förstår varför måste man gå tillbaka till den period då situationen blev som allra värst.
Jonny hade kämpat med sin vikt under större delen av sitt liv. Länge låg hans vikt omkring 200 kilo. Det var redan mycket, men han kunde fortfarande arbeta och leva ett betydligt mer rörligt liv.
Sedan kom hösten 1996.
Han bröt foten och tvingades sluta arbeta.
Efter det förändrades mycket.
Under bara ett år ökade hans vikt med omkring 110 kilo. För första gången passerade han gränsen på 300 kilo.
Och utvecklingen fortsatte.
Till slut nådde han 380 kilo.
Det var då vardagen förändrades på ett sätt som nästan är svårt att föreställa sig.
Han kunde inte längre ta sig upp ur sängen.
Inte för en dag.
Inte bara under några timmar.
Som längst blev han liggande i en hel månad.
För Jonny var det en mardröm.
Han beskrev själv perioden som den värsta i sitt liv och berättade att han då inte hade någon livslust.
Det var en punkt där även de mest grundläggande sakerna blev svåra.
Att gå på toaletten.
Att förflytta sig.
Att komma ut.
Att göra sådant som tidigare hade varit självklart.
Hemtjänsten behövde komma till honom flera gånger om dagen. I början av sommaren kunde han inte ens gå på toaletten utan hjälp.
Men sedan började någonting hända.
Efter två månader med en strikt diet på sjukhus hade han gått ner till 330 kilo.
Det kan fortfarande låta som en enorm siffra.
Men för Jonny var skillnaden mellan 380 och 330 kilo mycket mer än bara siffror på en våg.
Det betydde att kroppen började ge honom tillbaka en liten del av den rörelsefrihet han hade förlorat.
Han kunde använda en gåstol.
Det var fortfarande långt kvar.
Men det var ett steg.
Och för någon som hade varit fast i sängen kunde ett sådant steg betyda nästan allt.
Samtidigt hade Jonny redan bestämt sig för vad som skulle hända härnäst.
Han ville inte nöja sig med de första framstegen.
Han ville fortsätta gå ner i vikt.
Målet han satte upp var 120 kilo inom fyra år.
Det innebar att han hade en mycket lång väg framför sig.
Men Jonny hade också något annat som drev honom.
Han ville tillbaka till ett normalt liv.
Han ville kunna arbeta igen.
Han ville kunna röra sig bättre.
Han ville kunna lämna hemmet utan att hela tillvaron behövde organiseras runt hans kropp.
Och han ville ha något som kanske låter ännu mer personligt.
Han ville kunna skaffa fru och barn.
Det var alltså inte bara en fråga om vikt.
För Jonny handlade det om framtiden.
Om möjligheten att få tillbaka sådant som han hade förlorat.
Det fanns också en särskild plats som han längtade efter.
Skansen.
Han drömde om att kunna åka dit och se Lasse Berghagen.
Kanske låter det som en liten sak jämfört med hans stora mål.
Men för Jonny representerade det något större.
Att kunna resa hemifrån.
Att kunna vara bland andra människor.
Att kunna gå omkring och uppleva någonting utan att kroppen satte stopp.
Han hoppades att det skulle kunna bli verklighet.
Först trodde han att han skulle kunna göra resan redan följande sommar, när han räknade med att väga omkring 220 kilo och kunna röra sig betydligt bättre.
Men det fanns en ännu mer personlig dröm bakom allt detta.
Motorcykeln.
Tidigare hade Jonny kört motorcykel.
Det var någonting han hade gjort innan kroppen begränsade honom så kraftigt.
Nu ville han kunna göra det igen.
Att sätta sig på en motorcykel kan för de flesta vara en vanlig fritidsaktivitet.
För Jonny hade det blivit en symbol för frihet.
Friheten att kunna ta sig någonstans på egen hand.
Friheten att inte vara beroende av hemmet.
Friheten att känna att kroppen återigen gjorde det möjligt att leva det liv han själv ville leva.
Och därför handlade hans kamp inte bara om att väga mindre.
Varje kilo nedåt innebar en möjlighet.
En möjlighet att gå längre.
Att stå upp längre.
Att förflytta sig lättare.
Att komma ut.
Att återfå delar av sitt gamla liv.
Det fanns förstås inga garantier för att vägen skulle bli enkel. Jonny hade bantat så länge han kunde minnas och hade redan upplevt hur snabbt situationen kunde förändras när en skada gjorde att han slutade arbeta.
Men den här gången hade han satt upp ett tydligt mål.
Han ville inte längre bara hoppas.
Han ville göra något åt situationen.
Och kanske är det först när man hör hela historien som siffran 330 kilo får sin verkliga betydelse.
Det handlade inte om en sensationell vikt.
Det handlade om en människa som försökte ta tillbaka sitt liv.
För några månader tidigare hade Jonny vägt 380 kilo.
Då kunde han ligga kvar i sängen i en hel månad och hade nästan helt förlorat hoppet.
Nu hade han gått ner 50 kilo.
Han kunde använda en gåstol.
Och för första gången på länge kunde han börja föreställa sig en framtid utanför hemmet.
Men det verkliga målet var mycket större än siffran på vågen.
Jonny ville väga 120 kilo inom fyra år.
Han ville arbeta.
Han ville ha fru och barn.
Han ville åka till Skansen.
Och framför allt ville han kunna sätta sig på sin motorcykel igen.
Det var hans stora dröm.
Inte att bli känd för sin vikt.
Inte att vara rekordhållare.
Utan att en dag kunna vrida om nyckeln, starta motorn och köra iväg på egen hand.
För Jonny var det kanske den tydligaste bilden av ett liv som han vägrade ge upp.
