Det finns avsked som gör ont på ett sätt som är svårt att förklara. När ett älskat djur försvinner handlar sorgen inte bara om att förlora ett husdjur. Det handlar om att förlora en familjemedlem, en självklar del av vardagen och någon som funnits där genom både lugna och svåra stunder.
För Gunilla Persson har just en sådan sorg blivit verklighet.
Den folkkära tv-profilen har under lång tid haft djuren nära sitt hjärta. De har funnits omkring henne och dottern Erika under olika perioder av livet, även när familjen har gått igenom svåra händelser.
Nu har ett älskat namn från den familjen tystnat för alltid.
Tusse är död.
För den som känner till Gunilla Perssons historia med sina djur blir beskedet ännu mer känslosamt. Tusse var nämligen inte vilken katt som helst. Det fanns en särskild historia mellan katten och familjen – en historia som började med en händelse som kunde ha slutat på ett helt annat sätt.
Gunilla Persson har under många år varit öppen med hur starkt hon känner för sina djur. När familjen tidigare drabbades av en katastrofal brand i Kalifornien hamnade katterna mitt i dramat.
Då trodde familjen först att Tusse hade gått bort.
Det var en fruktansvärd situation.
Mitt under branden var Gunilla och dottern Erika tvungna att tänka på sin egen säkerhet. Elden hade tagit sig genom huset och situationen blev snabbt livsfarlig. Erika ville försöka ta sig upp för att hämta Tusse, men Gunilla stoppade henne eftersom det brann för fullt där uppe.
För en mamma fanns det bara ett val.
Dottern måste först räddas.
Familjen tvingades lämna huset.
Och när de senare fick höra att en katt hade dött i branden trodde de att det var Tusse.
Sorgen var enorm.
Men så kom något som ingen av dem hade vågat hoppas på.
Tusse levde.
När Gunilla och Erika återvände till det branddrabbade huset hörde Gunilla plötsligt ett ljud. Ett svagt jamande.
Först trodde hon att det kunde vara grannens katt.
Sedan hörde hon ljudet igen.
Och då förstod hon.
Det var Tusse.
En vakt lyckades hitta katten och bar ut honom. Gunilla och Erika blev så lyckliga att de enligt tidigare rapportering började skrika av glädje.
Det ögonblicket gjorde Tusse till något mer än bara en katt i familjen.
Han blev katten som överlevde.
Katten som familjen redan hade sörjt – men som plötsligt kom tillbaka.
Det är också därför nyheten om hans död många år senare får en särskild tyngd.
För Gunilla var Tusse förknippad med en berättelse om hopp.
Han hade varit med om något som nästan ingen djurägare vill tänka på. Efter branden blev det tydligt för familjen hur lite materiella saker egentligen betyder när livet står på spel. Gunilla beskrev senare den viktigaste lärdomen som att livet betyder allt.
Det är en tanke som blir ännu starkare när man ser tillbaka på Tusses historia.
Ett hem kan byggas upp igen.
Saker kan ersättas.
Men en familjemedlem kan aldrig ersättas på samma sätt.
Och nu har Gunilla tvingats uppleva just den förlusten.
Tusse har lämnat ett tomrum efter sig.
För många människor kan det vara svårt att förstå varför en katt kan skapa så starka känslor. Men den som levt med ett djur vet att relationen byggs upp genom tusentals små ögonblick.
Ett jamande på morgonen.
En katt som ligger bredvid en i soffan.
En blick.
En vana.
En liten figur som alltid finns där när man kommer hem.
Det är sådant som blir en del av livet utan att man tänker på det.
Och när det plötsligt försvinner märker man hur mycket det faktiskt betydde.
Gunilla Perssons liv har under åren innehållit både framgång och mycket uppmärksamhet, men också flera svåra perioder. Hon har bland annat tidigare berättat om hur hennes mamma Iris dog efter att Gunilla hade tagit hand om henne under många år.
Familjen har också drabbats av bränder.
Så sent som tidigare i år fick Gunilla och dottern Erika återigen lämna ett hem efter en brand i Högsjö. De fördes till sjukhus efter att ha andats in rök. I den situationen bar Gunilla ut hunden Scooby i sina armar när de flydde.
Det gör berättelsen om Tusse ännu mer speciell.
Djur har inte varit en liten detalj i Gunillas liv.
De har varit familj.
De har varit en del av hennes hem, hennes vardag och hennes allra svåraste stunder.
Och Tusse var den katt som en gång såg ut att vara förlorad – men som kom tillbaka.
Det är kanske därför minnet av honom kommer att leva kvar på ett särskilt sätt.
När Gunilla och Erika en gång stod inför tanken att Tusse hade dött fanns bara sorgen kvar.
Sedan kom det där lilla ljudet.
Jamandet.
Hoppet.
Och katten kom tillbaka.
Det är svårt att föreställa sig en mer dramatisk vändning i en djurägares liv.
Men nu är historien framme vid sitt sista kapitel.
Tusse kommer inte längre att komma springande.
Det kommer inte längre att höras något jamande från ett annat rum.
Och Gunilla kan inte längre hoppas på att få se honom igen.
Den här gången finns ingen överraskning på andra sidan dörren.
Ingen vakt som kommer ut med katten i famnen.
Ingen mirakulös återkomst.
Bara minnena.
Och kanske är det just därför sorgen blir så stark.
För Gunilla Persson var Tusse inte bara katten som familjen älskade.
Han var också katten som en gång gav dem tillbaka hoppet när de trodde att allt var förlorat.
Det är den detaljen som gör hans historia så gripande.
Tusse överlevde en brand som familjen trodde hade tagit honom.
Han återfanns tack vare ett litet, nästan osannolikt ljud.
Och efter att ha fått komma tillbaka till sin familj fick han fortsätta vara en del av deras liv.
Tills den dag då hans liv tog slut.
Nu återstår bara minnena av katten som en gång fick Gunilla och Erika att gråta av glädje när de förstod att han fortfarande levde.
Och kanske är det just den bilden som familjen kommer att bära med sig.
Inte den sista dagen.
Utan ögonblicket när ett svagt jamande plötsligt förändrade allt.
Tusse var borta.
Sedan hördes han.
Och under en tid fick familjen honom tillbaka.
Nu har det sista avskedet kommit – men berättelsen om katten som överlevde mot alla odds kommer att finnas kvar.