Det finns en särskild sorts kärlek som är svår att förklara för den som aldrig har haft ett djur. En hund kan vara en del av familjen, en självklar närvaro i vardagen och den som finns där utan att ställa några frågor. För Anders Bagge har hundarna under många år haft just den rollen.
Men bakom den stora kärleken till hundar finns också en rädsla som musikprofilen själv har berättat om. En rädsla som blev verklighet när hans älskade hund Esther råkade ut för en allvarlig olycka.
Anders Bagge är för många svenskar känd som musikproducent, låtskrivare och en välkänd profil från ”Idol”. Men den som följt honom genom åren vet också att hundarna har en alldeles särskild plats i hans liv.
Han har aldrig försökt dölja hur starkt bandet till hans fyrbenta familjemedlemmar är.
Och kanske är det just därför berättelsen om Esther känns så stark.
För den började inte med sorg.
Den började med en hund som hade blivit en självklar del av Anders liv.
Esther var en engelsk bulldogg och följde honom under många år. För Anders var hon långt mer än bara ett husdjur. Hon var en familjemedlem, en nära vän och någon som fanns vid hans sida under både vardag och arbete.
Men en dag förändrades allting på några sekunder.
Det som skulle bli en vanlig dag förvandlades till en mardröm när Esther råkade ut för en mycket allvarlig helikopterolycka. Anders har senare berättat om hur chockartad situationen var och hur han upplevde att han stod helt hjälplös inför det som hade hänt.
Esther skadades svårt.
Hon behövde akut veterinärvård och intensiv behandling. Skadorna var så allvarliga att situationen länge var mycket osäker.
För Anders blev det en kamp.
Han ville inte ge upp.
Han tog hand om Esther efter olyckan och såg till att hon fick den vård hon behövde. Tidigare rapportering har beskrivit hur han vårdade henne dygnet runt och till och med sondmatade henne regelbundet under återhämtningen.
Det säger något om relationen mellan dem.
Det handlade inte om att ha en hund som bara fanns hemma.
Anders såg Esther som sitt barn.
Och just den känslan skulle senare göra förlusten ännu svårare.
För trots kampen kom dagen då Esther inte längre kunde stanna kvar.
När en människa förlorar en hund talas det ibland om sorgen som om den vore mindre än sorgen efter en människa. Men Anders Bagge har beskrivit det på ett helt annat sätt.
För honom var det att förlora en vän.
Och det var inte en sorg han ville uppleva igen.
Efter Esthers bortgång berättade Anders att han grät i flera veckor och att hon alltid skulle ha en särskild plats i hans hjärta.
Det är kanske den delen av historien som säger allra mest.
För även om sorgen så småningom förändras försvinner inte minnena.
Esther hade satt ett tydligt avtryck i hans liv.
Anders hade dessutom gjort något mycket personligt för att bära med sig minnet av henne. Han lät tatuera in hennes ansikte på sin arm – en permanent hyllning till hunden som hade betytt så mycket för honom.
Men efteråt fanns också en annan känsla.
Rädsla.
Anders berättade att den första tanken efter Esthers död var att han aldrig mer skulle skaffa hund.
Inte för att han hade slutat älska hundar.
Tvärtom.
Det var just därför det gjorde så ont.
Att älska ett djur innebär också att en dag riskera att behöva säga farväl. Och efter den erfarenhet Anders hade haft med Esther ville han inte utsätta sig själv för samma smärta ännu en gång.
Det är en känsla många hundägare kan känna igen.
Man vet att hundens liv är kortare än ens eget. Man vet att den dag man fruktar någon gång kommer. Men när man väl står där kan vetskapen inte skydda en från sorgen.
Samtidigt kunde Anders inte leva utan hundar.
Med tiden kom en ny fyrbent familjemedlem in i hans liv.
Iris blev en del av familjen och fick snabbt en mycket speciell plats. Anders beskrev henne som en helt annan personlighet än Esther. Där Esther hade varit mer filosofisk var Iris lekfullare.
Senare kom även andra hundar in i familjen.
Det visar kanske bäst hur starkt hans band till djur är.
Sorgen efter Esther försvann inte genom att en ny hund kom in i livet. Men kärleken till en ny hund behövde inte ersätta kärleken till den gamla.
Båda kunde få finnas samtidigt.
Och det är kanske just här som den verkliga historien om Anders och Esther finns.
Inte i olyckan.
Inte ens i sorgen.
Utan i det band som fanns mellan dem innan allt förändrades.
Anders Bagges relation till hundar har fortsatt att vara en viktig del av hans offentliga liv. I dag förknippas han också med programmet ”Bagges hemlösa hundar”, där han möter hundar som behöver hjälp och försöker bidra till att de får en bättre framtid. TV4 aktuella programbeskrivning visar att serien fortfarande följer Anders arbete med hundar på Hundstallet.
Det gör berättelsen om Esther ännu mer betydelsefull.
Den hund som en gång fick honom att känna den djupaste rädslan för att förlora en fyrbent vän blev också en del av hans livslånga förståelse för hur stark relationen mellan människa och hund kan vara.
Och kanske var det just därför Anders senare kunde öppna sitt hjärta igen.
Men längst inne finns fortfarande minnet av Esther.
Hunden han kämpade för.
Hunden han inte ville släppa taget om.
Hunden vars ansikte han fortfarande bär med sig.
Det är först när man känner till hela historien som Anders Bagges rädsla blir begriplig. Han var inte rädd för att ha hund.
Han var rädd för att älska en hund så mycket att den dag då den försvinner skulle göra fruktansvärt ont.
Och Esther blev beviset på hur stark den kärleken faktiskt kunde vara.
Först kom olyckan.
Sedan kampen.
Och till sist avskedet.
Men det sista kapitlet blev inte att Esther försvann ur Anders liv.
Hennes minne stannade kvar.
På armen.
I berättelserna.
I minnena.
Och kanske framför allt i den kärlek som gjorde sorgen så stor från början.
Det är den kanske mest gripande delen av hela historien: ibland lämnar ett älskat djur inte bara ett tomrum efter sig. Det lämnar ett avtryck som följer med resten av livet.