Det finns kärlekshistorier som börjar intensivt och tar slut lika snabbt som de började. Och så finns det relationer som förändras med åren, prövas av livet och ändå på något sätt fortsätter.
Marie Göranzon och Jan Malmsjö tillhör den senare sorten.
De har levt tillsammans i mer än fem decennier. Under den tiden har mycket hunnit förändras. De har blivit äldre, deras karriärer har gått genom olika perioder och livet har fört med sig både glädje och svårare stunder.
Men det finns någonting som fortfarande håller dem samman.
När Marie Göranzon berättar om sitt liv med Jan Malmsjö är det inte en perfekt kärlekshistoria hon beskriver. Tvärtom. Hon talar om en relation där det ibland går upp och ibland ner, där man kan bli trött på varandra och där livet inte alltid ser ut som man en gång föreställde sig.
Ändå finns närheten kvar.
Och kanske är det just det som gör hennes berättelse så speciell.
Marie Göranzon och Jan Malmsjö har båda haft långa och framgångsrika karriärer. Marie har under många år varit en av Sveriges mest etablerade skådespelare och haft en stark koppling till Dramaten, film och tv.
Jan Malmsjö har på samma sätt byggt ett långt artistliv på scenen. Han har arbetat med teater, musikal, film och musik och blivit förknippad med flera klassiska svenska framträdanden.
Men innan de blev det äldre paret som många svenskar känner igen fanns en annan historia.
Deras kärlek började under 1960-talet när de arbetade tillsammans på Dramaten.
Marie var då gift med en annan man.
Men känslorna för Jan blev starkare.
Det var inte något lugnt och försiktigt som långsamt växte fram. Hon har tidigare beskrivit det som starkt och passionerat. Till slut lämnade hon sitt äktenskap och valde Jan.
Det beslutet kom att förändra hennes liv.
Sedan dess har årtionden passerat.
De har hunnit gå igenom mycket tillsammans och relationen har inte alltid varit enkel. De har bråkat, haft perioder då de behövt avstånd från varandra och levt sina egna liv parallellt med de gemensamma.
Men de har också återvänt till varandra.
I dag ser kärleken annorlunda ut än den gjorde i början.
Det är något Marie själv är mycket medveten om.
När man har levt tillsammans under så många år behöver kärlek inte längre betyda samma sak som den gjorde när man var ung. Den behöver inte vara ständig dramatik eller starka känsloutbrott.
Den kan vara mycket enklare.
En hand som söker den andras hand.
Att somna bredvid varandra.
Att fortfarande vilja vara nära.
Marie har berättat att hon och Jan sover bredvid varandra och håller varandra i händerna när de sover. För henne är det en annan sorts värme än den som fanns i relationens början.
Men det är fortfarande kärlek.
Samtidigt har livet förändrats på ett sätt som ingen av dem kan påverka.
Jan Malmsjö är i dag äldre och lever med demens. Det innebär att vissa saker som tidigare varit självklara inte längre fungerar på samma sätt.
Minnen kan försvinna.
Datum kan bli svåra att hålla reda på.
Och sådant som en gång satt fast i minnet kan plötsligt behöva påminnas om.
Marie berättar exempelvis med humor om hur hon kan säga till Jan att de nästa dag har bröllopsdag.
Hans reaktion kan bli förvånad.
”Det var som fan!”
Det finns något både sorgligt och varmt i den lilla situationen.
För bakom humorn finns en verklighet som de måste förhålla sig till.
När man har varit gift i många år är vissa datum nästan automatiska. Men när minnet sviktar kan även de mest självklara sakerna försvinna.
Marie har ändå valt att inte låta detta ta över hela deras relation.
I stället försöker hon hålla fast vid närheten.
Hon vet att livet har förändrats, men hon vet också att människan bredvid henne fortfarande är Jan.
Mannen hon en gång blev förälskad i.
Mannen hon valde efter att ha lämnat sitt tidigare äktenskap.
Mannen som hon sedan dess har delat mer än fem decennier med.
Och kärleken har faktiskt fått en ny form.
Marie beskriver den som varm och fin. Det finns en ömhet som kanske inte fanns på samma sätt när de var yngre.
Samtidigt försöker hon vara ärlig.
Gnistan är inte konstant.
Ibland går den upp.
Ibland går den ner.
Det är inte något hon skäms för.
Tvärtom verkar hon se det som en naturlig del av ett långt förhållande.
Alla relationer har perioder då man är närmare varandra och perioder då vardagen tar över. Efter mer än 50 år tillsammans är det kanske ännu tydligare.
Men Marie har hittat ett sätt att påminna sig själv om varför hon en gång valde Jan.
När hon känner att gnistan har försvunnit tänker hon tillbaka.
Vad var det egentligen som hon tyckte var så fint med honom från början?
Hon stannar kvar i den tanken.
Och något händer.
Känslorna kan komma tillbaka.
Det är då hon återigen kan känna den där starka förälskelsen och tänka att hon inte kan lämna honom.
Det är ett enkelt sätt att beskriva en mycket lång relation.
Inte som en saga där allt alltid är perfekt.
Utan som ett liv där två människor gång på gång väljer att hitta tillbaka till varandra.
Och kanske är det just där den verkliga kärnan i Marie Göranzons berättelse finns.
För trots alla förändringar, åldrandet och de svåra perioderna har hon inte beskrivit deras relation som något som bara fortsätter av vana.
Det finns fortfarande känslor.
Det finns fortfarande närhet.
Och det finns fortfarande en vilja att vara tillsammans.
När hon tänker tillbaka på början handlar det inte bara om nostalgi.
Det handlar om att minnas varför hon föll för honom.
Och det är kanske hennes viktigaste sätt att hålla kärleken levande.
Det som började med stark passion på Dramaten på 1960-talet har alltså övergått i något helt annat.
I dag är det inte de stora romantiska gesterna som står i centrum.
Det är händerna som möts när de ligger bredvid varandra.
Det är skratten.
Det är irritationen.
Det är de gemensamma minnena – även när alla minnen inte längre finns kvar på samma sätt.
Och det är framför allt beslutet att fortfarande finnas där.
Marie har själv sammanfattat den förändrade kärleken på ett sätt som säger mycket om deras liv tillsammans. När man har blivit äldre och levt ett helt liv tillsammans blir kärleken annorlunda.
Varmare.
Lugnare.
Men inte nödvändigtvis svagare.
Och här kommer det kanske mest överraskande i hennes berättelse.
Trots att relationen ibland går upp och ner och trots att livet förändrats så mycket säger Marie att hon fortfarande kan bli förälskad i Jan på nytt.
När hon känner att gnistan försvinner går hon tillbaka till början i tankarna. Hon minns vad hon föll för och varför hon en gång valde honom.
Och då kan känslan komma tillbaka.
Därför är hennes svar på frågan om varför hon fortfarande stannar kanske enklare än man först skulle kunna tro.
Efter mer än femtio år handlar det inte om att relationen aldrig har varit svår.
Det handlar om att hon fortfarande ser något i mannen hon en gång blev förälskad i.
Och när hon hittar tillbaka till den känslan tänker hon:
”Nej, jag kan inte gå ifrån den mannen.”
Det är kanske den verkliga hemligheten bakom deras långa kärlekshistoria.
Inte att de aldrig förändrats.
Utan att de, trots alla förändringar, fortfarande hittar tillbaka till varandra.