Louise Hoffsten har levt med MS i mer än 30 år. Under den tiden har den folkkära artisten hunnit gå igenom många förändringar, både på scenen och i vardagen. Hon har länge varit öppen med sin sjukdom och med hur den påverkar hennes liv. Men nu kommer ett nytt besked från artisten – och hennes egna ord visar att situationen har förändrats.
I juni 2026 berättade Louise Hoffsten i TV4 Nyhetsmorgon om hur hon mår i dag. Hon hade då levt med MS i drygt tre decennier, och sjukdomen hade gradvis blivit mer påtaglig. För henne handlar det inte längre om samma typ av perioder som tidigare, utan om en långsam förändring där kroppen successivt fungerar sämre.
Det är en utveckling som hon själv beskriver med en enkel formulering.
Det blir bara långsamt sämre.
Louise har tidigare berättat att hon haft perioder då sjukdomen gått upp och ner. Men med tiden har hennes situation förändrats. Hon beskriver att hon inte längre har skov på samma sätt, utan att försämringen numera sker gradvis.
Det märks framför allt på rörelseförmågan.
Att gå har blivit svårare. Kroppen fungerar inte längre som den gjorde tidigare, och hon behöver därför hitta andra sätt att ta sig fram i vardagen.
Men mitt i det svåra finns en detalj som säger mycket om Louise Hoffstens personlighet.
Hon vägrar låta hjälpmedlen bli slutet på ett aktivt liv.
Tvärtom.
Hon har börjat se dem som verktyg som gör det möjligt att fortsätta.
Redan tidigare har Louise berättat om hur hennes syn på rullstolen förändrades. En gång var hon rädd för vad det skulle innebära att behöva använda en rullstol. Med tiden insåg hon i stället att den kunde ge henne större frihet. I Neuro berättade hon att bromsmedicinerna inte längre fungerade och att hon långsamt blev sämre, men att hon samtidigt fortfarande hade en stark livslust.
Det var också därför hon kunde skämta om något som tidigare hade känts svårt.
Hon gick en rullstolsutbildning.
Och hennes egen reaktion överraskade kanske många.
Hon tyckte att det var bland det roligaste hon hade gjort.
Det kan låta oväntat, men för Louise blev det ett sätt att återta kontrollen över något som tidigare varit förknippat med oro. Genom att lära sig använda hjälpmedlet kunde hon också upptäcka nya möjligheter.
Det är samma inställning som hon försöker ha i dag.
När benen inte längre gör jobbet på samma sätt får armarna göra mer.
Louise har berättat att hon fortfarande tycker mycket om att simma. Det har blivit ett sätt att hålla sig aktiv trots att rörelseförmågan förändrats. Hon har också fått med sig sin man Dan till simningen.
Samtidigt är livet som artist fortfarande viktigt för henne.
Louise Hoffsten har under decennier byggt en karriär där musiken varit en central del av hennes identitet. Att kroppen förändras betyder därför inte att lusten att skapa försvinner.
I stället krävs nya lösningar.
Det är kanske just där hennes berättelse blir särskilt stark.
Hon försöker inte låtsas att allt är som förr.
Hon vet att kroppen har förändrats.
Hon vet att vissa saker har blivit svårare.
Men hon försöker hitta andra vägar.
I en tidigare intervju har hon beskrivit hur hon fortfarande vill skapa och ha roligt, även när kroppen inte orkar lika mycket. Det har blivit en viktig del av hennes sätt att hantera sjukdomen.
Och nu har hon alltså kommit ännu längre i den processen.
Försämringen är inte längre något hon kan bortse från.
Hon har svårt att gå och röra sig. Hon har beskrivit hur olika delar av kroppen inte fungerar lika bra längre. Rullstolen har därför blivit en del av vardagen, samtidigt som hon fortsätter att leta efter aktiviteter som fungerar för henne.
Det är också en förändring som påverkar de allra enklaste sakerna.
Kläder behöver vara lättare att ta på.
Vardagen behöver planeras på ett annat sätt.
Och sådant som tidigare kunde göras utan att tänka särskilt mycket kräver nu mer energi.
Men Louise verkar ha bestämt sig för att inte lägga all sin kraft på det hon har förlorat.
I stället riktar hon blicken mot det som fortfarande fungerar.
Familjen betyder mycket. Hon och maken Dan har varit tillsammans i många år och har också gått igenom svåra perioder tillsammans. Dan har själv drabbats av cancer, något Louise tidigare berättat om. Hon har beskrivit deras relation som stark och betonat hur viktigt det varit att kunna stötta varandra när livet blivit tufft.
Det finns alltså en erfarenhet av att livet snabbt kan förändras.
Kanske är det också därför Louise pratar så öppet om sin egen situation.
Hon fick sin MS-diagnos redan som 30-åring. Sedan dess har hon hunnit leva ett långt och händelserikt liv med sjukdomen som en ständig följeslagare. Hon har stått på scen, fått familj och fortsatt arbeta trots att kroppen ibland satt gränser.
Och hennes inställning har förändrats längs vägen.
Det som en gång skrämde henne kan i dag hjälpa henne.
Det är här den viktigaste delen av hennes nya besked kommer fram.
Louise Hoffsten försöker inte längre kämpa emot varje hjälpmedel.
Hon accepterar dem.
Hon använder dem.
Och hon försöker göra dem till en del av ett liv som fortfarande innehåller musik, familj, simning, kreativitet och nya planer.
Det betyder inte att hon tycker att situationen är enkel.
Tvärtom är hennes besked tydligt: sjukdomen har blivit sämre.
Men samtidigt finns en annan sida av berättelsen som är minst lika viktig.
Louise har inte slutat leva bara för att kroppen har förändrats.
Hon har börjat anpassa livet efter kroppen.
Och kanske är det just därför hennes ord om rullstolen har fått sådan betydelse. För henne blev den inte symbolen för slutet på friheten.
Den blev ett sätt att behålla den.
Det nya beskedet är alltså inte bara att Louise Hoffsten mår sämre.
Det är också att hon fortsätter att hitta vägar framåt – även när de ser helt annorlunda ut än tidigare.